Sveriges dåliga uppklaring av vardagsbrott sägs vara en av de saker som står högst upp på agendan för både den politiska och polisiära ledningen. Samtidigt arbetar just nu både lagstiftning och rättstillämpning i motsatt riktning. Det senaste exemplet finner vi inom straffrätten och den lag som just har klubbats i Riksdagen när det gäller nya regler för förundersökningsbegränsning.
Detta är ingen lag som statsmakterna har skyltat med offentligt. Här handlar det nämligen inte alls om att ge brottsoffer upprättelse eller att öka tryggheten i vår vardag. Minst av allt handlar det om att ge valuta för alla de skattemiljarder som har öronmärkts för det svarta hål där uppklaringen av vardagsbrott fortsätter sin kräftgång runt någon eller några procent.
I en formell mening handlar lagen om att flytta en stor mängd juridiska beslut ännu längre från domstolarna än de befinner sig redan idag – från åklagare till poliser. I en praktisk mening handlar det om att skapa en löpande-bands-modell där rättsstaten, med hjälp av pragmatisk juridik, kan skyla över sina egna misslyckanden inom ett av de kärnuppdrag som medborgarna har anförtrott rättsväsendet; att lagföra brottslingar.
Systemet med så kallade åtalseftergifter och FU-begränsningar har av mer byråkratiska än rättsliga skäl redan skenat iväg rejält och detta trots att svensk rätt utgår från principen om obligatorisk åtals- och förundersökningsplikt. Varje undantag från dessa bägge plikter kräver lagstöd och tanken är givetvis att dessa undantag ska få förbli just undantag och inte i praktiken upphöjas till presumtion – i synnerhet inte för en viss grupp individer.
Man kan med fog göra sig till talesman för det så kallade allmänna rättsmedvetandet om man påstår att det är stötande att det är just rättsväsendets stamkunder – de yrkeskriminella – som kommer i åtnjutande av en sådan felvriden presumtion. Så är dock fallet när det gäller både åtalsunderlåtelse och FU-begränsning. Ingen av dessa undantagsregler tillämpas ju i princip på ”vanliga” människor som händelsevis råkar ha gjort sig skyldiga till en eller annan trafikförseelse.En rättslig förutsättning för åtalsunderlåtelse är att det finns en identifierad gärningsman som summariskt sett är överbevisad om brottet och som har ”slagit i taket” enligt det svenska straffrabattsystemet. Och sådana fall råder det ingen brist på. Snarare har dessa stamkunder blivit en huvudvärk inte bara för dem som ständigt faller offer för deras framfart utan också för rättsväsendet. Metoden med åtalsunderlåtelse har därför blivit ett effektivt sätt att lätta på denna huvudvärk – åtminstone för rättsväsendet.
Metoden är så effektiv att antalet åtalsunderlåtelser mellan åren 2006 och 2010 mer än fördubblades; från 21 000 till 48 000. Här finner vi allt från våldbrott mot person – misshandel, grov
kvinnofridskränkning och våld mot tjänsteman – till stöld, rattfylleri och ett närmast osannolikt antal narkotikabrott som spänner över hela skalan; från smuggling och överlåtelse till tillverkning och eget missbruk.
En ännu effektivare metod för att lätta på huvudvärken är givetvis att försöka flytta den här typen av undantagsbeslut till en tidigare station längs rättsmaskineriets löpande band. Då kallas undantagsregeln för FU-begränsning. Detta innebär att en åklagare kan besluta att lägga ner, eller att inte ens inleda, en förundersökning om det ”kan antas” att ärendet ändå skulle sluta med åtalsunderlåtelse. Antalet sådana beslut ökade mellan åren 2006 och 2009 från 30 000 till 41 000.
För att maximera nyttan med dessa metoder så uppmuntras åklagarna att använda dem ymnigt. I Riksåklagaren riktlinjer för FU-begränsning och åtalsunderlåtelse (RåR 2008:2) understryks betydelsen av att möjligheterna för FU-begränsning, konsekvent, tas till vara och att det är viktigt, för att resursbesparingen ska kunna bli den största möjliga, att ett beslut om FU-begränsning fattas så snart förutsättningar föreligger.
