Hovrätten fastställer den fällande domen mot två poliser som i tingsrätten dömdes för ringa misshandel respektive tjänstefel efter ett ingripande mot en 16-årig pojke.
Domstolarna anser att det inte var proportionerligt att ge pojken en örfil och sedan trycka ner honom med ansiktet mot en bänk eftersom han då inte var våldsam och bad om ursäkt för att ha slagit en av poliserna.
Den 16-årige pojken uppträdde narkotikapåverkat när de två poliserna skulle kontrollera en grupp ungdomar. Poliserna fattade därför beslut om kroppsbesiktning av 16-åringen.
Pojken sattes därför på en bänk i polisstationens avvisiteringsrum, men började gå omkring i rummet när han skulle ringa sin mamma. En av poliserna sa flera gånger åt honom att sätta sig ner, men han lydde inte uppmaningarna. Polisen tog då tag i pojken och började trycka ner honom i sittande position på bänken, varpå pojken slog med sin arm mot polisens.
Polisen utdelade därefter ett slag med öppen hand som träffade 16-åringens ansikte eller huvud. När den andre polisen uppmärksammade tumultet tog han tag i pojkens arm och tryckte hans överkropp och ansikte mot bänken med sin underarm och kroppstyngd.
Ungdomsreduktionen i livstidsfall
I en nyligen meddelad dom tar Högsta domstolen upp en fråga som har varit olöst under många år: Hur ska straffmätningen ske när en ung person, som på grund av sin låga ålder inte får dömas till livstids fängelse, har begått brott som för en vuxen hade föranlett livstid? Martin Borgeke redovisar avgörandet och diskuterar dess närmare innebörd.
Dömdes till dagsböter för ringa misshandel
På grund av det inträffade åtalades den ene polisen för ringa misshandel och den andre för tjänstefel. Tingsrätten konstaterade att 16-åringen inte uppvisat tecken på aggressivitet eller våldsbenägenhet, utan att han vid tiden för det av polisen utdelade slaget suttit på bänken. Inte heller det slag han själv utdelade var av sådant slag att polismannen hade behov att använda mer än lättare våld. Slaget var därför inte försvarligt eller proportionerligt.
Polisen ansågs ha handlat med i vart fall likgiltighetsuppsåt. Han hade arbetat som polis i 27 år och kontinuerligt utbildats i polisiär konflikthantering. Han måste därför ha varit medveten om risken att en örfil inte föll inom hans laga befogenheter som polis. Rätten dömde därför polismannen för ringa misshandel till dagsböter.
Måste ha varit likgiltig
Även den andre polisen fälldes i rätten. Utifrån övervakningsfilmer kunde domstolen konstatera att han måste ha sett händelseförloppet som utspelat sig mellan kollegan och pojken och tingsrätten godtog därför inte hans invändning om att han bara hörde att det blev stökigt och ljudet av en örfil.
När polisen tryckte ner pojken hade han lugnat sig och bad om ursäkt för slaget och rätten bedömde därför att inte heller polismannen hade fog för att använda ytterligare våld för att upprätthålla lugn och ordning. Med tanke på sin yrkeserfarenhet måste han åtminstone ha varit likgiltig inför åsidosättandet av sin laga befogenhet.
Att våldet riktats mot en minderårig utan möjlighet att självmant lämna platsen och att det saknats anledning att tillgripa det aktuella våldet innebar att gärningen inte kunde bedömas som ringa, och han dömdes därför för tjänstefel till dagsböter.
Avgörandet överklagades till hovrätten, som nu gör samma bedömning som underinstansen och fastställer tingsrättens dom. Polisens ansvarsnämnd har meddelat att en fällande dom inte kommer innebära några arbetsrättsliga konsekvenser för de två poliserna. (Blendow Lexnova)
