Antalet refererade avgöranden från Högsta domstolen inom civilrätt och central förmögenhetsrätt befinner sig för närvarande på historiskt låga nivåer. Enligt Domstolsverkets statistik har antalet inkomna tvistemål till Högsta domstolen minskat under de senaste tio åren samtidigt som antalet inkomna och avgjorda tvistemål vid tingsrätterna ökat under motsvarande tid.
Nedgången i antalet inkomna mål de senaste fyra åren, sedan krav på prövningstillstånd i hovrätt för tvistemål infördes, beror på att hovrätterna sållar bort bland annat sådana mål som saknar prejudikatintresse. Att antalet skiljetvister samtidigt har ökat under årens lopp torde, trots de svårigheter som finns när det gäller att få fram relevant och tillförlitlig statistik, inte vara ett kontroversiellt påstående.
Högsta domstolen har under de senaste åren försökt ta ansvar för den prejudikattorka som kan råda inom vissa rättsliga områden och har därför arrangerat regelbundna praxismöten med andra rättsliga aktörer för att diskutera behovet av prejudikat i olika frågor. Av de praxismöten som har anordnats sedan år 2010 har två möten ägnats åt civilrätt.
I remissvaret beträffande Målutredningens betänkande (SOU 2010:44) anförde Högsta domstolen bland annat att det borde öppnas en möjlighet för hovrätt att i samband med tillståndsprövning i hovrätt hänskjuta en prejudikatfråga till Högsta domstolen, motsvarande den möjlighet som ges tingsrätterna enligt 56 kap. 13-15 §§ rättegångsbalken. Högsta domstolens remissvar har beaktats i EMR II-utredningen.
Det är möjligt att Högsta domstolens reaktioner har kommit igång för sent och att domstolen skulle ha agerat långt tidigare. Problemet med prejudikattorkan på förmögenhetsrättens område och behovet av att näringslivstvister i större utsträckning blir föremål för prövning i de allmänna domstolarna har uppmärksammats i flera utredningar allt sedan det förrförra seklet. Flera förslag har lämnats för att inom ramen för det allmänna domstolsväsendet skapa ett alternativt förfarande för kommersiella tvister, men förslagen har inte lett till lagstiftning.
Rättegångsbalken innehåller redan i dag åtskilliga möjligheter till en effektiv och snabb tvistemålslösning. Bestämmelsen i 10 kap. 16 § rättegångsbalken erbjuder parterna i ett dispositivt tvistemål möjlighet att skriftligen komma överens om att en uppkommen tvist eller framtida tvist som härflyter ur ett visst rättsförhållande ska prövas av en viss domstol liksom att med stöd av 49 kap. 2 § avtala om att domen eller beslutet inte ska kunna överklagas.
En tingsrätt kan med parternas medgivande med stöd av 56 kap. 13 § hänskjuta en viss fråga till Högsta domstolen. För att frågan ska komma under Högsta domstolens prövning krävs emellertid prövningstillstånd.
Dessa möjligheter jämte de numera kortare handläggningstiderna som uppnåtts inom de allmänna domstolarna innebär att flera av de tvister som i dag förmodligen ibland slentrianmässigt handläggs i skiljeförfarande lika väl skulle kunna handläggas i allmän domstol med den högre rättssäkerhet som en sådan process erbjuder.
För att finna medel för att ytterligare effektivisera handläggningen av de dispositiva tvistemålen pågår just nu ett av hovrättspresidenten Fredrik Wersäll initierat tvistemålsprojekt som syftar till en effektivare hantering av sådana mål.
Dessa möjligheter som erbjuds inom ramen för rättegångsbalken löser kravet på snabbhet och en rättssäker process samt leder till en prejudikatbildning inom förmögenhetsrätten till nytta för det kommersiella livet men de löser inte skiljeförfarandets fördelar med partsutsedda skiljemän och en sekretessomgärdad process.
Som konstaterades i betänkandet Högsta domstolen och rättsbildningen (SOU 1986:1) så är det inte en framkomlig väg att skapa ett särskilt förfarande vid de allmänna domstolarna för att förbättra prejudikatbildningen inom framför allt förmögenhetsrätten. Det som angavs vara mest intressant skulle vara någon form av sammansmältning av privat tvistlösning och statlig prejudikatbildning.
