Bakgrund
En idag 19-årig man satt sommaren 2014 häktad en månad misstänkt för medhjälp till ett mordförsök.
Efter att häktningen hävts blev han omedelbart tvångsomhändertagen med stöd av lag med särskilda bestämmelser om vård av unga, LVU. Omhändertagandet upphävdes efter att brottsmisstanken mot honom lagts ner fyra månader senare.
19-åringen ansökte senare om skadestånd på 200 000 kronor för både tiden i häktet och för tvångsomhändertagandet enligt LVU.
Justitiekanslern, JK, beviljade dock endast 47 000 kronor och denna summa avsåg enbart tiden i häktet.
Överklagade beslutet
19-åringen överklagade JK:s beslut till Stockholms tingsrätt. Den huvudsakliga frågan som rätten hade att ta ställning till avsåg tolkningen av paragrafen om skadestånd vid frihetsberövanden beslutade av en myndighet, i lagen om ersättning vid frihetsberövanden och andra tvångsåtgärder.
Tingsrätten fann att bestämmelsen skulle tolkas restriktivt och endast avse fall då beslutet om frihetsberövande fattats på klart felaktiga grunder.
Skadelidande har bevisbörda
Omständigheterna som gjorde beslutet felaktigt ska också ha varit kända när beslutet togs.
Enligt tingsrätten ska dessutom bevisbördan för att beslutet fattats på felaktiga grunder åvila den skadelidande. I det aktuella fallet ansåg tingsrätten att 19-åringen inte hade kunnat visa att brottsmisstanken ensam varit avgörande för beslutet om tvångsomhändertagande.
Tingsrätten avslog därför 19-åringens överklagande. Svea hovrätt ansluter sig nu till den tidigare bedömningen och fastställer, utan närmare motivering, tingsrättens dom.
