Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Domarnas kunskapsbrist är ett accelererande problem – om rätt och sanning i dömandet”

Debatt
Publicerad: 2014-07-01 05:00

DEBATT – av Olle Ekstedt, jur. dr, f.d. hovrättslagman

 

Rättskipningen strävar så klart efter sanningen som ett yttersta mål. Gammal erfarenhet visar att man inte alltid kan nå den men man måste ändå komma till beslut och avgörande. Man talar om att det finns en juridisk sanning som inte överensstämmer med den rena sanningen.

Uttryckssättet är delvis en juridisk spetsfundighet och något av en karikatyr. Det finns naturligtvis inte mer än en sanning och den är odelbar. Det är glädjande att i Dagens Juridik den 27 juni 2014 läsa Håkan Hydéns artikel i ämnet. Det är inte ofta dessa frågor tas upp på ett seriöst sätt.

Att sanningen är målet för rättskipningen är sedan gammalt en självklarhet för de erfarna tänkarna. Vår rättegångsbalk uttrycker det på flera ställen och det uttalades i förarbetena till den. Att systemet håller på att eroderas är ett problem som vi står mitt uppe i. Det har emellertid aldrig uttalats i lag eller rättstillämpning att rättsväsendet skulle ha gått över till att nöja sig med någon halvsanning av typ juridisk sanning som ett yttersta mål.

Man får inte låta sig luras av förenklade spetsfundigheter. Hur skulle vi någonsin kunna få rättvis rättegång om sanningskravet slopades till förmån för en juridisk icke-sanning som målsättning? Det är just den sortens system som är motpolen till Europakonventionens krav på rättvis rättegång och som är den diktatoriska maktstyrningens kännemärke. Med en princip om att juridiskt rätt är högsta rätt kan man lagstifta om judeförföljelser som i Nazityskland och ändå hävda att man har en rättsstat.

Till de praktiska problemen i rättskipningen hör frågorna om medel och metoder i verksamheten. Här finns frågorna om hur parter skall agera och vilka krav som skall ställas på dem och hur advokater, åklagare och domare skall agera och vilka krav som skall gälla för dem.

Man kan i förenklade vulgärdiskussioner se hur sanningskravet förkastas eftersom det påstås innebära inkvisitoriskt agerande av domare och hur kunskapskrav på rättens aktörer tänks leda till inkvisition och domarövervälde. Frågorna rör olika förhållanden och det gäller att balansera mellan dem på ett förnuftigt sätt.

Man har under årens lopp brukat säga att i Högsta domstolen får processuella frågor inte hindra att den skyldige döms medan hovrätterna däremot kunnat låta processuella formaliteter få avgörande betydelse. Ett drastiskt exempel är fallet som kallats ”Skottet i Ystad”, NJA 1996 s. 797. Farsartade rättegångar slutade med att Högsta domstolen hjälpte åklagaren tillrätta så att den skyldige kunde dömas. Jag var själv med i hovrätten och har berättat om fallet i Mitt liv hos fru Justitia del II s. 74-78 och som jag nämner där har fallet fått vetenskaplig behandling av processrättsprofessorn Gunnar Bergholtz.

 Det har under ett halvsekel skett en viss förskjutning i rollerna för rättskipningens aktörer. Parterna har fått större ansvar och domarna har minskat aktiviteten. Men vem vill ha helt passiva och okunniga domare? Vem vill att hovrättens tre jurister skall sitta som de tre aporna och inte tala, se eller höra eller att tingsrättens ensamdomare skall vara dum som en åsna

 Kunskapsbristen hos våra domare är i själva verket ett stort och accelererande problem. Domaren kan inte utöva bevisbedömning på ett bra sätt utan kunskaper om de verksamhetsområden som bevisningen avser. Kunskapskraven innebär inte att domaren skall skaffa fram bevisning utan att han skall kunna bedöma bevisning och behov av bevisning. Det finns gott om drastiska exempel på vart kunskapsbristen kan leda. Man behöver bara tänka på Quick-affärens klavertramp. I själva verket ringer det redan som i domkyrkoklockor om problem i vårt rättsväsen.