En lösning som fördes fram i betänkandet var att smälta samman skiljeförfarande och domstolsprocess på det sättet att en skiljenämnd skulle ges rätt att, innan nämnden avgjorde ett mål, kunna hänskjuta en prejudikatintressant fråga till Högsta domstolen.
Det finns all anledning att fortsätta tankegångarna i ovan nämnda betänkande. Det finns ett stort behov av vägledande avgöranden inom förmögenhetsrätten.
En väl utvecklad praxis inom detta rättsliga område skulle leda till färre övertolkningar och feltolkningar av de få prejudikat som finns, till en snabbare anpassning av de förmögenhetsrättsliga regelverken till den tekniska och samhälleliga utvecklingen, till lägre transaktionskostnader i näringslivet genom att klarare regler kan ligga till grund vid ingående av avtal och genom färre tvister. En sådan prejudikatbildning skulle också gagna konsumenter.
Mot bakgrund av den sållning av tvistemål som görs i hovrätterna sedan kravet på prövningstillstånd infördes kan det finnas visst utrymme hos Högsta domstolen för ett större antal prejudikatfrågor. Mot bakgrund av de förslag, såsom till exempel att prövningstillstånd utvidgas till att omfatta alla brottmål, som framlagts av Straffprocessutredningen i SOU 2013:17 kan det finnas anledning att anta att utrymmet kommer att öka i framtiden. Det finns således skäl att utreda möjligheterna till en samverkan vad gäller prejudikatbildningen inom förmögenhetsrätten mellan privata tvistlösningsorgan, såväl adhocskiljenämnder som fasta nämnder och den statliga prejudikatbildningen.
Lagstiftningstekniskt skulle 56 kap. 13 § rättegångsbalken som gäller tingsrätts rätt att till Högsta domstolen hänskjuta en viss fråga för prövning kunna byggas ut med en rätt för en skiljenämnd och andra fasta nämnder att hänskjuta en viss fråga till prövning av Högsta domstolen. För att frågan skulle komma under Högsta domstolens prövning skulle, liksom för en av tingsrätt hänskjuten fråga, prövningstillstånd krävas och domstolen skulle endast få ge sådant tillstånd för prejudikatfrågor (se 56 kap. 14 §).
För att undvika att skiljeprocessen belastas med argumentation mellan parterna huruvida viss fråga är en prejudikatfråga eller inte och huruvida denna ska kunna hänskjutas av nämnden till Högsta domstolen skulle branschorganisationer i sina avtal, och fasta nämnder i sina stadgar, kunna ta in en klausul som ger skiljenämnd eller fast nämnd rätt att efter eget skön hänskjuta en av nämnden identifierad prejudikatfråga till Högsta domstolen för prövning.
Parterna skulle vad gäller adhocskiljeförfaranden vara bibehållna sin rätt att bestämma sammansättningen av sitt tvistlösningsorgan för att tillgodose behovet av erforderlig kompetens inom sakområdet. Vad gäller intresset av sekretess skulle det till viss del kunna tillgodoses.
Det är min förhoppning att lagstiftaren ser över möjligheten att genom lagstiftning stärka prejudikatbildningen inom förmögenhetsrätten och att, för den händelse lagstiftaren skulle tillhandahålla sådana möjligheter, näringslivets aktörer bidrar till en sådan utveckling genom att utnyttja de möjligheter som kan komma att stå till buds. Det skulle gagna samhället i allmänhet och näringslivet i synnerhet.
Denna tema-artikel är ett bearbetat utdrag från jubileumsboken ”Svea Hovrätt 400 år” (Norstedts Juridik).
Dagens Juridik kommer under året att uppmärksamma Svea hovrätts jubileum genom att varje vecka publicera ett utdrag ur jubileumsboken där ett stort antal namnkunniga författare från det svenska rättsväsendet medverkar.
Publiceringen sker i samarbete med författarna, förlaget och Svea hovrätt.
