Regeringen har, grovt skissat, föreslagit att leverantörerna av kommunikationstjänster ska lagra uppgifter om vem som varit i kontakt med vem samt var personerna befunnit sig och när. För att uppgifter ska lämnas ut krävs att någon är misstänkt för brott. Regeringen har inte föreslagit att innehållet i kommunikationen ska lagras, och förslaget hindrar inte användningen av anonyma kontantkort.
Enligt ett betänkande från 2005 inhämtas trafikuppgifter i så gott som varje utredning om allvarliga brott. De som nu firar att SD hjälpt MP och V att bordlägga införandet av datalagringsdirektivet tycks anse att lagringen av trafikuppgifter i sig medför stora integritetsförluster, och att integritetsintresset väger tyngre än de brottsbekämpande myndigheternas behov av tillgång till uppgifter som inte sällan är avgörande för att kunna utreda mord, kartlägga kriminella nätverk och spränga barnpornografinätverk.
Eller för den delen möjligheten för tilltalade eller dömda att hänvisa till trafikuppgifter för att visa sin oskuld.
Förslagets kritiker hävdar att krav på lagring inte skulle leda till att fler brott klarades upp. Det beror i så fall inte på gärningsmännens anpassningsförmåga, utan på att ett sådant krav inte skulle innebära någon praktisk förändring. Leverantörerna har med eller utan lagändring rätt att lagra betydligt mer information än vad som krävs i förslaget, vilket de också gör. Sådan information, inte minst utdrag ur sms-trafik, åberopas också flitigt i brottmål.
MP och V lutar sig mot slippery slope-argument som att Sverige är på väg mot det ena eller det andra och att den övervakningsapparat som nu byggs upp kan komma att missbrukas i framtiden. Svenska myndigheter har visserligen ett tveksamt track record när det gäller hantering av personuppgifter, men det betyder inte att möjligheten att vara anonym reflexmässigt ska försvaras till varje pris.
Som JO skriver i sitt remissvar vore det orealistiskt att utesluta det växande informationsfältet från de brottsbekämpande myndigheternas insyn. Precis som i alla andra delar av samhället handlar det om avvägningar – vi vill att myndigheter ska klara upp brott men inte att de ska ägna sig åt åsiktsregistrering. Mot den bakgrunden vore det kanske mer intressant att diskutera hur tillsynen över lagringen ska utövas än huruvida vi ska lagstifta om något som sker oavsett om vi trotsar EU eller inte.
