Tvist hade uppstått mellan två föräldrar gällande vårdnad, boende och umgänge avseende deras åttaåriga son.
Tingsrätten konstaterade bland annat att föräldrarna inte hade haft någon kontakt de senaste fyra åren och att de haft olika inställningar gällande sonens behov av vård och uppföljande kontroller efter att han utsatts för ett trauma.
Eftersom att föräldrarna under huvudförhandlingen visat en större förståelse för behovet av samarbete, ansåg domstolen dock att den gemensamma vårdnaden skulle bestå.
Efter en sammanvägd bedömning ansåg tingsrätten att pappan var den förälder som bäst skulle tillgodose sonens omvårdnad och trygghet och att sonen skulle bo hos honom. Sonen fick dock umgängesrätt med mamman.
Domen överklagades till hovrätten, som anförde att föräldrarna visat en oförmåga att kompromissa och jämka samman sina delade meningar och att förutsättningar för gemensam vårdnad saknades.
På grund av tveksamheter kring mammans förmåga att uppfatta sonens behov och sätta dem främst, ansåg hovrätten också att pappan skulle tillerkännas ensam vårdnad men att sonens umgängesrätt med mamman skulle utökas något.
En ledamot i rätten var skiljaktig, och ansåg att det bästa för sonen vore om mamman fick vårdnaden. Högsta domstolen beslutar nu att inte meddela prövningstillstånd i målet och hovrättens avgörande står alltså fast.
Isak Bellman
