Henriksson har i sin avhandling, Sakrättsliga moment och deras ekonomiska konsekvenser, studerat regleringarna avseende sakrättsligt skydd vid överlåtelse och pantsättning av lösöre. Han konstaterar att lagstiftningen är ålderdomlig men att lagarna genom ett stort antal rättsfall förtydligats och utvecklats till att utgöra de idag etablerade traditions- och denuntiationsprinciperna.
En sakrätt kan definieras som en rättighet som har ett skydd mot anspråk från tredje man. För att en sakrätt ska uppstå krävs att vissa sakrättsliga moment uppfylls. Vilka sakrättsliga moment beror på transaktionens art och vilken typ av egendom som överlåts eller pantsätts. I vissa fall uppstår sakrätten först då den som åberopar saken har den i sin besittning (traditions- och denuntiationsprinciperna), i andra fall efter registrering och ibland redan genom avtalet.
– Otydligheten i gällande rätt uppkommer i det att HD alltid prövar ett visst fall och bedömer frågan om sakrättsligt skydd uppkommit i det enskilda fallet. HD har mjukat upp kraven för när skydd mot tredje man uppkommer vid vissa transaktioner men samtidigt valt att behålla en mycket restriktiv hållning till att frångå traditionsprincipen utan lagändring. Tillsammans skapar detta en osäkerhet för vilka krav som ställs i svensk rätt, säger Henriksson.
Otydligheten får till konsekvens att parter i överlåtelse- och pantsättningstransaktioner inte med säkerhet kan bedöma vilka krav som ställs för sakrättsligt skydd.
– Osäkerheten leder till att parterna kan komma att vidta alltför kostsamma sakrättsliga moment, såsom kungörelse enligt lösöreköplagen trots att överlämnande av egendom till en närstående till överlåtaren hade varit tillräckligt, berättar Henriksson.
Han menar dessutom att en än mer allvarlig effekt kan vara att transaktioner inte äger rum överhuvudtaget på grund av de upplevda kostnaderna med att ordna sakrättsligt skydd eller den upplevda risken för att sakrättsligt skydd inte uppkommer.
Detaljreglering löser inte problemet
– Vid utformningen av lagstiftning avseende sakrättsliga moment måste hänsyn tas till effekterna för ett antal olika aktörer, alltifrån överlåtare och förvärvare till oprioriterade borgenärer och detta görs inte alltid, konstaterar Henriksson.
– I första hand är inte lösningen på problemet att detaljreglera vilka transaktioner som ska anses skyddsvärda på det sätt som HD har gjort de senaste åren. Istället bör traditionsprincipen avskaffas vid överlåtelse av lösöre, fortsätter Henriksson.
Henriksson anser däremot att en mer restriktiv traditionsprincip ska finnas kvar vid säkerhetsöverlåtelse och pantsättning av lösöre. Dessutom kan någon form av registrering av pant i vissa värdefulla egendomsslag som fordon vara värt att överväga.
Åsa Persson
