Om man inte är lagligen, fördragsenligt eller avtalsenligt uttryckligen tvungen – kanske man ändå skulle axla ett ansvar

Domare Elisabet Fura-Sandström undrade i en tidigare tankvärd krönika på detta forum om det fanns ett samband mellan den pågående finanskrisen och mänskliga rättigheter. Jag vill nog påstå att så är fallet, i alla fall inom området för migrationsrätt, där öppenheten mot de främmande avtagit i takt med utrymmet i plånboken.

I rådande ekonomiska vinter, där många EU-stater brottas med allt högre arbetslöshetstal, har medkänslan med icke-medborgare sjunkit på ett sådant sätt att politikerna i allt större omfattning inte längre orkar axla rollen som ”humanitära föregångare”. Det senaste uttrycket härför var uttalandet av vår migrationsminister Billström, att Sverige ska fortsätta skicka barn till Malta, eftersom Malta inte ska få fortsätta att svika sina åtaganden enligt EU:s flyktingpolitik, dvs. i översättning till humanitär svenska: ”vi ska fortsätta att offra flyktingbarn för att framtvinga ett mänskligare mottagande av framtida flyktingbarn på Malta”.

Uttalandet mötte omgående kritik från bl.a. RK, UNHCR och Amnesty, vilka åter igen ställde frågan: Måste rättstillämpningen se ut så här? Finns det inget rättsligt stöd för andra ställningstaganden?

I detta bistra läge känns det lite elakt att svara: jo, det gör det – om man vågar och orkar. Jag fortsätter att hävda att så länge ett lagrum inte tvingar mig att undantagslöst, genom ett ”ska”, tillämpa ett lagrum på visst sätt, så har åtminstone sista instans, Migrationsöverdomstolen (MIÖD), möjligheten att utnyttja det ”får eller kan” som regeln inrymmer.

Utrymmet krymper givetvis om rättssäkerheten bedöms kräva fasthållandet av en etablerad rättspraxis. I uppdraget att vara prejudikatinstans ligger dock även åliggandet att våga bryta ny väg. Jag vill därför lyfta fram och ge ytterligare ljus åt en dom från MIÖD, UM 8638-08, där dissidenten – den yngre domaren – till skillnad från majoriteten, två äldre domare med erfarenhet från Utlänningsnämnden, vågade ta ställning till rimligheten i påståendet att ett utvisningsbeslut verkligen gick att verkställa utan att man skulle komma i konflikt med principen om ”non refoulment”, UtlL 12: 1-3 §§.

Enligt domen ska den asylsökande avvisas till Gaza-remsan, via Egypten. Denna övergång har enligt Dissidentens utveckling av talan i princip bara varit öppen 3 – 5 dagar under juni – september 2009 och då enbart för Gazapalestinier med särskilda skäl, såsom medicinsk behandling utomlands. Det sistnämnda visar visserligen att det inte är helt omöjligt att medges inresa, men som dissidenten framhåller, det visar inte heller att det är möjligt för sökanden och merparten av Gazapalestinierna på flykt.

Enligt dissidentens mening ”visar inte föreliggande landinformation att det är praktiskt möjligt för en person som fått avslag ……..att på ett humant och värdigt sätt återvända till Gaza på egen hand”. Detta är ord och inga visor, modigt skrivet!

Till slut så stupar även vår dissident på det ultimata problemet – en längre frist kan inte erbjudas denne man, enbart ett tillfälligt uppehållstillstånd till oktober 2010 då hans pass löper ut. Här har vi en fast praxis som ännu inte rubbats och som kommer att kräva en intervention av lagstiftaren innan någon ändring kommer att ske. Lagens villkorslösa krav på att ”En utlänning som reser in i eller vistas i Sverige skall ha pass.”  (UtlL 2:1 §) kommer enligt min bedömning inte att revideras före en ekonomisk återhämtning inom EU.

Ingen svensk politiker kommer att våga släppa denna ”bromskloss” i det svenska systemet – trots de ofta horribla konsekvenser detta för med sig för de anhöriga, såväl vuxna som barn, till en flykting som ansöker om inresa utifrån en plats där de inte kan utverka passhandlingar. Problemen med människosmuggling, tyvärr ofta lika förslavande och fatal som smugglingen av narkotika, måste tas upp på dagordningen.

Annika Lagerqvist Veloz Roca

Kommentera artikeln