”Orimliga beviskrav i gängmålen riskerar leda till parallella rättssystem”

Sagolika skäl, orimligt tvivel och stora skillnader mellan domstolarnas bedömningar.
Så lyder en av Sveriges mest tongivande åklagares beskrivning av beviskraven i gängmålen.
”Orimliga beviskrav riskerar leda till att människor känner att staten inte klarar av att lagföra brottslingar. Det riskerar leda till parallella rättssystem”, säger Paulina Brandberg, åklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet, riksdagskandidat och ”Årets svensk” som också påpekar att Sverige borde införa förvaring som straff – alltså en möjlighet att hålla farliga brottslingar inlåsta efter avtjänat straff om det finns hög risk för återfall.

Du har utsetts till ”Årets nätdebattör 2020”, en av ”topp-tio juristtwittrare 2020” och nu senast ”Årets svensk 2021”. Enligt juryns motivering tar du öppet debatten om skjutningar och gängkriminalitet genom att ”tydligt beskriva problemen och skissa lösningar”, i motsats till många andra jurister inom rättsväsendet. Hur bemöts det internt?

– Jag inbillar mig inte att varenda person inom Åklagarmyndigheten tycker att det jag säger och gör är bra. Men på det stora hela har jag fått enormt starkt stöd, inte minst från cheferna.

– Jag vet att jag är ute på ny mark och att det är mycket som står på spel.

– I den roll jag har och med de maktbefogenheter jag har som åklagare är det viktigt att värna om att människor ska känna förtroende för mig och Åklagarmyndigheten.

Begränsar det dig som opinionsbildare och politiker?

– I viss mån. Jag får inte agera på ett förtroendeskadligt sätt, jag har en snävare ram att hålla mig inom.

– Men jag känner mig bekväm med att uttrycka att jag tycker att lagstiftningen borde ändras utan att det innebär att jag inte skulle vara kapabel att tillämpa rådande lagstiftning i mitt arbete.

– Jag har fått tillräckligt mycket positiv respons för att känna att det är stabilt.

Idag är du senior åklagare vid Riksenheten mot internationell och grov organiserad brottslighet. Skjutningar, sprängdåd och gängkriminalitet har hamnat i fokus i folkhemmet Sverige. Hur ser du på det?

– Vi har reagerat och agerat alldeles för sent i Sverige. Om vi hade reagerat för tio år sedan hade det varit enklare men nu står vi här, i en situation som känns panikartad, där vissa politikerna tävlar med förslag som ska ta oss ur detta.

– Att vända den här skutan när det har gått så här långt kommer att ta tid och kräva väldigt kraftfulla verktyg i alla ändar. Både repressiva och brottsförebyggande.

– Var brister de? Var har det gått fel? Och hur kan vi försöka läka detta?

Hur ser dina svar på detta ut?

– Det största problemet är att vi har en otroligt låg lagföringsprocent när det gäller gängkriminaliteten och framförallt när det gäller toppskiktet.

– Många av de gängbrott som vi kallar för uppklarade är inte uppklarade i verkligheten. Vi har kanske lyckats sätta fast en 16-åringe springpojke medan den som är hjärnan bakom det hela kommer undan.

– Vi får inte tag på gängtopparna eftersom de inte smutsar ner sina fingrar. Det är inte bra eftersom det är de som styr de gängkriminella miljöerna.

Vad saknar du som åklagare för verktyg?

– Det har varit mycket fokus på straffskalor i debatten men de blir ju bara aktuella den dagen då vi lyckas lagföra någon.

– Det som saknas är en lagstiftning som är anpassad till teknikutvecklingen.

– När vi har en utbredd tystnadskultur där vi inte kan förlita oss på några muntliga uppgifter så är nyckeln till att komma åt hjärnorna högre upp i hierarkin att komma åt deras kommunikation.

Det låter som om du efterlyser möjlighet till fler och bredare hemliga tvångsmedel?

– Ja, det är vad jag efterlyser. Internet har ju funnits ett tag nu och tekniken har ju funnits sedan telefonavlyssning blev möjlig på 1940-talet.

– Sedan gick man över till SMS och mail, sedan till okrypterade appar och idag är allt krypterat.

– Det påstås ofta att vi åklagare och poliser har fått större befogenheter men jag vågar påstå att vi i praktiken har fått mycket sämre verktyg än tidigare eftersom lagstiftningen inte har följt med den tekniska utvecklingen.

Kan du utveckla det?

