”Polisens övervakningsiver en risk för samhällets demokratiska värdegrund”

DEBATT – av Peter Hellman, advokat och Emma Persson,
advokat.

I lördags skrev polischeferna Anders Thornberg, Johan Olsson och Mats Löfving på DN Debatt att polisen måste få tillgång till lika ”effektiva verktyg” som andra europeiska länder har. Man framförde också tre förslag; att tekniska investeringar skulle göras så att hemlig dataavläsning kan användas i alla ärenden där lagen i dag tillåter det, att ny lagstiftning behövs som gör det möjligt att proaktivt inhämta information mot den organiserade brottsligheten och att FRA behöver tillföras medel för att utöka sitt stöd till Polismyndigheten.

Framför allt ett av dessa förslag förtjänar att diskuteras närmare, nämligen det där polisen efterfrågar ny lagstiftning som gör det möjligt för polisen att proaktivt övervaka mer än idag.

Redan tidigare har polisen framfört krav på att få avlyssna och övervaka en allt bredare krets; till och med dem som inte är misstänkta för brott. Man har samtidigt fått tillgång till nya tekniska hjälpmedel i form av bland annat hemlig avlyssning, dataavläsning, övervakningskameror och drönare.

Det är lätt att förstå att det är frestande för polisen att ropa på så många verktyg som möjligt för att lösa sin uppgift. Här är det dock viktigt att komma ihåg att majoriteten av de som övervakas genom mer generell övervakning eller avlyssning inte överhuvudtaget begår brottsliga gärningar.

I en rättsstat måste alla åtgärder som innebär intrång i den personliga integriteten vara proportionerliga. I denna bedömning behöver integriteten, medborgarnas skydd mot snokade ögon i privatlivet, åsättas ett större värde än vad polischeferna idag förefaller göra.

Enligt vår grundlag är var och en gentemot det allmänna skyddad mot betydande intrång i den personliga integriteten när det innebär övervakning eller kartläggning av den enskildes personliga förhållanden. Även av Europakonventionen framgår att var och en har rätt till skydd för sitt privat- och familjeliv, sitt hem och sin korrespondens. Dessa rättigheter är fundamentala i en demokratisk rättsstat.

Möjligheten till kommunikation som inte avlyssnas av staten är en förutsättning för ett fritt åsikts- och meningsutbyte. Att privat korrespondens och möten kan massövervakas och att den enskilda individens åsikter kan spåras riskerar att bli en allt större en hämsko för den kritiskt granskande samhällsdebatten. Ett samhälle där den personliga integriteten gång på gång naggas i kanten kommer, sakta men säkert, också att förlora viktiga delar av den demokratiska värdegrunden.

Det är i sammanhanget viktigt att poängtera att det finns ett behov av mer resurser till polisen. Med större resurser kan utredningar ske snabbare, väntetiderna hos Nationellt forensiskt centrum minska och brott bekämpas effektivare. Detta gagnar alla inblandade; såväl målsägande som misstänkta. Att tekniska investeringar görs för att polisen skall kunna använda de verktyg lagstiftaren redan givit myndigheten är därför ett utmärkt förslag. Det farliga med polischefernas artikel är dock att man samtidigt ropar på ny lagstiftning som gör det möjligt att ”proaktivt inhämta information”.

Polisen kommer alltid att vilja övervaka mer. Det är lätt att ryckas med i stunden i tron på att det kommer minska brottsligheten. Likafullt kommer brottsligheten finna nya vägar där de gamla stängs. För varje kommunikationsväg eller mötesplats som övervakas stängs dock samtidigt också möjligheten till skyddad kommunikation för helt lovliga syften. Och det är en mycket farlig väg att vandra.

Innan fler förslag som kringskär den personliga integriteten hamnar på lagstiftarens bord är det därför hög tid att noga utreda hur man kan stärka integritetsskyddet för vanliga medborgare som inte begår brott. Detta perspektiv lyser idag med sin frånvaro.