Inatt var det kräk och diarré mellan klockan två och tre. Nu mår Albin, fyra år och åtta månader, bättre och läser Bamse för lillebror Otto, ett år och nio månader. Jag har just lyckats få igång avloppet igen. Otto springer ärenden åt Albin. ”Legot! Ta plattan också!” Otto hajjar inte riktigt utan hämtar en taxibil istället. ”Brrrm!” Vill han inte? Albin gapskrattar. Lillebror hämtar svärdet. ”Nej inte svärdet!” Otto vägrar hämta legoplattan. Han tar klossar istället. ”Plattan Otto!” Albin ger upp till slut och hämtar sin legoplatta själv.
Magsjukan verkar smittsam den här gången, vi känner försiktigt efter hur magen mår hela tiden. Förra veckan var det en giardia-infektion som plågade Otto. Det får man av orent vatten eller mat men det smittar inte. Så nu är det något annat. Bara att hoppas det ger med sig innan vi ska spana efter etiopisk varg i Balebergen. ”Amasegenallo” säger Albin. Det betyder tack på amharinja som är ett av de stora språken i Etiopien och det dominerande i Addis Abeba. Utanför hörs böneutrop från de ortodoxa kyrkorna. Det låter vackert när det blandas med ljuden från vägen och fågelsången från trädgården. Undrar hur det går för Mia på golfbanan. Hon kom iväg i alla fall. Men först efter hot om att går inte du så går jag.
Mia, barnen och jag har nu bott i Etiopiens huvudstad Addis i åtta månader. Mia jobbar på svenska ambassaden och jag är pappaledig. Samtidigt är jag tjänstledig från mitt jobb som notarie på länsrätten under de tre år som Mias kontrakt varar. Tanken är att vi skall återvända till vårt vanliga liv i Stockholm när kontraktet löper ut i september 2010.
När vi i juli förra året landade på flygplatsen hämtades vi av vår chaufför Ato Hussein. Den stora, fyrhjulsdrivna bilen köpte vi av Mias företrädare på ambassaden. Skulle vi verkligen behöva en sån stor bil? Och chaufför? Vi har ju körkort både Mia och jag. Men fyrhjulsdrift och terrängfunktioner har visat sig nödvändiga här bland steniga och leriga vägar. Särskilt ute på landet, men faktiskt tidvis också bitvis även inne i Addis. När det regnar förvandlas många vägar till slipprig lervälling. Utan chaufför hade vi definitivt behövt två bilar.
Vägarna är fulla av hål, många hus ser provisoriska ut, mycket sneda och vinda plåtskjul. Det finns också neonupplysta bling-bling-varuhus i betong och glas. Men inuti galleriorna är sortimentet skralt, mest importerat kinesiskt krims-krams i butik efter butik. De vackra flätade korgarna, det himmelskt goda kaffet, yllemattorna och färggranna sjalarna av fin kvalitet kan man hitta på andra håll i stan.
Fattigdomen är överväldigande. Vid rödljusen eller i trafikstockningar kommer tiggare fram till fönstren och håller fram sina händer eller små barn mot oss. ”Dabo dabo” (bröd, bröd) säger dom och visar med gester att de vill ha något att äta. Vi har blivit avrådda från att ge något från bilen och det är oerhört smärtsamt att vända bort blicken och stirra framåt eller låtsas som att man inte märker dem därutanför. Det värsta att se är de handikappade, de som hasar fram sittandes på någon plastbit, med udda skor på händer och fötter och eländiga klädtrasor på kroppen. Vi har köpt matbiljetter för tre kronor styck som vi delar ut ibland istället för pengar.
Huset där vi bor är vackert, stort och byggt i sten. Innanför de taggtrådsprydda murarna döljer sig en prunkande trädgård med gräsmattor, volleybollplan, palmer, eucalyptusträd, bananträd, pelargonbuskar, ampellijor, hibiskus och en massa annat exotiskt vi inte kan namnen på. Från fönstren som vetter mot väster har vi en vacker utsikt över bergen som i olika belysning och molnslöjor ständigt byter skepnad under dagen.
