JO konstaterar att utgångspunkten enligt lag är att frihetsberövade personer har rätt att kontakta närstående.
”Reglerna om underrättelse till närstående innebär en viktig rättssäkerhetsgaranti och tjänar ytterst syftet att vara ett skydd mot övergrepp från det allmännas sida gentemot den frihetsberövade”, skriver JO.
Det finns dock undantag från denna huvudregel – så kallade ”särskilda skäl”. Som exempel nämner JO ”hänsyn till brottsoffer eller ett kontaktförbud”.
Polismyndigheten anser dock att man inte har gjort någonting fel. Arrestvakten och det vakthavande befälet berättade att de ”inte mindes något om att mannen ville ringa sin flickvän”. Det fanns dessutom ingen dokumentation om saken.
Polismyndigheten understryker även att många personer förvaras i arrest och att det ibland kan vara svårt att ”tillmötesgå de intagnas önskemål, till exempel att få kontakta anhöriga”.
JO slår dock ned på dessa uttalanden. Först och främst så konstaterar hon att det både enligt lag och andra bestämmelser finns en dokumentationsskyldighet för alla myndigheter – särskilt polisen.
Polisen hade heller inga gångbara skäl till att neka mannen att få kontakta sin flickvän. Och om det hade funnits några så har polisen dessutom en skyldighet att fråga om den omhändertagne vill att man kontaktar någon närstående.
”Jag vill framhålla att det inte är acceptabelt att resursbrist leder till att myndigheten prioriterar bort att följa bestämmelser som tillkommit till skydd för den enskilde”, skriver JO.
JO påpekar att det handlar om att låta mannen ringa ett samtal eller skicka ett sms – en säkerhetsgaranti som ”polisen inte behöver lägga ned särskilt mycket arbete på”. Det handlade därför inte om resursbrist.
Foto: Tommy Pedersen/Scanpix