– Den kommunikation som vi tidigare kunde ta del av kommer vi inte åt idag eftersom den sköts på ett helt annat sätt mellan de kriminella numera.

– Danmark införde möjligheten till hemlig dataavläsning i början på 2000-talet. I Sverige kom det år 2020. Det är en otroligt lång tid som vi har varit blinda.

– Jämfört med andra länder ligger Sverige långt efter. Vi har så svårt att komma till skott när världen förändras, vi blir så ängsliga.

Men nu finns ju lagstiftningen om hemlig dataavläsning på plats även i Sverige.

– Ja, den har varit välkommen men fungerar inte så bra som vi hade önskat, vilket beror på vissa tekniska aspekter och de begränsningar som dagens reglering har när det gäller vad vi får och kan göra.

– En stor begränsning är att vi fortfarande inte får ta del av kommunikation mellan närstående.

– Det är en stor brist när man vet hur klanrelaterad brottslighet fungerar, hur människor som är släkt med varandra begår brott tillsammans och kommer undan eftersom vi inte får ta del av deras kommunikation.

Vad tycker du om så kallade preventiva tvångsmedel – alltså att hemlig avlyssning och avläsning ska få ske utan en konkretiserad brottsmisstanke?

– Jag tycker att man ska har stor respekt för att det här är otroligt ingripande beslut som inte får fattas slentrianmässigt.

– Men när det gäller preventiv tvångsmedelsanvändning har vi redan idag en sådan möjlighet när det gäller terrorbrott. Så det är ju ingenting nytt.

– Vi vet ofta att det finns starka skäl att anta att en viss person planerar eller ägnar sig åt allvarlig brottslighet som vi inte kan precisera i tid och rum. Då är det rimligt att kunna agera på ett tidigt stadium och för att kunna göra det måste vi komma åt deras kommunikation.

Ser du inga principiella risker med att statsmakterna kan avlyssna sina medborgare utan en konkret brottsmisstanke?

– Jag känner mig inte alls orolig för att det här kommer att öppna några dammluckor till massövervakning. De som tror de har väldigt dålig insyn i polisens resurser.

– Redan idag saknar vi resurser för att kunna lyssna på dem som vi lagligen hade kunnat lyssna på. Dessutom känner jag med trygg med de kontrollfunktioner som redan finns för att förhindra att dessa beslut fattas slentrianmässigt.

– Det är domstolar som fattar besluten. Vid varje beslut förordnas offentliga biträden som bevakar den avlyssnades rättigheter och SIN (Säkerhets- och integritetsskyddsnämnden, reds anm.) är tillsynsmyndighet.

En fråga som du har lyft i debatten handlar om den så kallade omedelbarhetsprincipen – alltså att det är förhören vid en rättegång som räknas medan bevisvärdet av vad som sägs i förundersökningen är väldigt lågt.

– Ja, det är en viktig fråga utifrån dagens situation.

– När det gäller gängmålen är det mer regel än undantag att det är ”inga kommentarer” under hela förundersökningen och att det är först i rättssalen som vi får höra den åtalades version.

– De misstänkta vet att de har jättemycket att vinna på att vara tysta fram till dess då de får ta del av förundersökningen och den bevisning vi har och som hålls emot dem.

Har du förståelse för att personer som misstänks för brott använder rätten att tiga?

– Jag kan inte klandra en person som är misstänkt för brott och vill agera på det sättet. Det är en rättighet att tiga – ja.

– Däremot kan jag klandra lagstiftaren som har sett till att vi har ett system som är skräddarsytt för att brottslingar ska kunna komma undan med en falsk version.

– Nu har vi ju precis vid årsskiftet fått en liten lagändring när det gäller omedelbarhetsprincipen men det går ännu inte att säga vad den kommer att få för effekt.

Hur påverkar den typen av situationer åklagarens arbete som förundersökningsledare?

– Om det är ”inga kommentarer” under hela förundersökningen så måste man ju försöka täppa till alla alternativa förklaringar, alla tänkbara hypoteser, som eventuellt kan komma att föras fram under rättegången.

– Det är oerhört svårt och det går givetvis inte att förutse allting som kan komma, alla invändningar som kan göras… Det ger den misstänkte en stor fördel.

Hur påverkar detta arbetet i rättssalen när åtal väl är väckt?

– Om det är ”inga kommentarer” under hela förundersökningen och det kommer fram nya saker som jag som åklagare inte har kunnat förutse måste jag ställa mig frågan om jag bör komplettera förundersökningen eller om jag kan räkna med att domstolen kommer att bortse från detta eftersom det är en efterhandskonstruktion.

