”Partisk praxis kring beskattning av lägenhetsaffärer som näringsverksamhet – det behövs prejudikat”

DEBATT – av advokat Filip Savic, Ekobrottsadvokaterna.se

Nyligen kunde man i Dagens Juridik läsa om ett kammarrättsmål där en man under två år köpt två bostadsrätter, varav en byggts om till tre, och därefter sålt de fyra bostadsrätterna efter att han renoverat dem (Dagens Juridik 2019-01-24). Eftersom han inte har lyckats bevisa att han verkligen haft för avsikt att bosätta sig där gick kammarrätten på Skatteverkets linje om att vinsterna ska beskattas som näringsverksamhet – och att mannen dessutom ska betala skattetillägg.

Utgången i kammarrättsmålet är i linje med andra liknande mål där frågan har prövats av förvaltningsrätt och kammarrätt.

I målet, där jag var ombud i kammarrätten, är det ostridigt att vare sig skattebetalaren eller någon närstående till honom har bott i någon av bostadsrättslägenheterna. Avgörande är då om det funnits en avsikt att använda bostadsrätterna för permanent boende.

Enligt kammarrätten är det dock inte tillräckligt med ett påstående om sådan avsikt utan det krävs att den skattskyldige presenterar bevisning som gör att den uppgivna avsikten framstår som sannolik.

Kammarrätten grundar sin ståndpunkt på ett uttalande i proposition 1990/91:54 s. 191. Uttalandet gjordes dock i samband med ett förslag om att införa den så kallade tröghetsregeln, vilken inte är aktuell i detta mål, och bör därför ha ett begränsat värde vid bedömningen av en köpares avsikt vid inköpstillfället.

I motiven till den aktuella definitionen av privatbostad uttalas istället att den omständigheten att en bostad inte används privat behöver inte utgöra ett bevis för att den inte är avsedd att användas för eget boende. Om det emellertid av omständigheterna framgår att ägaren eller innehavaren inte har för avsikt att inom överskådlig tid bosätta sig på fastigheten eller använda den för permanent boende eller för fritidsändamål bör den inte behandlas som privatbostad (proposition 1989/90:110, s. 500).

Förarbetena tyder enligt min mening stället på att det är Skatteverket som har bevisbördan för att sådan avsikt saknas.

Dessutom anges att den omständigheten att bostaden varit uthyrd under längre tid inte i och för sig hindrar att bostaden alltjämt räknas som privatbostad, om upplåtaren avser att längre fram använda den som permanent- eller fritidsbostad för egen räkning eller för närstående.

Omständigheterna i det enskilda fallet bör få avgöra om bostaden ska räknas som privatbostad eller inte i en sådan situation.

Förvaltningsdomstolarnas stöd för att lägga bevisbördan på skattebetalaren är således taget ur sitt sammanhang.

Diskussionen om att det krävs att skattebetalaren presterar något mer än ett påstående förs i ett sammanhang där skattebetalaren innehaft bostaden under längre tid och kanske till och med hyrt ut den; Inte när skattebetalaren köper en bostad för att efter ett tag ångra sitt köp.

Av förklarliga skäl är det förenat med avsevärda bevismässiga svårigheter att fastställa en ”avsikt” eftersom mentala fakta inte är något som rimligtvis kan iakttas direkt.

Inom skatteprocessen accentueras problematiken ytterligare av att förvaltningsdomstolarna inte synes tillmäta det i praktiken enda bevismedel som står till skattebetalarnas förfogande – vittnesförhör under ed – något egentligt bevisvärde.

Genom att utgångspunkten är att skattebetalaren måste bevisa sin avsikt har alltså skapats en presumtion som i praktiken inte går att motbevisas.

Därtill uppstår en betydenade bevislättnad för Skatteverket som i vart fall inte är förenlig med gällande rätt om bevisbörda och krav vid påförandet av skattetillägg.

Uttalandet i propositionen gjordes under en tid när skattetillägg ansågs utgöra en ”administrativ avgift”. Europadomstolen har dock sedermera fastslagit att svenska skattetillägg är straff i Europakonventionens mening.

Att påföra skattetillägg enbart utifrån det förhållandet att skattebetalaren inte lyckats styrka sin avsikt att använda inköpta bostäder privat är enligt min mening en tydlig kränkning av oskuldspresumtionen i konventionen.

Utgången i dessa mål är direkt förtroendeskadande för systemet eftersom förvaltningsdomstolarna använder förarbetsuttalanden tagna ur sitt sammanhang till förmån för Skatteverket och omotiverat bortser från invändningar gällande kränkningar av oskuldspresumtionen. Därigenom spär de på föreställningen om att förvaltningsdomstolarna, till skillnad mot de allmänna domstolarna, är partiska till statens förmån.

Jämförelsevis har de allmänna domstolarna i flera fall prövat tvister mellan bostadsrättsföreningar och köpare som vägrats medlemskap eftersom föreningarna ansett avsikten med förvärven enbart varit att sälja bostadsrätterna vidare. I dessa mål har den starkare parten, bostadsrättsföreningen, ålagts bevisbördan för köparens avsikt och Svea Hovrätt har i ett mål ansett det visserligen ”besvärande” för köparen att han har köpt och sålt fem lägenheter på sju år, men ändå inte att bostadsrättsföreningen styrkt att den aktuella bostadsrätten köpts i rent spekulationssyfte.

Det ska påpekas att konsekvenserna av förvaltningsdomstolarnas hantering av måltypen är synnerligen betungande för enskilda. Istället för kapitalskatt om 22 procent riskerar säljaren att påföras inkomstskattskatt om 57 procent jämte skattetillägg om 40 procent och särskild löneskatt om 20 procent. Påfört i efterhand blir de beloppsmässiga konsekvenserna normalt ohanterliga för den drabbade.

Situationen är oroväckande och det krävs enligt min mening vägledande riktlinjer från Högsta förvaltningsdomstolen för att bryta den praxis som nu utvecklats i underrätterna.

Gratis nyhetsbrev om rättsfall och juridik från Dagens Juridik – klicka här