Om man jämför denna pragmatiska inställning med de rättspolitiska ideal som justitieminister Beatrice Ask marknadsför mot väljarkåren så går dessa två ytterligheter onekligen inte ihop. Så här skrev till exempel justitieministern i SvD 6 maj 2009: ”Om enskilda ska känna förtroende för rättsväsendet måste brott bekämpas effektivt. Brotten ska utredas och i största möjliga utsträckning leda till åtal”.
I grund och botten är dock orsaken bakom fenomenet välkänd: Rättsväsendet klarar inte av att hantera det förhållandevis lilla antal personer som står för en så ofantligt stor andel av brotten. Storkunderna blir positivt särbehandlade på bekostnad av både målsägandes rättigheter och grundläggande rättsprinciper. Med tanke på den enorma mängd narkotikabrott som försvinner i denna hantering så kan vi dessutom konstatera att den svenska ”nolltolerans” som sägs gälla mot narkotika inte gäller för den kategori människor som regelmässigt befattar sig med just narkotika – en lika principlös som ologisk anpassning till
situationen.
Finns det då någon möjlighet till ytterligare rationaliseringar så att ännu fler brott kan presumeras ner i denna jättelika slasktratt? Givetvis.
Fram till nu har det varit en lagstadgad självklarhet att beslutskompetensen för åtalsunderlåtelse och FU-begränsning, exklusivt, har legat på åklagarna. Denna regel har varit ovillkorlig och gällt även fall där polisen har varit FU-ledare. Även FU-begränsning har nämligen ansetts vara ett preliminärt ställningstagande i åtalsfrågan där det krävs juridiska och processtrategiska överväganden om det framtida utfallet. Denna kompetens finns hos åklagarna men inte hos poliserna. Dessutom är det uppenbart att det är mer lämpligt att den här typen av objektivt grundade beslut fattas av någon som sitter ”längre ifrån” både själva brottet och den faktiska arbetsbörda som hopar sig på polisernas skrivbord.
Nu är det dock slut på detta. Den nya lagen innebär att beslut om FU-begränsning får fattas redan hos polisen enligt en löpande-bands-princip som i praktiken anpassas ännu mer till tillgängliga utredningsresurser än till rättsliga överväganden. De nya möjligheter som lagen innebär för polisen ska dessutom ses i ett perspektiv där kontrollinstanser som JO och Riksrevisionen, gång på gång, har påpekat de allvarliga systemfel som genomsyrar den brottsbekämpande verksamheten. I en av rättsväsendets mest nedslående granskningar någonsin (JO 2672/08) används uttryck som ”snudd på katastrofalt” när det gäller utredningsläget för vardagsbrott. Dåvarande chefs-JO Mats Malin skriver:
”Jag finner alltjämt, med en oroväckande regelbundenhet, vid min granskning av förundersökningar rörande brott som drabbar enskilda i deras vardag, ärenden som legat i mer än ett års tid – och i många fall under betydligt längre tid än så – utan att någon utredningsåtgärd över huvud taget har vidtagits… I den ämbetsberättelse som jag tidigare refererat till redovisade jag att mitt intryck var att uppgiften att utreda mindre grov brottslighet på vissa håll inte upplevs som tillräckligt angelägen, vare sig bland enskilda polismän eller hos polismyndigheternas ledningar. Detta intryck består.”
Så även om det i propositionen till den nya lagen framhålls att poliserna måste få bättre formell kompetens när det gäller FU-begränsning så finns det alltså en uppsjö av växande balanshögar, brist på engagemang och vanlig uppgivenhet som ska vägas in i detta ur ett medborgarperspektiv. Det allvarligaste är nämligen inte hur de statistiska siffrorna kommer att se ut om några år utan hur många brottsoffer som går miste om rätten till både upprättelse eller skadestånd till följd av detta.
Systemet med straffrabatt för yrkeskriminella framstår redan som principiellt obegripligt för stora delar av befolkningen. Att det nu är just detta system som utgör själva fundamentet för att yrkeskriminella ska kunna komma ännu lindrigare undan gör knappast saken mer begriplig. Juridiken har de facto inte bara en praktisk – utan också en normerande – funktion att fylla. Principlöshet urholkar tilltron till hela systemet och i förlängningen bestraffas sådant av dem som har givit rättsstaten sitt stora förtroende att upprätthålla jus principer.
Stefan Wahlberg