Vad innebär det i praktiken?

– Den avvägningen är inte alltid enkel. Det kan ju vara en stor rättegång med ett tjugotal tilltalade där man har fått ihop planeringen och pusslet med åklagare, försvarare och domare.

– Då kan det få stora konsekvenser om åklagaren plötsligt säger att vi måste avbryta förhandlingen för att komplettera förundersökningen utifrån vad den tilltalade först då har berättat.

– Om det är ett mål med misstänkta som har suttit häktade under en längre tid kan en komplettering också innebära att någon eller några av dem måste försättas på fri fot, vilket ju i så fall kan förstöra hela utredningen.

Borde en sen utsaga från den tilltalade påverka bevisvärdet?

– En utsaga som kommer först vid huvudförhandlingen borde väga väldigt lätt.

– Den tilltalade har då haft möjlighet att anpassa sina invändningar, möjlighet att prata sig samman med medmisstänkta, vittnen och så vidare…

– Sådana tillrättalagda invändningar borde ju ha ett lågt bevisvärde.

Och hur brukar domstolarna se på saken?

– Det är väldigt, väldigt olika. Det spretar enormt mycket och det kan man se på formuleringarna i domskälen.

– Vissa domstolar beaktar att uppgifterna kom först under huvudförhandlingen och framstår som en efterhandskonstruktion medan andra domstolar pekar på att rättigheten att tiga inte får tolkas till nackdel för den tilltalade.

Du säger att det spretar mellan domstolarna. Är det tingsrätter eller hovrätter?

– Jag skulle säga att det är geografiskt, per hovrättsområde. Tingsrätterna anpassar sig efter hur hovrätterna vill ha det. När hovrätterna spretar så spretar det även hos tingsrätterna i samma område.

– Detta är ett vanligt samtalsämne bland oss åklagare – vilken domstol som tillämpar sagolika skäl och orimligt tvivel… Och alla vet att i den eller den domstolen är det si eller så…

– Det skaver otroligt mycket eftersom vi faktiskt ska ha en enhetlig rättstillämpning över landet, vilket jag upplever att vi inte har.

Vilka domstolar och hovrättsområden handlar det om?

– Nej, jag vill inte göra mig ovän med någon domstol… Jag avstår från att svara på den frågan.

– Jag nöjer mig med att säga att det skiljer sig väldigt mycket geografiskt utifrån olika kulturer i olika hovrättsområden.

Det låter som om du efterlyser praxis från Högsta domstolen på området?

– Ja, det här är en sådan bevisfråga som går att avgränsa på ett sådant sätt att den kan rymmas inom det område där HD kan uttala sig vägledande.

– Det finns ett stort behov för alla inblandade att HD sätter ramarna för hur bevisvärdet påverkas av att en utsaga kommer först under huvudförhandlingen.

Lagen har ju just ändrats så att det sedan årsskiftet är möjligt att i större omfattning åberopa förhör från förundersökningen än tidigare. Hur ser du på det?

– Det är ett försiktigt steg på vägen, man öppnar dörren lite grann på glänt för att se hur det hela faller ut.

– Men lagstiftaren gick inte så långt som jag hade hoppats. Enligt den nya bestämmelsen får den här typen av bevissäkrande förhör hållas ”om det anses lämpligt”.

– Jag skulle ha föredragit det omvända, att man vände på presumtionen – alltså att sådana förhör skulle hållas ”om det inte är uppenbart olämpligt”.

Ett av syftena bakom omedelbarhetsprincipen är ju att ingen ska kunna tvingas att erkänna med en pistol mot huvudet, genom uttröttning, utsvältning eller motsvarande. Hur ser du på rättssäkerhetsaspekten i detta?

– Rättegångsbalken kom till på 1940-talet och det har ju hänt en hel del med vårt samhälle och vår teknik sedan dess.

– Jag vill påstå att det går alldeles utmärkt att hålla rättssäkra förhör under förundersökningen där detta tydligt dokumenteras genom ljud och bild.

– Faktum är att vi redan tillämpar detta när det gäller barnförhör. Och då finns det inte ens någon möjlighet att ställa kompletterande frågor vid rättegången.

En annan bevisfråga som har diskuterats mycket när det gäller gängmålen är om beviskravet sätts alltför högt. Hur ser du på det?

– I vissa typer av mål, i vissa domstolar är beviskraven orimliga – ja! Även här spretar det, vilket är ett jätteproblem.

