Oavsett vem som vinner det amerikanska presidentvalet i morgon så kommer han den 20 januari att ställas inför Högsta domstolens ordförande John G Roberts för att svära presidenteden och sin trohet till den amerikanska konstitutionen.
Detta är en manifestation för rättstaten – en påminnelse om USA:s mäktiga grundlag och ett uttryck för det system med checks and balances som ger den dömande makten en lika framträdande roll som den politiska makten i USA.
Oavsett om det blir Barack Obama eller Mitt Romney så kommer John G Roberts – med sin livslånga utnämning som domare i Högsta domstolen – sannolikt att besitta sitt ämbete betydligt längre än presidenten. I USA finns det till och med ett ordspråk för detta; presidenter kommer och går men en äkta domare i Högsta domstolen avgår aldrig – och avlider bara ytterst sällan.
Den dömande maktens starka ställning i USA är alltså ingen konstitutionell papperstiger utan har tagit sig ett i högsta grad praktiskt – och för flera presidenter smärtsamt – uttryck. Genom åren har Högsta domstolen ogiltigförklarat närmare 1 200 lagar på både delstatlig och federal nivå.
En avgörande skillnad mellan John G Roberts och den blivande presidenten är alltså att John G Roberts kan ogiltigförklara beslut som fattas av presidenten (eller Kongressen) medan motsatsen inte går för sig. I USA har Högsta domstolen sista ordet.
Denna slutgiltiga lagprövningsrätt – the right of judicial review – är en fullt accepterad princip som har ansetts så självklar att den de facto inte ens finns omnämnd i den konstitution där grundlagsfäderna annars verkar ha tänkt på allt. I stället var det Högsta domstolen som själv stadfäste principen 1803 då man i ett prejudikat utropade sig till författningsdomstol.
Historiskt sett har denna ordning givetvis inte varit helt okomplicerad. Konstitutionens berömda inledning – ”We the people…” – vittnar trots allt om folkstyrets suveränitet och även om respekten för Högsta domstolens lagprövningsrätt har varit i princip grundmurad så har det inte helt saknats konflikter mellan det politiska etablissemanget och domarna i Högsta domstolen.
Den kanske mest berömda konflikten handlar om Högsta domstolens ordförande Roger B Taney som kom från sydstaterna. År 1857 drev han fram en radikal tolkning av konstitutionen som gick ut på att slaven Dred Scott – som hade stämt sin slavägare för att vinna sin frihet – inte hade rätt att föra talan i domstol eftersom svarta personer inte räknades som medborgare utan som egendom enligt grundlagen.
Abraham Lincoln – som själv var advokat och stor anhängare av konstitutionen – blev rasande. Han tolererade inte detta utslag av hybris utan ignorerade öppet HD:s avgörande och utmanade dess auktoritet genom att söka stöd hos både Kongressen och folket. Frågan kom som bekant att slutgiltigt lösas på ett helt annat sätt än i Högsta domstolen – genom inbördeskrig.
Ytterligare ett exempel på när den politiska makten sökte stöd hos allmänheten mot Högsta domstolen var när president Franklin D Roosevelts – också han jurist – på 1930-talet hade lyckats få igenom en politisk överenskommelse i Kongressen för sin så kallade new deal-politik. Denna syftade till att minska arbetslösheten och lyfta nationen ur den allt djupare depressionen.
Högsta domstolen förklarade dock att överenskommelsen stred mot grundlagen vilket fick president Roosevelt att i ett radiotal till folket 1937 gå till generalangrepp mot HD: ”Vi har som nation nått den punkt då vi måste handla för att rädda konstitutionen från domstolen och domstolen från sig själv”.
Tillsammans med Kongressen löste presidenten den konstitutionella krisen genom att helt sonika använda det redskap som grundlagen erbjuder – ny lagstiftning. Denna skulle gå ut på att antalet domare i Högsta domstolen kunde utvidgas till det antal som behövdes för att vinna gehör för den politiska överenskommelsen.
Detta hot kom dock att få Högsta domstolen att göra en helomvändning i frågan och lagarna behövde därför aldrig användas (Högsta domstolen består fortfarande av nio ledamöter).
Trots dessa plumpar i protokollet så intar både Högsta domstolen och grundlagen en – med internationella mått mätt – särställning i det amerikanska statsskicket och samhällslivet.
Konstitutionen är en central del av dagspolitiken och ingen som åberopar den riskerar att bli kallad för rättshaverist. Dessutom utgörs den inte av några rättsligt tandlösa avsiktsförklaringar utan är en levande juridik som tillämpas konkret varje dag i domstolarna. Dess slutgiltiga vakthund är och förblir Högsta domstolen.
Både Barack Obama och Mitt Romney har – precis som alla andra amerikaner – fått konstitutionen med modersmjölken. De har fått drilla den i skolan och firar den varje år på dess egen helgdag – Constitution Day den 17 september.
Jag har själv rest kors och tvärs över USA under mer än 25 år. Oavsett om man besöker universiteten i kuststäderna eller vildmarken i inlandet så är detta frågor som diskuteras runt fikaborden och i saloonerna. Konstitutionen är inte bara en del av amerikanernas historia utan också av deras vardag.
Det finns onekligen ett och annat att lära av detta. I Sverige vet de flesta svenskar inte ens vad som står i Regeringsformen – men de skulle sannolikt bli förskräckta om de kände till vilken död materia den utgör i de svenska domstolarna.
