”Övertygande bevisning krävs samtidigt som utredarna inte får vara övertygade om den misstänktes skuld. Detta psykologiska moment 22 har intresserat mig särskilt”, skriver Ola Kronkvist i sin avhandling.
Avhandlingen bygger på gruppintervjuer med erfarna polisutredare och en analys av förhör i en omfattande rånmordsutredning.
Ola Kronkvist, som själv är tidigare polis, visar med sin forskning att utredare utsätts för riskerna med så kallat confirmation bias – att söka bekräftelse på sina slutsatser i stället för att söka ny information. Det avhandlingen vill visa är hur utredarna hanterar detta ”psykologiska moment 22”.
”Utredarna har en ambition att arbeta objektivt och att betrakta den misstänkte som oskyldig. Detta innebär dock en svår psykologisk konflikt, något som kan drabba den misstänktes mänskliga rättigheter.”
Avhandlingen visar samtidigt att polisutredare har medvetna strategier för att tacka problemet med ”confirmation bias” och att flera utredargrupper planerade förhören och följde upp utgången tillsammans.
Ett exempel är en grupp som valde ut en ”djävulens advokat” – som ifrågasatte allt – för att hitta brister i utredningen.
Det hände dock att polisutredare slutade att ifrågasätta utredningen när åklagaren ansåg att det fanns ”tillräckligt för att väcka åtal” – trots att Ola Kronkvists avhandling visade på att utredningen egentligen inte var tillräckligt kvalitetssäkrad.
År 2011 anmäldes cirka 1,4 miljoner brott. Samma år redovisades cirka 170 000 polisutredningar till åklagare, det vill säga ”verkliga utredningsarbeten”.
Läs avhandlingen i sin helhet här.
Foto: Kristina Ludvigsen
