En polisman från narkotikaroteln i Stockholm döms av Svea hovrätt för tjänstefel. Polismannen delgav aldrig den misstänkte misstanke om brott i samband med förhör och informerade inte heller den misstänkte om rätten till försvarare.
Svea hovrätt fastställer tingsrättens dom och dömer en polisman för tjänstefel. Polismannen döms att betala 40 dagsböter om 300 kronor.
Nöden har nog aldrig varit större
Ansvarsfrihetsgrunden nöd har, egentligen ända sedan dess ikraftträdande, tillämpats på ett försiktigt och för tilltalade rätt snålt sätt. På senare år har det emellertid kommit ett par avgöranden från Högsta domstolen, vilka ökar såväl det potentiella tillämpningsområdet till tilltalads fördel, som osäkerheten om figurens räckvidd och struktur. Det konstaterar Claes Lernestedt, som här adresserar bägge dessa spår.
”Fångstchock”
Utredningen mot polismannen påbörjades efter hans vittnesmål i en huvudförhandling där han uppgav att han hade använt sig av en metod som kallas ”fångstchock”. Metoden innebär, enligt honom, att man konfronterar den misstänkte med information och sedan ställer frågor i snabb följd för att få så ärliga svar som möjligt. Både åklagaren och försvararen i målet ansåg att det agerande polismannen redogjort för var i strid med gällande regelverk.
Den misstänkte var skäligen misstänkt för narkotikainnehav i överlåtelsesyfte när poliserna hade hittat narkotika i ett kassaskåp.
Förhör med brottsmisstänkt
Enligt åklagaren handlar målet om ett förhör när polismannen ställde frågor till den misstänkte om varför han ljugit om var kassaskåpet fanns och om vem narkotikan i kassaskåpet tillhörde. För att avgöra om uppgifter som förekommer i en brottsutredning har lämnats inom ramen för ett förhör behöver man utreda vem som har tagit initiativ till uppgiftslämnandet. Om polisen är initiativtagande och ställer frågor i syfte att få en person att lämna uppgifter är det fråga om ett förhör.
”Polisen bör iaktta stor försiktighet med att ställa frågor till en brottsmisstänkt utan att hålla ett regelrätt förhör. Det är viktigt att det för den misstänkte inte råder något tvivel om huruvida denne är involverad i ett förhör eller inte. I annat fall finns risk att den misstänktes grundläggande rättigheter inte tillgodoses i en situation där vederbörande frågas ut om misstänkt brottslighet”, framgår det i ett JO-beslut som åklagaren har hänvisat till i målet.
Försvaret: Var det verkligen fråga om ett förhör?
Försvaret har i målet hänvisat till tre rättsliga frågor som ska bedömas dels om det varit fråga om ett förhör, dels om polismannen insett eller bort inse att han höll ett förhör i den aktuella situationen samt om gärningen, i det fall att det är ett förhör och om domstolen bedömer att polismannen förstått detta, är att bedömas som ringa brott och inte ska föranleda straffrättsligt ansvar.
Polismannen har berättat i förhör att det inte var hans avsikt att hålla ett förhör. Han hade pratat med den misstänkte även innan fyndet i kassaskåpet gjordes. Han sa till den misstänkte att han avsåg att hålla förhör med honom beträffande den större mängden narkotika. Den misstänkte sa då att han ville ha en försvarare närvarande vid ett sådant förhör. Då avbröts konversationen.
Polismannen har vidare berättat att de första uppgifterna från den misstänkte kom oväntat; denne bröt ihop när han fick veta att de hade hittat kokainet i kassaskåpet. Polismannen tänkte att han hade fått viktig information och att han måste nedteckna den. Eftersom informationen i hans värld hade lämnats spontant av den misstänkte dokumenterade han uppgifterna i en pm.
Tar tillbaka uppgifter från förhör
Polismannen berättar för åklagaren i ett förhör att han frågade den misstänkte varför han ljög och om narkotikan tillhörde den misstänkte. Han har även uppgett att skillnaden mot ett förhör är att det var en spontan fråga. Han tyckte att utredningsläget såg väldigt bra ut när han ställde frågorna till den misstänkte. Den misstänkte hade ju haft kassaskåpsnyckeln i fickan och sedan ljugit flera gånger om var kassaskåpet fanns.
