Ett beslut om om att begränsa en kvinnans umgänge med sina syskon, som fattats med stöd av LVU, måste kunna överklagas.
Det slår kammarrätten fast och pekar på att svensk lagstiftning annars strider mot sådana rättigheter som garanteras av artikel 6 och artikel 8 i EKMR.
Det var i mitten av mars som socialnämnden, med stöd av LVU, beslutade att kvinnans umgänge med sina tre minderåriga syskon skulle begränsas. Beslutet innebar att kontakten syskonen emellan skulle ske genom video eller telefonsamtal, alternativt genom att kvinnan besöker sina syskon i respektive familjehem.
Beslutet kom att överklagas av kvinnan, som yrkade att beviljas fysiskt umgänge med sina syskon var för sig varannan vecka och alla fyra gemensamt en gång i månaden. Hon ville också att umgänget skulle planeras så att ingen av de inblandade skulle behöva ta ledigt från jobbet eller skolan för att träffas.
Kvinnan pekade på att hon, enligt artikel 6 i Europakonventionen, har rätt att få nämndens beslut prövat i domstol och att överklagandeförbudet i LVU därför skulle åsidosättas.
Relationen ingen civil rättighet
Förvaltningsrätten ansåg dock att det inte var visat att kvinnan och hennes syskon har ”en sådan familjegemenskap som är av den karaktären som avses i artikel 8 i Europakonventionen”. Detta innebär att relationen inte kan karakteriseras som en civil rättighet och därmed ansågs varken artikel 6.1 eller 13 i Europakonventionen tillämpliga.
Då överklagandeförbudet i detta fall inte ansågs strida mot Europakonventionen slog förvaltningsrätten fast att kvinnan saknade rätt att överklaga nämndens beslut och hennes överklagande avvisades.
Inte anpassade till EKMR
Hon kom dock att överklaga förvaltningsrättens beslut till kammarrätten, som nu ger henne rätt.
Enligt kammarrätten finns reglering som ”inte i alla delar” är anpassad till kravet på domstolsprövning enligt EKMR. Om ett beslut som rör någons civila rättigheter eller skyldigheter inte får överklagas enligt nationell rätt finns det, enligt kammarräten, ändå en rätt till domstolsprövning som följer av artikel 6. I sådana fall ska överklagandeförbudet åsidosättas för att möjliggöra en domstolsprövning.
Överklagandeförbudet upphävs
Kammarrätten konstaterar att lagstiftaren bedömt att restriktioner att besöka unga personer omhändertagna enligt LVU ”måste kunna överklagas, eftersom svensk lagstiftning annars strider mot sådana rättigheter som garanteras av artikel 6 och artikel 8 i EKMR”.
Vidare slår kammarrätten fast att socialnämnden, i motsats till vad som anges i förarbetena till LBT, kan fatta beslut om umgängesbegränsningar riktade mot andra personer än den unges vårdnadshavare. Det finns, enligt domstolen, ”inte någon egentlig skillnad mellan betydelsen av begreppen besöksrestriktioner och umgängesbegränsningar”.
Mot bakgrund av att lagstiftaren redan tagit ställning i den principiella frågan om rätten till domstolsprövning avseende restriktioner att besöka tvångsvårdade personer måste slutsatsen bli att förbudet mot att överklaga ett beslut som gäller umgängesbegränsningar enligt LVU ”strider mot de rättigheter som garanteras av EKMR”. Överklagandeförbudet ska därför inte gälla i detta fall och målet återvisas till förvaltningsrätten för ny prövning.
