Huruvida påföljdssystemet är moget för översyn beror på vad man vill åstadkomma, menar Josef Zila, professor i straffrätt vid Örebro universitet.
– Om man tror sig tänka ut nya sanktioner som plötsligt kommer att motverka återfall i brott – ”uppfostra” brottslingar till att bli laglydiga medborgare, då är man illa ute. Det finns inga mirakelåtgärder som skulle kunna åstadkomma detta. Vill man göra påföljdssystemet mera humant finns det säkert en del tänkbara åtgärder som kan styra systemet åt det hållet. Vill man göra kriminalvården billigare kan man också här hitta på ett och annat, och så kan man fortsätta. Rent generellt kan frågan svårligen besvaras.
Martin Borgeke, hovrättslagman vid Hovrätten över Skåne och Blekinge, menar att det är ”mycket tillfredsställande” att en utredning har kommit till stånd.
– Jag är klart positiv till direktiven även om jag nog inte tror att det är lämpligt att genomföra alla de uppslag som lämnas i dem. Men det tror nog inte heller regeringen. Tiden är i hög grad mogen för en stor översyn – genom en reform kan man också upphäva betydelsen av vissa rättsfall från HD som framstår som olyckliga.
Hovrättslagmannen menar att både lagstiftaren och domstolarna har ett ansvar för resultatet av straffrättskipningen.
– Praxis är alltid styrd av domstolarna. En jämn och god praxis är dock beroende av att lagstiftningen är genomtänkt och vilar på en enhetlig grund.
En målsättning med översynen av påföljdssystemet är att minska de korta fängelsestraffen. Det ska utredas om samhällstjänst och fotboja kan användas i ökad utsträckning samt om användningen av dagsböter kan öka.
Martin Borgeke tror att konstruktionerna av samhällstjänsten och den elektroniska fotbojan blir avgörande.
– För egen del ser jag helst att båda dessa sanktioner blir ”egna” påföljder som domstolen dömer ut. Att, som man gör i dag, döma till fängelse samtidigt som man på goda grunder kan anta att påföljden inte blir fängelse utan i praktiken kriminalvård i frihet är inte rimligt.
Enligt kommittédirektiven ska utredaren även undersöka om det går att utveckla nya inslag i påföljdssystemet. Ett alternativ som ska övervägas är om det bör införas villkorligt fängelse.
Villkorligt fängelse innebär enligt direktiven att domstolen dömer till fängelse men att straffet villkoras i ett eller annat avseende under en prövotid och att verkställigheten skjuts upp. Det villkorliga fängelsestraffet kan vara förenat med olika tilläggssanktioner. Villkorligheten knyts till att den dömde inte återfaller i brott eller annars missköter sig men kan också avse att han eller hon fullgör tilläggssanktionen.
– Samtidigt som villkorligt fängelse kan ha pedagogiska fördelar finns det avsevärda risker inbyggda i ett system av det slag som direktiven tar sikte på. De tankar om tilläggssanktioner som redovisas kan emellertid vara intressanta, menar Martin Borgeke.
Även frågan hur en tilltalad som lämnat uppgifter av betydelse för utredningen av det egna brottet ska analyseras. Nyligen meddelade Högsta domstolen prövningstillstånd i ett mål där flera män med MC-kopplingar dömts för sin inblandning i bombattentat. En av dessa dömdes i tingsrätten till tre års fängelse och hovrätten fasts för bland annat allmänfarlig ödeläggelse, och hovrätten fastställde domen.
Mannens ombud anförde i en skrivelse till HD att det är av synnerlig vikt för rättsutvecklingen att domstolen lämnar ”vägledning för i vilken grad frivillig medverkan till utredning av svårtutredd organiserad brottlighet ska beaktas vid straffmätningen, särskilt med hänsyn till om följderna för framtiden som avslöjandena medför blir genomgripande för den tilltalade”.
Martin Borgeke menar att frågan om kronvittne är svår, men att ”något beaktande dock bör kunna ske”. En angränsande fråga som utredaren kanske kan komma in på är den om parternas inflytande över påföljdsbestämningen.
– Kanske finns det skäl att låta domstolen vara bunden av vad som yrkas från åklagarhåll, det vill säga vara förhindrad att döma strängare än åklagaren anger. En modell av sådant slag skulle öppna för lösningar som skulle kunna bidra till att öka effektiviteten i rättskipningen.
Josef Zila menar att straffrabatter på grund av samarbetsvilja är en rent rättspolitisk fråga, som måste avgöras av politiker.
– Nuvarande reglering som inte tillåter rabatter på grund av att man avslöjar någon annans brottslighet är av principiella skäl att föredra. Vill man till varje pris öka något slags effektivitet, då kan införande av motsvarande regler kanske hjälpa.
Men det har också sina risker, menar straffrättsprofessorn.
– Får man ”köpa sig” fri på det här sättet uppstår till exempel fråga vad du vill belöna. Räcker det med att man har den goda viljan att hjälpa – eller ska rabatten också vara resultatbetingad, det vill säga bara blir aktuell om uppgifterna lett till lagföring av andra? Personligen föredrar jag mer principfasta lösningar.
Uppdraget ska redovisas senast den 31 maj 2012.
Johanna Haddäng
johanna.haddang@dagensjuridik.se
