Lvu-processen, för den oinvigde, består av olika ärenden rörande tvångsomhändertagande av barn, som utreds och handläggs av socialtjänsten och som därefter föreslår/presenterar förslag för nämnd/utskott som därpå fattar beslut om att ansöka om vård hos domstol eller fattar beslut om att LVU-vård, som redan har satts in – ska eller inte ska upphöra efter exempelvis begäran från en ursprungsförälder.
Vid ett beslut om att exempelvis vård enligt LVU inte ska upphöra, kan därefter överklagan ske till Förvaltningsrätten.
Inför prövning och beslutsfattande i sådana särskilda nämnd- eller utskottssammanträden har den enskilde rätt till biträde.
Och som offentligt biträde reste jag därför i mer än 3 timmar till en avlägsen stad. Jag och min klient förberedde oss och stegade därefter in till sammanträdet. Där inne förklarade utskottets ordförande att ärendet hade de redan inblick i och nu undrade man om vi hade något att tillägga. Vi redogjorde därpå för våra synpunkter och de närvarande nickade och antecknade och ordförande ställde en fråga till min klient. 20 minuter senare var sammanträdet över. Därpå följde cirka 1,5 timmes väntan på återresan på ytterligare 3 timmar tillbaka till Stockholm igen.
Jag hade visserligen fått en intressant flygtur, jag hade fått träffa en mycket trevlig klient och jag hade hunnit äta en god glass i en annan stad men utöver detta så var det solklart för såväl min klient som för mig att det utskott vi denna dag närvarat vid inte skulle fatta något beslut till fördel för min klient.
Och varför är det då så? Jo, främst för att ärendena som behandlas rör lag och tillämpningen av denna. Dessutom ställdes endast en fråga till min klient; och frågan är naturligtvis hur det skulle kunna ske en prövning av ett ärende när inga frågor ställs angående det som står i det underlag som socialtjänsten har presenterat.
Den återkommande avsaknaden av frågor vid prövning av ett ärende i utskott/nämnd, kan jag inte annat än tolka så att frågan i själva verket redan är avgjord innan min klient och jag överhuvudtaget har stigit in. Man väljer helt enkelt att, som oftast, godta socialtjänstens utredning med hull och hår för att därpå hastigt bolla över frågan till rätten.
Kruxet med detta är bara att rätten, när ärendet väl hamnar där, på något vis synes utgå ifrån att en prövning av utredningen faktiskt redan har skett. Och det är måhända också därför som rätten godtar ett så bristfälligt underlag som utredningar i LVU-mål trots allt ofta utgörs av.
Frågan är då vad syftet ska vara med all denna tid, kostnad, energi som ska läggas på ett utskottsmöte med cirka 10 personer närvarande, när ingen prövning egentligen sker, när kompetensen för en reell prövning synes saknas helt, och när såväl klient som biträde så gott som utgår från att ingen egentlig prövning sker.
Jag kan i vart fall konstatera följande:
Klientmötet var toppen och glassen mycket god men prislappen antagligen alldeles för hög. Slutsatsen är att systemet med processen i utskott/nämnd i dess befintliga form, måste göras om helt eller helt enkelt slopas.
Ps. Är det inte på tiden att kraven på utredningar i LVU-mål höjs, när det trots allt rör avgörande frågor för barn och unga? Ds.
Ps. 2. ….alternativet skulle annars kunna vara att höja den oförskämt låga ersättningen till offentliga biträden i LVU-mål, som i jämförelse med ett vårdnadsmål med likvärdigt arbete inte sällan är minst 3 gånger så låg. Ds.
Anne Svensson
