Esa Teittinen nekas ytterligare lidandeersättning för att ha suttit oskyldig dömd för mord och avtjänat drygt åtta år i fängelse. Liksom underinstansen anser hovrätten att den totala summan på 9,2 miljoner som betalats ut av Justitiekanslern är tillräcklig.
I oktober 2010 dömde Svea hovrätt Esa Teittinen till fängelse i 15 år för mord på en vän.
I mars 2018 beviljade Högsta domstolen resning och i september samma år frikände Svea hovrätt Esa Teittinen från åtalet för mord. Han hade då varit frihetsberövad i sammanlagt åtta år och tre månader.
En dryg vecka senare ansökte Esa Teittinen om ersättning hos Justitiekansler, JK, med sammanlagt 25 miljoner kronor för lidande, inkomstförlust samt för ett arv han gått miste om på grund av den fällande domen.
Ungdomsreduktionen i livstidsfall
I en nyligen meddelad dom tar Högsta domstolen upp en fråga som har varit olöst under många år: Hur ska straffmätningen ske när en ung person, som på grund av sin låga ålder inte får dömas till livstids fängelse, har begått brott som för en vuxen hade föranlett livstid? Martin Borgeke redovisar avgörandet och diskuterar dess närmare innebörd.
Fick 9,25 miljoner kronor
Justitiekanslern tillerkände honom ersättning med 8 250 000 kronor för lidande och 1 000 000 kronor för inkomstförlust, varefter han väckte talan mot staten vid Stockholms tingsrätt.
Esa Teittinen yrkade att staten skulle förpliktas betala ytterligare 7 850 000 kronor jämte ränta – totalt alltså cirka 17 miljoner, inklusive det beslutade skadeståndet.
Esa Teittinen har i första hand grundat sitt yrkande om ersättning på frihetsberövandelagen.
JK:s ersättning var skälig
Beträffande mannens förstahandsgrund ansåg tingsrätten att han på grund av det lidande som han orsakats till följd av frihetsberövandet visserligen borde tillerkännas lidandeersättning med ett högt belopp. Genom den ersättning som Justitiekanslern beslutade om hade skälig ersättning dock redan utgått, menade rätten.
Beträffande andrahandsgrunden uppgav domstolen att Esa Teittinen inte hade visat att Polis- eller Åklagarmyndigheten gjort sig skyldig till fel eller försummelse i skadeståndslagens mening eller att hans rättigheter enligt Europakonventionen hade kränkts. Något skadestånd skulle därmed inte utgå.
Jämför med ett liknande mål
Esa Teittinen överklagade domen till Svea hovrätt som gör följande bedömning.
Frågan för hovrätten är alltså om mannen har rätt till ytterligare ersättning för lidande, utöver det belopp om 8 250 000 kronor som JK fastställt, enligt frihetsberövandelagen.
Esa Teittinen har hänvisar till ett liknande mål i hovrätten som vägledning för storleken på ersättningen. Men hovrätten, liksom tingsrätten, att det målet inte kan utgöra direkt vägledning för nivån på den ersättning som är skälig i Esa Teittinens fall.
Tingsrätten påpekade att ”Förutom längden av respektive frihetsberövandet av [Esa Teittinen och Joy Rahman] är likheterna mellan de två fallen främst att båda männen dömdes för mord med ekonomiska motiv och att frihetsberövandena väckte stor medial uppmärksamhet.”
inte nödvändiga följder av frihetsberövandet
Hovrätten instämmer också i att det lidande som Esa Teittinen berättat att han haft på grund av de fel han anser har begåtts av polis och åklagare samt till följd av det påstått förlorade arvet ”inte kan anses vara nödvändiga följder av frihetsberövandet”. Detta lidande kan därför inte ersättas enligt frihetsberövandelagen.
Sammantaget instämmer hovrätten i underinstansens uppfattning att Esa Teittinen bör tillerkännas lidandeersättning med ett högt belopp, men att så redan skett genom den ersättning JK beslutat om.
Överklagandet avslås därmed. (Blendow Lexnova)
