Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Oskuldspresumtionen har olika innebörd för allmänheten och jurister – och Lambertz”

Debatt
Publicerad: 2015-05-25 12:18

DEBATT – av  Gunnar Magnusson, jur. kand. och nämndeman

 

År 2008 tog Thomas Quick, som då återtagit namnet Sture Bergwall, tillbaka sina erkännanden i samband med ett uppmärksammat reportage i Sveriges television av journalisten Hannes Råstam. Med detta som grund inleddes därefter ett resningsförfarande för att undanröja tingsrättsdomarna och att därmed få Sture Bergwall frikänd från vad tingsrätterna tidigare hade lagt honom till last.

År 2013 hade Sture Bergwall av hovrätterna beviljats resning av samtliga domar och målen hade av hovrätterna återförvisats till tingrätterna för en förnyad prövning.

Någon sådan prövning kom emellertid aldrig till stånd därför att åklagarna fann att bevisningen, som den då förelåg i kombination med Sture Bergwalls ändrade inställning i skuldfrågan, inte var tillräcklig för att de skulle kunna påräkna en fällande dom vid en förnyad prövning. Vid en sådan bedömning är åklagaren vid straffansvar förhindrad att väcka åtal. Sture Bergwall begärde i vart och ett av fallen, då åklagarnas beslut att inte väcka åtal förelåg, att respektive tingsrätt i dom skulle stadfästa att han skulle frikännas från det eller de mord som han tidigare dömts för. Så skedde också.

Där står vi nu. Rättsligt får Quick-fallet i princip anses som avslutat. Case closed. I och med tingsrätternas friande domar är Sture Bergwall i juridisk, moralisk och i annan mening att betrakta som oskyldig till de åtta mord han tidigare fällts för. I en strikt formell mening skulle han kunna vara föremål för ett fortsatt polisiärt intresse i det återstående fallet Yenon Levi där preskription inte förhindrar en återupptagen förundersökning, men i praktiken torde det vara i det närmaste uteslutet. Alltså: case closed!

Men nu har vi ett problem. Det problemet är den debatt som ånyo blossat upp efter att Sture Bergwall frikänts för de åtta morden han tidigare befunnits skyldig till.

Debatten är i allt väsentligt initierad av justitierådet Göran Lambertz. Han menar att påståendet att Quick-fallet är en rättsskandal är felaktigt och att media blivit vilseledda av i första hand Hannes Råstams reportage och av journalisten Dan Josefssons bok om hur Thomas Quick, genom droger och en viss sorts terapi, förletts att falskeligen ta på sig rollen som förövare av de åtta morden.

Göran Lambertz menar att tingsrätternas domar var invändningsfria och att de bakomliggande förundersökningarna, på vilka åklagarens stämningsansökningar grundades, var professionellt genomförda och i allt väsentligt avspeglade vad som faktiskt hade hänt.

Han menar också att resningsförfarandet vad avser åklagarnas arbete var undermåligt, underförstått att hade dessa korrekt värderat den bevisning som finns och tagit målen till förnyad prövning, så hade tingsrätterna sannolikt kommit till samma slut som tidigare tingsrätter gjort. Skälet för det, menar Göran Lambertz, är att bevisningen, som jurister uttrycker det, är robust. Den skulle leda till fällande domar om den förebringas i en huvudförhandling.

Göran Lambertz framhåller vidare att alla påståenden om att bevisningen av hovrättsdomarna i resningsförfarandet ”pulvriserats” är felaktiga och djupt missvisande.  Han menar, tvärtom, att bevisningen, som sagt, är robust och visar på att de domstolar (de fem tingsrätterna) som prövat den fann att den kunde läggas till grund för fällande domar. En av hans viktigaste invändningar mot resningsförfarandet, utöver att det rent allmänt bedrevs oprofessionellt, är att någon förnyad prövning inte har skett, eftersom åklagarna, efter att hovrätterna rest domarna och visat dem åter till tingsrätterna, valde att inte väcka åtal.

Hovrätterna däremot har överhuvudtaget inte, som det framställts i debatten, gjort någon direkt materiell prövning av bevisningen i resningsförfarandet, även om de som grund för sina resningsbeslut bedömt bevisningens styrka nu i förhållande till tidigare och i skenet av att Sture Bergwall tagit tillbaka sina erkännanden. Men det är inte att pröva bevisningen i sak. Hovrätterna har rest målen på grund av den s.k. tilläggsregeln om synnerliga skäl för resning just därför att de bedömt bevisningen som svagare än vad tingsrätterna gjorde och att det finns en beaktansvärd möjlighet att man skulle komma till ett annat slut vid en förnyad prövning. Men det är något helt annat än att bevisningen av hovrätterna har ”pulvriserats”.

Mot Göran Lambertz uppfattning står i princip ”alla andra” i debatten. Man kan tycka vad man vill om det och om vad som rent sakligt från olika håll framförs i debatten men det är slående hur ofta Göran Lambertz debattmotståndare förfaller till invektiv och flitigt användande av adjektiv, gärna komparerade, i sina inlägg. Det imponerar inte och kan möjligen bero på att de anar, kanske hyser en smygande oro för, att, i skolade juristers ögon, det kan ligga i farans riktning att Göran Lambertz faktiskt har rätt i mångt och mycket av det han påstår.

