”Om kungen avstår från att åberopa rekvisiten för högmålsbrott – då har han rätt att väcka åtal”
DEBATT – av Björn Molin, f d rådman och revisionssekreterare
Det har i olika medier förts en diskussion om kungens rätt att väcka enskilt åtal för förtal. Nils Funcke har menat att kungen har en sådan rätt medan Madeleine Leijonhufvud har motsatt uppfattning. Hon går emellertid inte till botten med problematiken.
Brott enligt 3-5 kapitlen Brottsbalken (bland annat misshandel, olaga hot, förolämpning, förtal) utgör enligt BrB 18:2 högmålsbrott när de riktas mot kungen. Då gäller för vissa av brotten särskilda strängare straffskalor.
Enligt BrB 18:8 får brotten som huvudregel inte åtalas av åklagare utan regeringens tillstånd. Nils Funcke och Madeleine Leijonhufvud är överens om att kungen inte har rätt att själv väcka åtal för högmålsbrott. Det finns inget att tillägga i den delen. Däremot finns det mer att anföra beträffande kungens rätt att väcka enskilt åtal enligt vanliga regler för brott enligt 3-5 kapitlen BrB – det vill säga utan att yrka ansvar för högmålsbrott.
Något allmänt hinder för kungen att väcka enskilt åtal tycks inte finnas. Madeleine Leijonhufvud påstår påstår inte heller det även om hänvisningen till vad straffrättsprofessorn Per- Edvin Wallén lär ha uttalat en gång vid en seminarieövning skulle kunna tyda på det. Om man till stöd för att kungen inte har rätt att väcka enskilt åtal för förtal åberopar att det inte kan väckas åtal mot honom för falskt åtal etc borde det ju gälla alla brott, även dem som ligger utanför kap 3-5.
I Kommentaren till Brottsbalken står under BrB 18:8 ”Enskild åtalsrätt berörs inte av stadgandet”. Uttalandet är meningslöst om kungen inte skulle ha enskild åtalsrätt vid brott enligt kap 3-5. Det bör förstås just som att han är bibehållen den rätten även när åklagaren ges rätt att med regeringens godkännande väcka åtal för högmålsbrott.
Den ändring som Madeleine Leijonhufvud nu inför i kommentaren – ”Stadgandet bör innebära att någon enskild åtalsrätt inte föreligger i de situationer son här avses” – kommer att tolkas som att enskild åtalsrätt är utesluten för högmålsbrott (det är den situationen som BrB 18:8 behandlar) men att den vanliga åtalsrätten för brott enligt kap 3-5 kvarstår. Ty varför uttalar annars inte Kommentaren klart att det inte finns någon enskild åtalsrätt alls för dessa brott?
Det tycks inte föresväva Madeleine Leijonhufvud eller tidigare författare till Kommentaren att inte alla brott mot kungen enligt kap 3-5 är högmålsbrott. Kommentaren uttalar under 18:2 ”Den brottsliga handlingen beskrivs endast genom hänvisning till 3-5 kap BrB. Hänvisningen avser såväl objektiva som subjektiva rekvisit”.
Påståendet måste vara felaktigt såtillvida att det i 18:2 tillkommer rekvisitet att offret skall vara just kungen. Detta rekvisit måste rimligen vara subjektivt täckt. Den som träffar på kungen när denne är ute privat och då slår till honom och kallar honom idiot kan inte dömas för högmålsbrott om han inte ens anar att det är just kungen som han ger sig på. Något som hindrar enskild åtalsrätt för kungen enligt vanliga regler föreligger då inte.
Det nu anförda leder ett stycke längre. Antag att det faktiskt föreligger ett angrepp på kungen enligt någon paragraf i kap 3-5 av någon som vet vem han är. Då föreligger ett högmålsbrott för vilket kungen inte kan väcka åtal. Men det är den som åtalar som genom rubricering, gärningsbeskrivning och lagrumshänvisning bestämmer vad domstolen skall bedöma.
Antag att kungen åtalar men avstår från att påstå att rekvisiten för högmålsbrott föreligger. Domstolen kan då inte avvisa åtalet även om det skulle komma fram uppgifter som pekar på att det rör sig om ett högmålsbrott.
Jag menar alltså att rättsläget inte strider mot Europakonventionens rättighetskrav. Men jag har svårt att tro att vare sig Europadomstolen eller vår HD kommer att ha anledning att bedöma frågan.
Läs också:
”Vad Madeleine Leijonhufvud har för sakskäl att skriva om Brottsbalkskommentaren är höljt i dunkel”
