”Polisnotorna urholkar idrottsklubbarnas ekonomi och polisens förtroende – vad gör Beatrice Ask?”
DEBATT – av Oscar Borgh, jurist och fotbollstränare
Sedan årsskiftet har polismyndigheten med stöd av ordningslagen börjat ta betalt för sina kommenderingar vid idrottsmatcher. Klubbar som exempelvis Örgryte, Hammarby och AIK har alla blivit fakturerade av polisen på hundratusentals – ibland miljontals – kronor. Ledare i dessa klubbar beskriver situationen som krisartad – verksamheten är i fara.
Man lutar sig mot en paragraf som skrevs med helt andra intentioner år 1956. På den tiden fanns inga idrottsaktiebolag. Man skrev att paragrafen inte skulle brukas mot allmännyttiga ändamål och till dessa räknades ”religiösa, välgörande, sociala, politiska, konstnärliga och idrottsliga ändamål”.
I kommentaren till den aktuella paragrafen (OL § 26) står att läsa att ”huvudansvaret” för arrangemangen åvilar anordnaren, det vill säga idrottsaktiebolagen.
Tar man Allmänna Idrottsklubben som exempel så kan man konstatera att klubben årligen lägger ner mångmiljonbelopp på säkerhet kring sina arrangemang. Svenska fotbollförbundets disciplinnämnd har flertalet gånger uttalat att föreningens säkerhetsåtgärder är fullt adekvata och att det vore orimligt att begära mer – klubben har gjort det man kunnat för att förebygga ordningsstörningar. Då är det vanskligt att kräva bolaget på mer pengar. Eftersom man säkerhetsmässigt redan gjort allt vad som är möjligt är det poänglöst att påbjuda ytterligare ersättningskrav.
Därför har föreningarna överklagat polisnotorna, varför frågan nu ska prövas i Högsta förvaltningsdomstolen. Då aktualiseras en rad intressanta spörsmål för den principiella frågan huruvida polismyndigheten ska fakturera idrottsaktiebolagen för sina insatser kring matcherna eller ej.
Rikspolisstyrelsen har uttalat att man måste ”följa gällande lagstiftning”. Men måste polisen verkligen fakturera klubbarna? I den aktuella paragrafen stipuleras en möjlighet att efterge ersättningsskyldigheten om det föreligger särskilda skäl och det är polismyndigheten som tar beslutet. Vad som kan anses vara särskilda skäl framgår inte. I förarbetena förklaras dock uttryckligen att målet för tillämpningen inte är idrottsrörelsen.
Vid tiden för införandet av lagen existerade inte möjligheten för en idrottsförening att drivas som aktiebolag, varför denna situation inte berördes närmare. Om denna möjlighet förelegat vid tidpunkten för framarbetandet av förarbetena är det högst troligt att även idrottsaktiebolagen uttryckligen befriats från ersättningsskyldigheten.
Stadgandet syftar till att träffa vinstdrivande organisationer. Verkligheten inom den hårt ansträngda idrottsrörelsen är – vad avser både föreningar som drivs som ideella föreningar och föreningar som drivs som idrottsaktiebolag – att varenda krona intäkt av nödvändighet går tillbaka till verksamheten för att hålla denna flytande, eller i form av återinvestering.
De föreningar som har valt att bedriva sin verksamhet i form av idrottsaktiebolag har gjort så för att kunna ta in ytterligare kapital – inte för att kunna dela ut vinst. Sedan Allmänna Idrottsklubben omvandlades har man tagit in cirka 90 miljoner i externt kapital utan att för den sakens skull gå med vinst. Föreningarna är inte vinstdrivande, de är förlustdrivande!
Även Konkurrensverket anser att rådande ordning är bristfällig. I ett yttrande angående ett förslag att likställa ideella föreningar och idrottsaktiebolag i den aktuella frågan, som verket avslog på grund av en teknikalitet, uttalade man principiellt att det från konkurrenssynpunkt är ”väsentligt att alla potentiella arrangörer behandlas lika” och att detta innebär att ”associationsform, ägande och eventuell anslutning till intresseförening bör sakna betydelse för om arrangören av ett publikt idrottsevenemang blir ersättningsskyldig för eventuell polisbevakning eller inte.”
Annorlunda uttryckt är det orättvist att vissa associationer blir ersättningsskyldiga medan andra undgår skyldigheten.
Polisnotorna är dessutom överklagade av samtliga idrottsaktiebolag till högsta instans, samtidigt som politiker över partigränserna uttrycket sitt missnöje med rådande ordning. Med andra ord föreligger flera särskilda skäl för att efterge ersättningsskyldigheten.
Sverige är i högre grad än de flesta andra länder byggt på en föreningskultur. Denna föreningskultur aktiverar människor, ger unga en meningsfylld vardag och är samtidigt underhållning för många människor. Detta går förlorat när klubbarna behöver betala polisnotor istället för att exempelvis värva en spelare för att förbättra kvaliteten på sitt spel och underhållningsvärde – eller investera pengarna i sin egen ungdomsverksamhet.
När polismyndigheten väljer att tillämpa ordningslagen så att idrottsföreningar tvingas banta ner sin verksamhet betydligt, alternativt lägga ner totalt, urholkas förtroendet för myndigheten. Många människor har helt enkelt svårt att se det som försvarbart att staten inte värnar om idrottsrörelsen.
Rent juridiskt handlar det inte om dubbelbeskattning, vilket fastslogs i de senaste domarna från kammarrätten. Känslan hos de berörda parterna är ändå att de får betala för något som de redan skattat för, nämligen polisens myndighetsutövning – en upplevelse inte minst hos de hundratusentals skattebetalare som går på idrottsaktiebolagens matcher.
I det långa loppet är det en väldigt allvarlig situation när befolkningen känner sig alienerad av dess myndigheter, i synnerhet polismyndigheten. Det handlar om en grundpelare för att en demokrati ska fungera väl.
Som jurister bör vi i vår vardag se det som en plikt att upprätthålla ett sunt ifrågasättande av den politiska makten, myndigheters tillämpning av lagstadganden och den praktiska effekten av tillämpningen. Ovan belysta förhållanden pekar starkt mot att polismyndigheten agerar fel när den kräver föreningarna i fråga på ersättning för sin kommendering.
Om myndigheten anser sig tvungen att tillämpa OL 26 § överhuvudtaget så finns det flera möjligheter att utnyttja undantaget baserat på särskilda skäl och befria klubbarna från en orimlig ekonomisk börda som på kort sikt går ut över klubbarnas elitsatsningar och på längre sikt fördömer klubbarnas ungdomsverksamhet och urholkar förtroendet för den svenska demokratin.
Den 29 november hölls en debatt om frågan i riksdagen där både alliansen och oppositionen var tämligen överens om att rådande ordning är bristfällig. Men fortfarande saknas förslag på politiska åtgärder trots att frågan har debatterats i över ett år. Idrotten har inte råd att vänta längre. Faktaunderlaget och åsikterna ligger på bordet. Röster från hela det politiska spektrat har höjts för en lagändring – Caroline Szyber (KD), Ylva Johansson (S), Madeleine Sjöstedt (fFP) och Lars Ohly (V) har tydligt deklarerat sina respektive partiers åsikt för en förändring.
Men Moderaterna och justitiedepartementet är fortsatt passiva. Vad tänker Beatrice Ask göra? Och vad är det hon väntar på? Sällan har en så smal fråga utretts och uppmärksammats så mycket, men ändå sett så lite handling.