I ett avgörande avseende har han emellertid fel enligt min mening, nämligen i sina uttalanden i skuldfrågan. Frågan är emellertid inte helt okomplicerad. Det framhåller Göran Lambertz mycket tydligt i sin bok ”Quickologi”. Men han är naturligtvis inte omedveten om att hans agerande för de flesta framstår som att han ändå anser att Sture Bergwall är skyldig just därför att han anser att bevisningen var så stark vid de tidigare rättegångarna som ledde till att Thomas Quick fälldes för de åtta morden.

Och det är genom att just framhålla bevisningens styrka som han vill visa på att allt tal om rättsskandal är fel. Tingsrätterna dömde korrekt. Finns en rättsskandal är den närmast att söka i resningsförfarandet och inte minst i resningsåklagarnas agerande och beslut. Det är det här förmenta brottet mot den så kallade oskuldspresumtionen som hans kritiker främst reser sig som jag uppfattar det.

I svensk rätts ögon är emellertid Sture Bergwall numera oskyldig till de åtta morden. Om det kan man som privatperson ha en mening. Och man kan som justitieråd också ha en mening om att domstolarna alls inte har förklarat att Sture Bergwall (Thomas Quick) är oskyldig. Och så är det i och för sig. Hovrätterna har ingalunda uttalat i sina beslut att Sture Bergwall är oskyldig till de brott han fällts till ansvar för.

Svenska domstolar uttalar nämligen aldrig om någon är skyldig eller oskyldig till det han eller hon åtalas för. Domstolen söker inte den sanning som kan underbygga sådana påståenden. Domstolarna uttalar sig om vad den finner styrkt bortom rimligt tvivel av det som åklagaren påstår att den tilltalade gjort. Finner den att så är fallet, så hålls den tilltalade till ansvar för brottet och domstolen mäter därefter ut en lämplig påföljd. Finner den att åklagaren inte bortom rimligt tvivel kunnat styrka sina påståenden så ogillar domstolen åtalet. Den uttalar sig emellertid aldrig i skuldfrågan explicit.

För en jurist är det här självklart. Men de flesta torde dock uppfatta det som att om den tilltalade fälls så är han eller hon skyldig, och motsatsvis, om åtalet ogillas, så är han eller hon oskyldig.

Sammantaget är nu läget därför sådant att Sture Bergwall är oskyldig till de åtta mord han tidigare fällts för. Svårare än så är det inte. Han ska därför omfattas av den tidigare nämnda så kallade oskuldspresumtionen rörande de aktuella morden.

Synen på den så kallade oskuldspresumtionen har inom ramen för dåvarande justitiekanslern Göran Lambertz rättssäkerhetsprojekt i en rapport 2006 till projektet benämnd ”Felaktigt dömda” av Hans-Gunnar Axberger m.fl. uttryckts så här:

”När en felaktig, fällande brottmålsdom undanröjs efter resning skall den tidigare dömde betraktas som oskyldig. Det grundläggande skälet till detta har inte med juridik i teknisk mening att göra, i synnerhet inte i en rättsordning som tillämpas fri bevisprövning. Det beror i stället på att om bevisning saknas, så finns det, även i f de fall där det finns flera ”besvärande” omständigheter, en osäkerhet, som innebär att personen i fråga kan vara oskyldig. Ingen kan då, varken på juridisk, moralisk eller annan grund tillåta sig eller göra anspråk på att likväl betrakta vederbörande som skyldig (annat än på rent subjektiv grund, som en privat övertygelse).”

Att privatmannen Göran Lambertz hyser en uppfattning rörande skuldfrågan är en sak. Det är han i sin fulla rätt att göra, liksom att han som privatman i tryckt eller elektronisk skrift kan ge uttryck för vad han tycker. Men för justitierådet Göran Lambertz blir det minst sagt knepigt.

Väl kan det hävdas att Göran Lambertz bara för att han just nu råkar vara justitieråd därmed inte skulle vara avskuren från sin rätt att uttala sig på sätt som han gjort i tidningsartiklar, i intervjuer, i bokform m.m.  Att han inte gör det i anställningen som domare i Högsta domstolen står klart. Men kan man skilja privatmannen från justitierådet? I det här fallet knappast, alldeles oavsett att vare sig brottsbalken eller tryckfrihetsförordningen knappast ger grund för att få Göran Lambertz fälld eller avsatt som justitieråd, om nu någon skulle få för sig att söka angripa honom den vägen. Det vore en rättsskandal om något.

Om Göran Lambertz däremot kastat sig in i en debatt om den förfärliga rapmusikens fördärvliga inverkan på ungdomen eller om vikten av att Slussen Plan B genomförs – ja, då hade saken varit annorlunda.

 

 

 

 

 

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: