Mediernas hantering av fallet Ola Lindholm har fått kritiker att tala om ”bisarr namnpubliceringspraxis” och ”a race to the bottom”. Omfånget av rapporteringen och besluten att namnge programledaren på ett tidigt stadium har ifrågasatts av såväl publicister som jurister. Exponeringen har varit exceptionell – men tidningarna gick längre förr, menar Allmänhetens Pressombudsman Ola Sigvardsson.
– Fallet Ola Lindholm har fått oerhört stor exponering, säger Ola Sigvardsson.
Den som anser sig utsatt för kränkande publicitet kan förtalsanmäla den ansvarige utgivaren eller göra en PO-anmälan om brott mot de pressetiska reglerna. Eftersom PO:s ärenden inte är offentliga vill Ola Sigvardsson inte uppge om barnprogramledaren anmält några tidningar.
Med åren har medierna alltmer lutat åt att allt fler fall har ett stort allmänintresse, dessutom långt före fällande dom. I Lindholmfallet redan dagen efter ingripandet, då han lämnade urinprov på grund av misstänkt narkotikabrott. Sigvardsson menar dock att dagens namnpubliceringar av misstänkta eller dömda inte är unika historiskt sett.
– Det har funnits perioder då det varit ännu vanligare, exempelvis på 1960-talet, säger han.
Då fanns dock inte de nu gällande pressetiska reglerna, de infördes 1969. Ola Sigvardsson, som själv under många år var chefredaktör och ansvarig utgivare för Östgöta Correspondenten, anser att det viktiga är att det ständigt förs en diskussion inom medierna. Själv är han ofta ute och håller seminarier för redaktionerna.
– Jag anser att vårt system i huvudsak fungerar väl. Samtidigt finns det en diskussion om att slå samman vår verksamhet med den som bedrivs av Granskningsnämnden för radio och tv och bilda en Medieombudsman som täcker hela fältet. Det finns stora svårigheter i att genomföra en sådan förändring, men jag anser att den vore önskvärd.
Förra året fick PO in 336 anmälningar. 45 av dem resulterade i klander från PON.
Text: Marianne Hühne von Seth
Bild: Fredrik Persson / Scanpix
