En polis i södra Sverige döms för att, vid åtta tillfällen, ha läckt information till en man med kriminellt förflutet.
Det hela uppdagades eftersom den tidigare dömde mannens telefon var avlyssnad vid samtliga tillfällen som han pratade med polisen.
Den åtalade polismannen utredde vid tiden för de påstådda brotten en kidnappning, där målsäganden har en nära anhörig som är dömd för grova brott.
Polisen hade därför kontakt med den tidigare dömde mannen och höll kortare förhör med honom sin egenskap av anhörig till målsäganden. Av utredningen i målet har det framgått att polis och åklagare ”tidigt kommit fram att det fanns skäl att tro att gärningsmännen egentligen var ute efter den anhörige till målsäganden”.
Under perioden januari-april förra året hade den åtalade polismannen åtta samtal med den anhörige mannen till målsäganden där han, enligt åklagaren, ”uppsåtligen röjt uppgifter som han varit pliktig att hemlighålla enligt lag eller annan författning”. Det rörde sig enligt åtalet om sekretesskyddade uppgifter från förundersökningen.
Enligt polismannen hade han dock inget uppsåt att skada utredningsarbetet eller tanke på egen vinning, utan har istället uppgivit att han ”helt enkelt inte klarade av att hantera samtalen med den anhörige och att han inte använde sitt sunda förnuft”.
Döms till 100 dagsböter – förlorar sannolikt jobbet
Tingsrätten konstaterar nu att de uppgifter som polismannen har lämnat, om än allmänt hållna, har avsett ”centrala delar av förundersökningen”. Uppgifterna har rört polisens tankar om antalet misstänkta personer, vilka utredningsåtgärder som vidtagits i fråga om forensisk utredning samt även uppgifter om resultatet avseende sådana åtgärder och därmed omfattats av förundersökningssekretess.
Eftersom polismannen, i egenskap av polis och ansvarig handläggare, varit pliktig att hemlighålla uppgifterna har han därmed röjt uppgifter som han varit pliktig att hemlighålla på det sätt som påståtts av åklagaren. Vad gäller frågan om hans uppsåt konstaterar tingsrätten att han har ”gedigen erfarenhet av arbetet som polis” och även omfattande erfarenhet av arbete som handläggare eller utredare i förundersökningar. Redan i och med detta står det, enligt tingsrätten, klart att han haft den grundläggande kunskapen att uppgifter i en förundersökning är belagda med sekretess.
I ett av samtalen frågar polismannen dessutom den anhörige om denne spelar in samtalet eller om denne spelat in det tidigare samtalet. Senare säger han också, angående uppgiften om hur många personer polisen misstänkte hade deltagit i gärningen, att det inte riktigt är meningen att han ska berätta det och att han måste kunna lita på den anhörige. Tingsrätten kan ”inte dra annan slutsats än att (polismannen) varit medveten om att han lämnat uppgifter till den anhörige som omfattats av förundersökningssekretess”. Han kan därmed inte undgå ansvar för uppsåtligt brott mot tystnadsplikten.
Påföljden bestäms till 60 dagsböter eftersom Polisens personalsansvarsnämnd uppgett att han sannolikt kommer att förlora sitt jobb om han döms för de åtalade brotten.