– När det gäller framförallt gängmålen upplever jag att det har skett en förskjutning mot högre beviskrav.

– Det här är någonting vi måste kunna prata om men jag har upptäckt att det uppenbarligen är en väldigt, väldigt känslig fråga.

Hur menar du?

– Man kan ha olika uppfattningar men man måste kunna ha en diskussion kring detta utan att bli anklagad för att strunta i rättssäkerheten och att oskyldiga döms.

– Idag är det svårt att ens diskutera frågan eftersom den berör och rör upp känslor. Även jag vill ha höga beviskrav. Frågan är bara hur höga det ska vara.

– Jag tror inte att det här har skett medvetet utan det har blivit som en kultur. Jag vill inte lägga det enbart på domare utan även vi åklagare skiljer oss åt när det gäller hur höga beviskrav vi har för att väcka åtal.

Hur höga beviskrav ska vi ha, anser du?

– Det är självklart att vi ska ha jättehöga beviskrav i Sverige. Vi måste ha ett system där vi på alla rimliga sätt undviker att oskyldiga döms. Absolut!

– Samtidigt måste alla inse att vi inte kan ha ett beviskrav på 100 procent. Då skulle vi få en så låg uppklaringsprocent att vårt rättssystem skulle bli verkningslöst.

– På samma sätt som vi inte får sätta alltför låga beviskrav så får vi inte sätta så höga krav att rättstryggheten går förlorad.

Hur ser risken ut med det, menar du?

– Risken är att människor känner att staten och rättsväsendet inte klarar av att sköta sin uppgift: att lagföra brottslingar.

– Det riskerar att leda till att förtroendet rasar och att vi får parallella rättssystem där människor till slut tar tar saken i egna händer.

– Det är än väldigt farlig utveckling.

Men kan det vara rimligt att sänka beviskraven bara för att det är svårt för polis och åklagare att säkra fullgod bevisning i till exempel gängmålen?

– Nej, det är inte rimligt.

– Det är klart att det skulle kunna kännas lockande att sänka beviskravet för att till exempel få sätta dit pedofilerna när det gäller sexualbrottmålen mot barn vilka ofta är väldigt svårbevisade.

– Men det är inte alls det jag är ute och fiskar efter. Beviskraven ska ligga där de ska ligga – varken högre eller lägre. Men de kan inte vara 100 procent.

Riksåklagaren har just beviljats prövningstillstånd i Högsta domstolen när det gäller en friande dom i ett gängmord där bevisningen består av indicier. Enligt RÅ handlar det om att en närmast matematisk sannolikhetsuträkning visar att det är fullgod bevisning. Hur ser du på den typen av indiciemål?

– Många domstolar tittar i alltför hög utsträckning på varje enskilt bevis, värderar det och hittar alternativa förklaringar som sänker värdet av just det beviset.

– Jag vill påstå att man med tillräckligt god fantasi kan hitta alternativa förklaringar till det mesta och att en sådan metod leder till att vårt rättsystem bli verkningslöst.

– Jag anser att bevisvärderingen ska göras utifrån sannolikheten av den sammantagna bilden.

Vi har ju fått lära oss att en beviskedja inte är starkare än sin svagaste länk. Vad säger du om det?

– Att jag inte håller med. Jag tycker inte att man bör applicera den tanken på bevisvärdering.

– I stället måste man ställa sig frågan: finns det någon som kan ha en sådan otrolig otur att alla dessa bevis talar emot personen trots att personen är oskyldig?

– Det är ofta orimligt i de här sammanhangen och det är därför vi talar om ”rimligt tvivel”.

Du vill ändra lagen så att de farligaste brottslingarna ska kunna dömas till förvaring – att de ska kunna hållas kvar bakom lås och bom även efter att de har avtjänat sitt straff. Förklara.

– Vi har vissa personer i vårt samhälle som tyvärr är väldigt, väldigt farliga för andra människor och de ska förhindras från att kunna begå nya grova brott.

– Idag kan man med relativt stor säkerhet förutse att andra människor faktiskt kommer att bli de här återfallsförbrytarnas nya offer och då är det statens uppgift att se till så att detta inte sker.

– Det är helt enkelt ett svek mot de potentiella brottsoffren att inte ha en sådan lagstiftning.

Hur ser du på risken för godtycke, att vi hamnar på ett sluttande plan om brottslingar som har avtjänat sitt straff ska hållas fortsatta frihetsberövade?