Polismannen har även berättat att han tycker att det låter tokigt när han lyssnar på sig själv i ljudfilen från vittnesförhöret från huvudförhandlingen gällande narkotikabrotten.
”Det stämmer inte att fångstchock är en metod som används inom polisen eller av honom. Han sa bara så för att verka som en driven och duktig polis. Han försökte kanske ta åt sig äran för att ha bidragit med bra uppgifter i brottsutredningen. Det låter inte lika bra att säga att det bara var en slump att han fick del av uppgifterna”.
Polismannen inledde samtalet
Tingsrätten konstaterade att den misstänkte som polismannen hade en ordväxling med var den ende som var misstänkt för brottet. Den misstänkte var således skäligen misstänkt vid tidpunkten.
Tingsrätten har i domen uppgett att polismannen har själv berättat att det var han som inledde samtalet med den misstänkte efter narkotikafyndet i kassaskåpet. Domstolen hänvisar till att promemorian som polismannen upprättat efter samtalet där det framgår att den misstänkte ”konfronterades” med informationen om fyndet i kassaskåpet.
Domstolen menar att det den misstänkte uppgav i den påstådda ordväxlingen uppgavs efter direkta frågor från polismannen. Tingsrätten bedömer att erkännandet av narkotikainnehavet skedde efter direkt fråga från polismannen. Sammantaget finner tingsrätten att det har varit fråga om ett förhör i rättegångsbalkens och förundersökningskungörelsens mening. Det beror på att det var polismannen som var den initiativtagande i samtalet och att ämnet för samtalet var den konkreta brottsmisstanken.
Tingsrätten: Polismannen har haft uppsåt
Tingsrätten bedömde även att polismannen har haft uppsåt att ställa frågor till den misstänkte utan att ge denne möjlighet att förbereda sitt försvar och i syfte att anskaffa ytterligare bevis för den misstänktes skuld.
Domstolen motiverar även varför gärningen inte ska anses som ringa och hänvisar bland annat till rätten till en rättvis rättegång som en central rättighet i en rättsstat.
”När polisen genomför en husrannsakan hos en misstänkt och sedan konfronterar den misstänkte med vad som därvid framkommer, utövas statens makt mot den enskilde på ett mycket ingripande sätt. Det är fråga om den typ av myndighetsutövning där kraven på korrekt handläggning ska vara särskilt stränga. Ett åsidosättande av informationsplikten är ett hot mot själva kärnan av tillvaratagandet av den misstänktes rätt”, skriver domstolen.
Domstolen skriver vidare att polismannen har begått gärningen på eget initiativ och gärningen kan antas ha orsakat ett erkännande. Det kan därför inte vara fråga om ett ringa tjänstefel.
Svea hovrätt instämmer om nästan allt
Svea hovrätt som också valde att pröva målet instämmer i tingsrättens bedömning att det har varit fråga om ett förhör.
”Det står vidare klart att den misstänkte före förhöret inte hade delgetts misstanke om brott och inte heller fått den övriga information som har angetts i åtalet. N.N har alltså åsidosatt det som gällt för hans uppgift”, skriver Svea hovrätt.
Till skillnad från tingsrätten anser dock hovrätten att polismannen inte har agerat uppsåtligen. Hovrätten hänvisar till att utredningen, särskilt vittnesförhöret med polismannen i brottmålet mot den misstänkte, talar mot att han insåg eller ens befarade att hans handlande stred mot vad som ålegat honom.
”Mot bakgrund av att han tjänstgjort sju år som polis och att frågorna som han ställt klart var inriktade på att utreda den misstänktes skuld borde han dock ha förstått det. Han har därmed enligt hovrättens mening varit oaktsam. Han har alltså gjort sig skyldig till tjänstefel”, skriver Svea hovrätt.
När det gäller frågan om tjänstefelet är ringa ansluter sig hovrätten till tingsrättens bedömning, även med beaktande av att polismannen inte begått gärningen uppsåtligen.
Hovrätten instämmer i tingsrättens bedömning i fråga om påföljden. Tingsrättens dom ska därför inte ändras.
