Omständigheterna finns där och brottsmisstankarna. Vittnen, offer och misstänkta likaså. Några av de misstänkta är gripna medan andra redan återvunnit sin frihet. Polis och åklagare kan börja utreda på allvar. Så långt verkar allting normalt. Men så griper två statschefer in och sju av de misstänkta flygs i all hast ut ur landet, bort från de rättsvårdande myndigheternas jurisdiktion till en annan stat i en annan världsdel. Ja, ni har redan gissat. Det gäller historien om de 103 barnen i Tchad som skulle räddas undan krigets fasor i Darfur för att adopteras av franska familjer och det rättsliga efterspelet.
Det lär nog dröja innan vi får veta sanningen bakom tidningsrubrikerna. Frågan är väl om vi någonsin får reda på vad som egentligen hände. Hur hamnade barnen där? Vem hade fört dem dit? Var deras föräldrar medvetna om vad som skedde eller var det fråga om regelrätta kidnappningar? Vilken roll spelade biståndsarbetarna? Vilka var de bakomliggande intressena? Media spekulerar för fullt och inga hypoteser har lämnats okommenterade, inklusive den att det skulle handla om organhandel. Tanken svindlar.
I skrivande stund är barnen fortfarande samlade i ett lägersjukhus i Tchad, i avvaktan på att deras bakgrund kan klarläggas och deras familjer återfinnas. Men som någon uttryckte saken; innan vi vet vad som drivit föräldrarna att lämna bort sina barn, är saken inte helt enkel. Om det är så att familjerna sett bortlämnandet som den enda möjligheten att ge sina barn en något så när dräglig framtid, eller en framtid över huvud taget, krävs rejäla insatser vad gäller hälsovård och utbildning mm för att förbättra levnadsvillkoren för dessa familjer innan barnen kan skickas tillbaka och återförenas med sina familjer. Biståndspengar finns och hjälporganisationer men frågan är hur det nödvändiga förtroendet för dessa organisationer och deras anställda skall kunna återupprättas efter det som hänt.
Vilken bakgrunden än visar sig vara är det en stor tragedi vi bevittnar. Media för lidandet direkt in i våra hem. Barnens hjärtskärande gråt, hjälparbetarnas chock och förvirring där de sitter frihetsberövade långt hemifrån och väntar på vad som skall hända dem och, inte minst, de adopterande familjernas förtvivlan. De som trott att deras ofta årslånga kamp för att få adoptera ett barn äntligen skulle vara slut.
Men allt detta sorgliga får inte göra att vi blundar för ett annat problem som kommit att blixtbelysas; den bristande respekten för rättsstatliga principer.
Det är lätt att förstå president Sarkozys reaktion när han omedelbart flög till Tchad för att hämta hem de franska medborgare som frihetsberövats av de nationella myndigheterna som misstänkta för människorov eller medhjälp därtill. Att han var framgångsrik (förutom några franska journalister hämtades även några spanska besättningsmedlemmar och lite senare, den belgiske piloten) visar på att han lyckats övertyga statschefen för Tchad att medverka. Sarkozy är en skicklig politiker och före detta advokat. Bilderna som publicerats från Tchad och Sarkozys nedslag i Afrika talar ett entydigt (makt-)språk. De visar två statschefer som gratulerar varandra till den gemensamma framgången.
De folkliga protester som följde i Tchad visar också helt klart att människor inte accepterar att rättvisan skall fungera olika beroende på vem som är misstänkt. Det är inte svårt att förstå människornas ilska, särskilt som det ännu så länge är höljt i dunkel om misstankarna över huvud taget kommer att prövas i Frankrike, Spanien eller Belgien. President Sarkozy verkar inte förstå kritiken. Enligt honom är det självklart för en statschef att hämta hem sina medborgare om de hamnat i olycka. ”Oavsett vad de har gjort” var orden han använde. Jag har en annan uppfattning, som jag tror delas av de flesta – för att inte säga alla – domare och andra jurister.
Min slutsats blir att rättvisan inte är blind, det har betydelse vem man är och var man är när man begår en förment brottslig handling. Vi har bevittnat hur två statsöverhuvuden, tillsammans och i samråd satt sig över lagen i sina respektive rättssystem och inte respekterat maktfördelningen mellan den exekutiva och den dömande makten. Principen om statens suveräna rätt att döma individer som begått brott på det egna territoriet verkar också ha vägt lätt i sammanhanget. Syftet kan vi bara spekulera om och det tänkte jag avstå ifrån. Det räcker att konstatera att saken blir extra känslig eftersom det handlar om en före detta kolonialmakts agerande i Afrika.
Om Sarkozys initiativ skulle vara början till en ny trend i internationella relationer är vi inne på en farlig väg. Vi minns alla den kritik som riktades mot de ryska myndigheternas svar till de brittiska myndigheternas begäran att få en misstänkt giftmördare utlämnad för att denne skulle kunna lagföras i brittiska domstolar för ett brott begånget i London.
Missförstå mig inte. Det är en sak att samarbeta över gränserna när det gäller brottsutredning och avtjänande av straff. Det är självklart att ett dylikt samarbete har sin plats i ett internationellt samfund med grundat på the rule of law. På samma sätt är det självklart att en stat har en skyldighet att bistå sina medborgare när dessa är föremål för brottsmisstankar i utlandet. Detta är konsulära uppgifter som är okontroversiella. Men Tchad-historien är exempel på någonting helt annat. Här är det makten som talat. Två statsöverhuvuden har helt sonika valt att köra över de lokala rättsvårdande myndigheterna innan dessa hunnit reagera. Och frågan är väl vad de kunnat göra när deras egen statschef så tydligt visat att han inte respekterar grundlagens maktfördelning?
Den sorgliga historien om de 103 barnen kan ses som ett medskick till de kloka kvinnor och män som arbetar i Grundlagsutredningen. Frågorna de fått i uppdrag att reda ut är högaktuella och av oerhört stor betydelse; att påstå något annat är struntprat.
Montesquieu var nog inte så fel ute…
Elisabet Fura-Sandström
Strasbourg 12 november 2007
