Det har blivit allt vanligare att regeringen tillsätter nationella samordnare för att genomföra sin politik. Särskilt i akuta situationer där man måste visa handlingskraft men också i lägen där regeringen vill sätta fokus på en särskilt fråga.
Samordnarna får i regel ett brett och flexibelt mandat vilket ger dem möjlighet att pröva nya idéer och arbetsformer.
Däremot har det visat sig vara svårt för samordnarna att förändra en målgrupps beteende, vilket ofta är en målsättning i sig med samordningsuppdraget.
Flera nackdelar
Riksrevisionen har identifierat fyra viktiga framgångsfaktorer: samordnarnas kompetens och legitimitet, etablerandet av en ömsesidig dialog, prioritering av målgrupper och frågornas karaktär.
Men man har också identifierat nackdelar:
Regeringen har svårt att styra samordnarna och det kan bli otydligt vem som har det yttersta ansvaret i en fråga. När en nationell samordnare uttalar sig är det oklart om det är på regeringens vägnar.
Dessutom är möjligheterna till insyn i deras arbete begränsade eftersom det i vissa fall saknas uppdragsbeskrivningar och en del samordnare inte lämnar någon slutrapport alls.
Informella samarbeten
I vissa fall bedrivs uppdraget i nära och informellt samarbete med ansvarigt statsråd, vilket också kan bli ett problem eftersom samordnaren egentligen ska ha en mer självständig roll.
Samtidigt gör det flexibla mandatet och samordnarens möjlighet att själv bestämma inriktningen att regeringen har begränsad kontroll över resultatet. ”I stället bygger relationen mellan regeringen och den nationella samordnaren på tillit”, skriver Riksrevisionen.
Fakta
Med nationell samordnare menas en person som har i uppdrag av regeringen att samordna och genomföra regeringens politik utanför de ordinarie myndighetsstrukturerna. Under perioden 2005–2015 har regeringen tillsatt 33 nationella samordningsuppdrag. Exempel på nationella samordnare är äldresamordnaren, samordnaren mot våldsbejakande extremism, flyktingsamordnarna, hemlöshetssamordnaren och samordnaren mot våld i nära relationer.