 Riksrevisionen konstaterade 1997 att domstolarna hade minst vidareutbildning inom statsförvaltningen. Domstolsverket gjorde försök till ett lyft men kom inte mycket längre än till att skapa en avdelning inom sin egen förvaltning. Det finns fortfarande ett skriande behov av en effektiv utbildningsorganisation som gör skäl för namnet domarakademi och som arbetar självständigt utanför den politiska förvaltningen. En sådan självständig organisation skulle sannolikt kunna tillföras betydande ekonomiska medel från till exempel näringslivet

 En effektiv vidareutbildning för domare skall syssla inte bara med juridiken utan kunskap om all anknytande verklighet. Inte minst handlar det om frågor om mänskligt beteende och om livsförhållanden.

 Det finns ett annat oroväckande spår som leder bort från sanningssökandet och in i ett juridiskt dunkel. Det är de nya metoderna i rättegångsprocessen. Här har Gunnar Brolin kommit med ett angeläget inlägg – också det i Dagens Juridik den 27 juni 2014.

Jag har sedan länge i olika sammanhang försökt fästa uppmärksamheten på farorna i senare tiders reforminriktning. Man kan i korthet säga just det Brolin framhåller – nämligen att reformerna styrs av strävan efter minskade kostnader som skall nås genom förenklingar i förfarandet. Ett viktigt led har varit införandet av prövningstillstånd i allt fler måltyper. Det som hägrar i politiskt styrda kretsar är en fortsättning med prövningstillstånd för alla brottmål. Det kommer att bli förödande för rättssäkerheten i brottmål liksom det har blivit i fråga om de ekonomiska tvistemålen och ärenden av olika slag.

 Det mest förödande med systemet med prövningstillstånd är att det innehåller en möjlighet till skönsmässig sortering av mål som kommer till hovrätt och även kammarrätt och andra överinstanser. Detta framhåller Brolin. Skönsmässigheten är åsyftad i reformverksamheten men den maskeras av de grunder som ställts upp för prövningstillstånd. De ser ut som stränga garantier för att målen tas upp om de verkligen förtjänar det. Vid en närmare analys av texterna ser man emellertid att det lagts in en del kryphål i texterna som medger just skönsmässighet som inte kan kontrolleras effektivt.

Prejudikatdispens skall till exempel meddelas om en prövning är ”av vikt” för rättstillämpningen. Här öppnas möjligheter att sortera bort det mesta även om det skulle finnas prejudikatintresse i saken. Det är ju mycket flytande vad som är ”av vikt” nog att belasta en hovrätts ansträngda arbetsläge.

Man kan jämföra med Högsta domstolen som i en binge med cirksa 5 000 mål om året glatt sorterar fram de cirka 150 prejudikatfall som domstolen anser sig orka med. Högsta domstolen kan luta sig mot ordalagen i sin dispensregel som säger att prövningstillstånd ”får” meddelas i fall med prejudikatintresse.

 Arbetet på dagens rättegångssystem har styrts av en serie egenintressen. Sådana är det gott om i rättsliga sammanhang.

I reformarbetet är det statens egenintresse av minskade kostnader som varit drivande. Därtill kommer domstolarnas och domarnas intressen av bättre arbetsförhållanden. Det är dessa intressen domarna talat för i reformarbetet. De har fått stort gehör. Nu är hovrätter liksom sedan gammalt kammarrätterna förvandlade till tysta revisorskontor där man fått bort en stor del av medborgarna och längre vill man gå på den vägen.

Advokaterna har haft osannolika framgångar under ett halvsekel i att utvidga sin verksamhet och trygga sina inkomster. Detta står givetvis i strid med statsintresset av kostnadsminskningar. Det som saknas av egenintressen är medborgarnas egna intressen av att få rätt efter en rättvis rättegång. Medborgarna har ingen organisation, ingen röst och inget inflytande.

 Medborgarna tror att de till slut kan få rätt i Europadomstolen. Det är emellertid en mödosam och osäker väg att vandra dit. Det lyckas ibland. Då visas det ofta hur fyrkantigt och medborgarfientligt det svenska rättssystemet ofta är. Europakonventionen vilar på synsättet att det är rättvisa och sanning som skall styra rättskipningen. Det är i grunden inte i strid med svenska rättstraditioner men ofta i strid med svensk tillämpning.

Synsättet som vilar på Europakonventionen har motarbetats starkt, energiskt och effektivt på många håll i svenskt rättsväsen. Man kan bara erinra sig striden om den svenska dubbelbestraffningen som inte är avslutad än.

 


Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut:

Annons