– Bland mina meningsmotståndare är det populärt att göra referenser till diktaturer. Då brukar jag hänvisa till Norge som har förvaringsstraffet men som inte kan anses vara en diktatur.

– Dessutom har vi ju redan samma synsätt när det gäller sluten rättspsykiatrisk vård och när livstidsdömda ska få sina straff tidsbestämda.

– Då prövas ett framtida frisläppande mot risken för återfall i allvarlig brottslighet.

När ska förvaringsstraffet få användas?

– Det är ju inte så att var och varannan kriminell borde dömas till förvaring.

– Det handlar om fall där återfallsrisken är hög för väldigt grova brott.

– Jag är inte ute efter att låsa in människor och sedan kasta nyckeln i sjön. Situationen ska ju omprövas kontinuerligt.

Du kandiderar till Riksdagen för Liberalerna i höstens val. Opinionsläget för (L) är ju inte på topp just nu…

– Jag tror att vi kommer att reda upp det här till valet i september.

– För mig är det självklart att välja parti efter ideologi och inte efter opinionssiffror.

Varför vill du bli lagstiftare?

– Jag gick med i Liberalerna år 2014. Till slut kände jag att jag inte bara kunde prata om politik och med politiker utan att det faktiskt var dags att kavla upp ärmarna och göra någonting själv.

– Jag är övertygad om att vi som tillämpar lagstiftning, oavsett inom vilket område, är bäst på att se vad som behöver göras.

– Lärare borde bli aktiva i skolpolitiken, sjuksköterskor i sjukvårdspolitiken – och så vidare…

– Vi ser det behov av lösningar som många gånger är helt främmande för en utomstående politiker.

Och på det mer personliga planet?

– För mig är det viktigt att känna att jag gör en verklig skillnad i andra människors liv och i samhället i stort.

– Jag vill bidra till att saker blir bättre – vare sig jag är åklagare, opinionsbildare eller politiker.

– När jag går och lägger mig på kvällarna är det väldigt viktigt för mig att känna att jag har gjort någonting meningsfullt.

FAKTA – Paulina Brandberg, senior åklagare vid Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet

Född: 1983, Lund

Jur. kand: 2008, Lunds universitet

Notarie: 2008-2010, Helsingborgs tingsrätt,

Började arbeta som åklagare: 2010, Malmö

Senior åklagare: 2019, Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet

Övrig bakgrund: Biträdande jurist vid Lindahls advokatbyrå, departementssekreterare vid Justitiedepartementet, Sveriges representant i Europarådet för internationellt rättsligt samarbete, fristående kolumnist i Expressen, lokalpolitiker för Liberalerna.

Utmärkelser: ”Årets Svensk 2021” (Tidningen Fokus), En av ”Årets kvinnor 2021” (Expressen), ”Årets nätdebattör 2020” (Ohlininstitutet), ”En av Sveriges topp-tio juristtwittrare 2020” (Dagens Juridik)

Bor: Stockholm

Familj: Man och två barn

Senaste bok: ”Tills alla dör” av Diamant Salihu

Senaste film/TV-serie: Den franska Netflixserien ”Lupin” om en så kallad gentlemannatjuv.

Musiksmak: Jag är schlagernörd, barnsligt förtjust i Mello. Men i övrigt lyssnar jag på till exempel Jack Johnson och John Legend.

Fritt val av topplista: Då väljer jag ”bästa TV-sport”: Handboll!  Det är absolut bäst på TV och jag har själv spelat handboll.

FAKTA – Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet

Riksenheten mot internationell och organiserad brottslighet bildades den 1 januari 2018 när Åklagarmyndighetens tre internationella åklagarkammare slogs ihop.

Enheten tillhör Åklagarmyndighetens Nationella avdelning och är en av fyra nationella åklagarkammare som handlägger brott oavsett geografisk hemvist*.

Enheten har specialistkompetens när det gäller bland annat organiserad och gränsöverskridande brottslighet och bekämpning av internationella brott inom den s.k. Romstadgan (bl. a. folkmord, brott mot mänskligheten och krigsförbrytelser).

Enheten har också hand om vissa, till Sverige, inkommande ärenden om internationell rättslig hjälp i brottmål, erkännande och verkställighet i Sverige av s.k. frysningsbeslut, utlämning eller överlämnande från Sverige och överföring av lagföring.

* De övriga kammare som ingår i Nationella avdelningen är: Riksenheten för miljö- och arbetsmiljömål, Riksenheten mot korruption och Riksenheten för säkerhetsmål.