Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Ska advokater agera bank åt staten? Om förskottsersättning till offentliga försvarare…”

Debatt
Publicerad: 2015-02-03 11:52

DEBATT – av advokat Göran Rise, Nueva Andalucía, Málaga

 

Nuvarande ordning för beslut om förskottsersättning till offentlig försvarare är förlegad. Den gynnar inte rättsprocessen och den nödvändiga respekten för rätten och parternas roller.

För att undvika onödiga konflikter och motsättningar bör därför rätten regelmässigt bifalla försvararens ersättningsyrkanden. Endast i särskilt anmärkningsvärda fall skall beloppet nedsättas.

Min avsikt med dessa reflektioner är att väcka en, som jag anser, ”sovande debatt” för att om möjligt få till stånd en bättre ordning till gagn för samtliga inblandade i brottmålsprocessen.

Jag har haft anledning att som offentlig försvarare i större EKO-mål fundera över rättens prövning när jag har begärt ”förskottsersättning” för nedlagt arbete.

Terminologin ”förskottsersättning” är något missvisande. Det är i sig inte fråga om en ersättning i förväg för utfört arbete utan ett a conto för i efterskott utfört arbete. Som bekant bestämmer rätten slutligt försvararens arvodesanspråk i samband med att rätten skiljer sig från målet.

Vid de tillfällen jag begärt ett a conto, har domstolen regelmässigt under senare år nedsatt mitt yrkande med motiveringen att prövning av arvodet skall ske i samband med domen.

För att undvika missförstånd med mina synpunkter på ”ideologin” för löpande ersättning till försvararen vill jag särskilt poängtera att jag redovisar mitt arbete utförligt och även tidsåtgång. Min arbetsredovisning är sålunda författad med tanke på att den så småningom skall ingå som ett eller flera kapitel i den slutliga redovisningen.

Det är uppenbart för envar, som bedriver egen verksamhet, att ersättning för löpande arbete måste utgå för att kunna hålla likviditeten i en advokatverksamhet och betala kostnader såsom hyror och löner m.m.

I normalfallet faktureras mina klienter i efterskott varje månad. Denna rutin ger klienten en omedelbar inblick i det utförda arbetet och möjligheten att på färsk gärning opponera sig. Dessutom medför denna rutin att likviditeten kan upprätthållas.

Som kuriosum kan nämnas att – när jag tog de första stapplande stegen i yrket – fakturerades klienterna i åtskilliga fall en gång om året! Begreppet ”cash management” var förvisso inte uppfunnet då.

Under drygt 45 år som verksam advokat har jag haft ytterst få tvister med mina klienter rörande mina arvodesanspråk.

Jag kan däremot numera konstatera, att när jag uppträder och har uppträtt som offentlig försvarare och då staten skall ersätta mitt arbete, har mina anspråk regelmässigt ifrågasatts.

Min uppfattning är, att en offentlig försvarare i större mål, skall få den ersättning, som han/hon begär a conto – allt givetvis under förutsättning av att det yrkade beloppet är skäligt.

Det är i viss mån förståeligt, att rätten, som i de flesta fall saknar tillräckliga kunskaper om målet när försvararens begäran inkommer, går en medelväg på yrkat arvode och åklagarens yttrande om nedsättning.

Jag menar, att rätten skall kunna förlita sig på att försvararen håller sig till gällande spelregler om ersättning för utfört arbete och att åklagarens yttrande saknar relevans. Nu till mina mer preciserade reflektioner:

Kan en ”förskottsersättning”, som av domstolen bedöms inte vara skälig, skada huvudmannens intressen av en rättvis rättegång?

Kan rätten få en förutfattad mening av försvararen till skada för huvudmannen?

Kan rättens förtroende för försvararen rubbas genom försvararens för höga kostnadsanspråk före huvudförhandlingen?

Kan försvararen tappa fokus och istället bli ”förbannad” över att rätten ifrågasätter honom/henne?

Kan det överhuvudtaget vara tidsenligt att en offentlig försvarare – för en relativt lång tid – skall vara bank åt staten?

Kan det vara finansiellt motiverat att försvararen skall ”leva på” kredit?

Kan det vara rimligt att försvararen och rätten delvis är motparter, redan innan huvudförhandlingen påbörjats?

Kan förskottsprövningen medföra jäv för rätten/domaren?

Rättegångsbalken förutsätter självfallet, när huvudförhandlingen inleds, att det inte föreligger några motsättningar mellan rätten och försvararen.

Det är uppenbart att reglerna om a conto-ersättningar till försvararen inte tillräckligt beaktat den intressekollision, som uppkommer i samband med att rätten underkänner den begärda a conto-ersättningen.

Som bekant har EKO-mål en tendens att dra ut på tiden i åtskilliga år. Jag har för närvarande några exempel på sådana mål, varav ett har pågått under sju år.

I detta mål har jag upparbetat ett inneliggande ”varulager” med betydande belopp. Detta ”varulager” har påverkat min likviditet med resultat av att jag fått utnyttja de möjligheter, som ges med en checkräkningskredit. Kostnadsräntan är ju numera rätt blygsam, men hur ersätts denna?

Tillämpliga rättsregler på ”förskottsersättning” ger utrymme för att kunna återkräva för mycket utbetald ersättning.

En närliggande problemställning finns i ett skiljeförfarande när en part inte inbetalar det begärda förskottet till skiljenämnden. I den situationen anses nämnden vara jävig att fortsätta handläggningen av målet.

Måhända skulle även i enlighet med detta synsätt, i vart fall den handläggande domaren, som prövat och nedsatt förskottsyrkandet vara jävig att i fortsättningen handlägga huvudförhandlingen.

Min egen roll i debatten kommer att på grund av begynnande senilitet att vara uddlös…

Stefan Wahlberg
stefan.wahlberg@blendow.se

Dela sidan:
Skriv ut: