I Sverige är vi lika inför lagen. Fast en del är mer lika än andra. T ex poliser. Och alldeles specifikt de två poliser som trakasserade Jesper Nilsson i tunnelbanan för ett år sedan. Enligt polisens ansvarsnämnd kommer de att få behålla jobben även om de fälls för brott. Varje medborgare som känt tvivel inför polisens trovärdighet kan därför nu känna sig helt säker.
Polismakten går inte att lita på.
Den utreder sig själv och kommer nästan alltid fram till att den inte gjort nåt fel. Surprise!
Känner en viss sorg när jag skriver detta. Vad man inte verkar förstå inom poliskåren är att fundamentet för dess – och i förlängningen hela rättsväsendets trovärdighet – är förtroende. Trovärdighet. Att känna tillit. Bry sig om.
Det är oerhört viktigt att folk som utsatts för brott med förtroende vänder sig till polis och rättsväsende. Det är ju själva fundamentet i vår demokrati. Det är nästan genant att behöva påpeka det.
Vad som händer när förtroendet urholkas ser vi på gatorna i Egypten.
När polisens ansvarsnämnd därför redan nu, före rättegången i mars, proklamerar att poliserna kommer att få behålla sina arbeten oavsett om de fälls för brott eller inte, så får det väldiga ringar på vattnet. Varför ska vi lita på polisen när det inte finns skäl till det? frågar sig säkert många.
De två poliserna, vars maktfullkomliga beteende mot Jesper Nilsson kan beskådas på Youtube, är åtalade för ofredande, egenmäktigt förfarande och olaga tvång alternativt tjänstefel. De har i sin tur motanmält Jesper för grovt förtal, ofredande och Gud vet vad. Ingen förundersökning har inletts mot Jesper vilket säkert kan tolkas på flera sätt.
Ett är att han inte gjort något.
Jespers räddning är att han är datanörd. Han kunde därmed återställa bilderna och videofilmen som poliserna beordrat honom att förstöra. Annars hade han inte haft en chans. Nu har han faktiskt det.
Om någon månad blir det rättegång. Tingsrätten kommer då att höra Jespers version av händelseförloppet och sedan polisernas. Som sagt, i vanliga fall skulle Jesper inte ha en chans mot två poliser. Men nu är oddsen lite annorlunda. Till Jespers fördel talar hans bild- och filmmaterial samt några vittnen som såg händelserna.
Det finns en utbredd frustration hos allmänheten över att rättsväsendet inte tar polisövergrepp på tillräckligt allvar. Visst, det är svårbevisat, och väldigt många anmälningar mot poliser har hög fantasifaktor. Men ändå.
Det viktiga är att folk känner att viljan finns.
Så här sa kommissarie Per-Erik Bergner, vid Stockholmspolisens enhet för interna utredningar i DN härförleden:
– Domstolarna är väldigt milda ibland, det är nog både vår och åklagarnas bedömning, säger han.
Ska det inte vara likhet inför lagen?
– Det är det ju inte. Man är snarare med att fria en polis än en vanlig medborgare. Man kan vända på steken: Vi har många utredningar där vi utreder övergrepp där motparten kan fällas för våld mot tjänsteman. Och där är man mer tolerant mot polisen än den som är misstänkt för våld mot tjänsteman. Det är en skrämmande tanke – för vem vet att polisen har rätt?
Ska man tro kommissarien är det alltså redan ett bekymmer att domstolarna är milda i sina bedömningar av poliser som begår brott. Men nu har man alltså gått ett steg längre.
Ty rättegången i mars kunde ha blivit intressant. Om poliserna fälls kunde det ha känts viktigt. Ett tilltufsat förtroende kunde ha återupprättats.
Men nu känns det rätt betydelselöst.
Matchen var ju uppgjord på förhand.
Som vanligt.