En vardagslunk har infunnit sig. Mia åker till jobbet vid sju för att hinna före bilköerna. Trots den galna trafiken tar killarna och jag cykeln till dagis. Albin sitter framför mig på ramen och håller i styret. Det gillar han. Otto sitter bak i barnstol. Vi kryssar fram mellan de blåvita taximinibussarna och folk vinkar glatt när vi kommer. Visst är det mer riskabelt att cykla i Addis än på cykelbanorna i Stockholm, men vårt alternativ är att starta minst en halvtimme tidigare och sitta i bilkö varje morgon. Det är mycket bilåkande som det är. Med cykeln genar vi över en gångbro och slipper köerna. Resan tar fem minuter.
På Albins dagis talas engelska och det tog fyra månader för honom att lära sig. Nu leker han obehindrat på sitt nya språk och gillar att åka till dagis. Otto och jag brukar ägna förmiddagarna åt att gå på lekgrupp. Ibland är det barnflickor som kommer med barnen och ibland är det någon av föräldrarna. Till min förvåning har jag ofta sällskap av andra pappor. Jag trodde nog att jag skulle vara helt ensam som präktig, pappaledig svenne. Men det finns både en bulgarisk pappa och två amerikanska som jag brukar träffa. Om det inte är barngrupp tar vi en golfrunda eller åker och letar efter vispgrädde eller någon annan ingrediens som vi behöver till dagens mat i något av de snabbköp som riktar sig till oss utlänningar. Har man bestämt sig för att gjuta panna cotta eller baka kanelbullar kan man få tillbringa en förmiddag kryssandes mellan fyra fem butiker för att grädden eller smöret blivit sur eller tagit slut. Medan Otto tar sin dagliga lur brukar jag hinna med en tennislektion innan jag hämtar Albin från dagis vid tolv.
Vi äter lunch hemma. Vår heltidsanställda alltiallo Marta lagar maten efter att vi har gått igenom recepten tillsammans. På sista tiden har matlagningen avancerat till hemlagad färskpasta. Dessutom städar, tvättar och handlar Marta, så markservicen är fixad. Pappaledigheten här kan helt fokuseras på att vara med barnen. Det är en sån oerhört privilegierad tillvaro. Inget dragande av barnvagnen genom skitig snömodd. Inget kånkande på tunga ICA-kassar. Inget skrikande medan fiskpinnarna hetstillagas. Inga tvätthögar i vardagsrummet. Jag lär få höra att jag inte varit pappaledig på riktigt. Men det är det värt. Det är betydligt mindre tidsjakt och stress här. Även om Mia jobbar långa dagar ibland så går ekvationen ihop bättre här än hemma när vi båda jobbar heltid.
Min examen riskerar ju bli litet dammig här borta, men eftersom jag har ett år kvar på tingstjänsten tror jag det går smidigt att göra come-back på juristarenan när vi flyttar hem igen. Dessutom bör jag kunna skaffa mig värdefulla jobberfarenheter här. Addis är ju säte för afrikanska unionen och därmed ett slags Afrikas Bryssel. Ambassaderna ligger tätt liksom FN-kontoren och andra organisationers högkvarter.
När Mia för första gången lanserade idén om att söka en utlandstjänst var jag helt emot det. Jag tyckte vi hade det bra i Stockholm. Allt fanns på behändigt avstånd; släkt, vänner, lägenhet på Södermalm och sommarställe på tunnelbaneavstånd. Barnen hade det bra. Jag kunde inte alls förstå vad det skulle vara för vits med att bosätta sig i något inhägnat bostadsområde för utlänningar i en smutsig och farlig afrikansk huvudstad. Men motståndet byttes mot tveksamhet och så småningom började vi hoppas så smått att få komma iväg på äventyr. När beskedet sedan kom att vi skulle flytta till Etiopien kändes det otroligt spännande. Nu inser vi mer och mer att vi chansade rätt. Mia trivs bra med sitt intressanta och omväxlande jobb och jag stortrivs med att vara med barnen, fixa hemma, göra utflykter och ha allmänt gott om tid. Till hösten hoppas jag på något halvtidsarbete. Tre år som hemmaman tror jag blir för mycket, till och med i Addis Abeba.
