Fredagskrönika – av William Eriksson, chefredaktör
Jag vet inte hur många gånger jag har skrivit, pratat och poddat om platssituationen på landets häkten och anstalter. Den har i flera år varit rent ut sagt katastrofal. Följderna likaså.
Det saknas inte direkt exempel på olustiga konsekvenser av den framtvingade dubbelbeläggningen på häkten. Ökad otrygghet är en. Sanitära olägenheter en annan. Eller som Justitieombudsmannen träffsäkert konstaterade i ett inspektionsprotokoll från förra året:
”Att inte ha möjlighet att uträtta sina behov i tillräcklig avskildhet är både förödmjukande och ovärdigt”.
Det är svårt att inte hålla med.
Ändå föreslår nu regeringens utredare, som haft i uppgift att se över häktes- och fängelselagen, att rätten till enrum i häkte ska slopas.
Visst går det att förstå motivet till förslaget.
Kriminalvården är under press. Antalet frihetsberövade ökar ständigt – och det tycks omöjligt för myndigheten att bygga ut i samma takt som regeringen genomför reformer på straffrättens område.
Men tänk efter. Ska enskilda, som ännu inte är dömda för brott, behöva lida för att politikerna inte sett till att Kriminalvården har kapacitet nog?
Ett häkte är en av de mest ingripande miljöerna man kan tänka sig. De intagna spenderar i många fall 23 av dygnets 24 timmar inlåsta i en cell på några kvadrat. Många är belagda med restriktioner. Att i denna situation tvingas dela cell med en okänd medintagen innebär i de flesta fall en försämring.
Och – mycket viktigt – detta gäller människor som ännu inte dömts för brott.
Jag vet att det finns häktade som vill samsitta. Men det förändrar inte saken.
Det är en rättighet som riskerar att gå de häktade förlorad – även om den varit mer eller mindre illusorisk de senaste åren.
Och motiveringen till förslaget håller inte.
Oskyldiga ska inte behöva lida för politikernas misslyckanden.
