Pappan dömdes av tingsrätten till fängelse efter att han tagit sonen till Iran och hållit kvar honom där i två och ett halvt år. Hovrätten anser dock att brottet inte är ett så kallat artbrott och ändrar straffet till villkorlig dom.
Enligt en tingsrättsdom hade föräldrarna gemensam vårdnad om sonen som dock skulle bo hos modern. År 2009 tog dock pappan med sig sonen till Iran mot mammans vilja.
Sonen blev kvar i Iran i över två och ett halvt år tills föräldrarna hade nått en överenskomelse.
Pappan åtalades vid Skaraborgs tingsrätt för grov egenmäktighet med barn. Han erkände att han hade tagit pojken till Iran men ansåg att han hade haft beaktansvärda skäl eftersom hans mamma i Iran hade blivit allvarligt sjuk.
Hänvisade till utreseförbud
Han hävdade också att han inte hade kunnat påverka hur lång vistelsen skulle bli eftersom mamman hade sökt utreseförbud för honom.
Han pekade också på att mamman inlett en tvist om morgongåva som lett till en arresteringsorder mot honom i Iran.
Tingsrätten konstaterade att stor vikt ska läggas vid avsikten hos den person som för barnet till ett annat land. Det faktum att mannen hade fått utreseförbud i Iran fråntog honom inte ansvar eftersom mailkonversationer mellan föräldrarna bevisade att pappan inte ville ta sonen till Sverige.
Mannen dömdes därför för grov egenmäktighet med barn. Enligt tingsrätten handlade det om en lång vistelsen i vad som ”måste anses vara ett osäkert land”.
Mannens straff bestämdes till tio månaders fängelse och ett skadestånd till sonen och mamman på sammanlagt 113 000 kronor.
Villkorlig dom i hovrätten
Domen överklagades till Göta hovrätt som, precis som underrätten, gör bedömningen att pappan fört bort pojken utan att ha beaktansvärda skäl för detta. Han döms därför även av hovrätten för grov egenmäktighet med barn.
Till skillnad från tingsrätten anser dock inte hovrätten att brottet är av sådan art att fängelse ska dömas ut. Mannen döms istället till villkorlig dom och högsta möjliga samhällstjänst – 240 timmar.
Hovrätten skriver i sina domskäl:
”Till skillnad från tingsrätten anser hovrätten inte att egenmäktighet med barn, grovt brott, är ett brott av sådan art att påföljden måste bestämmas till fängelse. Något uttalande om saken vid lagens tillkomst finns inte, och Högsta domstolen har påpekat att en utvidgning av området för brott som på grund av sin art kräver fängelse som påföljd inte bör ske annat än genom ställningstaganden av lagstiftaren (se rättsfallet NJA 2014 s. 559).”
