”Om hundratals tiggare tältar i organiserad form så passeras allemansrättens toleranspunkt”
DEBATT – av Gunnar Wiktorsson, bl a författare till boken ”Den grundlagsskyddade myten – om allemansrättens lansering i Sverige”
Söndagen den 24 maj påpekar kolumnisten Mårten Schultz i Svenska Dagbladet att allemansrätten gäller även tiggarna. Det är i och för sig korrekt, men beskrivningen av rättsläget är det inte.
Allemansrätten, menar Schultz, torde enligt ”en uråldrig tanke” ge tiggarna rätt att tälta några nätter på samma plats, så länge det inte stör någon.
Så enkelt är det inte. Allemansrätten är ingen uråldrig tanke och dess omfattning och juridiska ställning har till viss del prövats i Högsta Domstolen i det så kallade Forsrännarmålet.
Målet handlade om att en entreprenör anordnade upplevelser i floden Ätran genom att hyra ut kanoter. Men marken var inte hans, utan tillhörde grannen.
Det markägaren i första hand ville att domstolen skulle fastställa var att allemansrätten inte gav någon annan rätt till att utan tillstånd bedriva egen näringsverksamhet på annans mark och domstolen skulle fastställa att detta var förbjudet. Den frågan kunde domstolarna dock inte helt gå till botten med eftersom talan inte utformats som ett skadeståndsanspråk.
Högsta domstolen fann att, även om de enskilda individerna höll sig inom ramen för allemansrätten, medförde organiserandet sammantaget att det medförde skada och olägenhet som översteg vad markägaren bör tåla. Organisatören kunde därför hållas ansvarig och vid vite förbjudas att bedriva verksamheten.
Domstolen anknöt därvid till Seve Ljungmans doktorsavhandling Om skada och olägenhet från grannfastighet från 1943. Avhandlingen undersökte sanktionsmöjligheter vid grannelagsförhållanden men även i en särskild exkurs den vid den tiden introducerade begreppet allemansrätt, som Ljungman betecknade som ”ett slagord med rättslig valör”.
Ljungman kunde indela sanktionerna i tre områden. Underst på skalan, under den såkallade civilrättsliga toleranspunkten tillhandahöll staten inga sanktionsmöjligheter alls. Det handlade då om så obetydlig påverkan att det måste tålas och fick hanteras av parterna på egen hand.
Ovanför den civilrättsliga toleranspunkten tillhandahålls sanktionsmöjligheter av olika slag, men ger utrymme för avtal.
Överst låg den politirättsliga toleranspunkten där lagstiftaren helt fråntar parterna beslutanderätten. Det avser exempelvis förhållanden som har med hälsa, säkerhet och allmän ordning att göra. Då gäller tvingande regler.
Det är så lagen är uppbyggd. Avsaknad av uttryckliga rättsliga sanktioner tolkas som ”allemansrätt”, ett begrepp som lanserades i Fritidsutredningen 1940 av Gunnar Carlesjö.
Det har så utvecklats till den ”broschyrlagstiftning” som särskilt Bertil Bengtsson ägnat sig åt: skrifter som beskriver vad vi i allmänheten med ett arrogant flin kan tillåta oss göra och som Mårten Schultz också hänvisar till i stället för gällande rätt.
Den rättsliga frågan är om tältandet medför någon skada eller olägenhet av betydenhet, inte hur många dagar det handlar om. Om någon tältar en hel vecka på en plats ute i skogen utan att lämna några spår efter sig skulle ingen vettig markägare bry sig eller åklagare väcka åtal.
Om således hundratalet tiggare slår sig ner på en plats, måste man utgå ifrån att den civilrättsliga toleranspunkten har passerats, även om personerna var för sig sanktionsfritt kan tälta. Om det då är frågan om organiserad verksamhet kan organisatören hållas ansvarig och verksamheten förbjudas. Sannolikt passeras även den politirättsliga toleranspunkten så att inte ens markägaren har rätt att tillåta verksamheten utan särskilda sanitära arrangemang.
Svårigheterna uppstår då med att genomdriva sanktionerna. Rör det som om tältning i tätorter kan kommuner ofta luta sig mot lokala ordningsstadgor, men på landsbygden gäller inte sådan reglering.
Det tar tid och är besvärligt att begära handräckning hos Kronofogden. Skadestånd och vitesföreläggande har ingen effekt på personer som saknar tillgångar. Det är mot den bakgrunden man måste se justitieministerns tankar om göra det enklare att avhysa personer från privat mark.
Det kan då anmärkas att historiskt tillhandahölls markägaren sådana sanktionsmöjligheter. Strafflagen från1864 kriminaliserade ohörsamhet mot markägarens tillsägelser i avsikt att skydda sin mark mot skada. Bestämmelsen togs emellertid bort för att bereda väg för föreställningen om allemansrätt.
Det är angeläget att se över sanktionsmöjligheterna för övertramp av allemansrätten, både för markägaren och för att klarlägga när det allmänna måste ingripa.
I övrigt hänvisar jag till min artikel om allemansrätt som rättsnorm som jag har haft förmånen att få medverka med i senaste numret av Juridisk Tidskrift.
