En grundregel i svensk straffrätt är att alla förväntas känna till lagen. En missuppfattning av innehållet i en straffrättslig bestämmelse medför i regel inte ansvarsfrihet.
Men det finns undantag och det är detta som Dennis Martinsson tar sikte på i sin avhandling.
Utrymme för straffrättsvillfarelse
En av hans slutsatser är att själva omfattningen av kravet på uppsåt påverkar utrymmet för om man ska kunna bedöma en missuppfattning av gällande rätt som en straffrättsvillfarelse.
– Ju mindre som fordras i uppsåtshänseende, desto större utrymme finns det för att aktualisera en tillämpning av bestämmelsen om straffrättsvillfarelse, säger Dennis Martinsson.
– Ju mer gärningspersonens uppsåt ska omfatta, desto mindre blir utrymmet för att tillämpa bestämmelsen om straffrättsvillfarelse. På det sättet kan man uttrycka det så att utformningen av kravet på uppsåtstäckning och bestämmelsen om straffrättsvillfarelse fungerar som två kommunicerande kärl.
”Uppenbart ursäktlig”
Enligt bestämmelsen om straffrättsvillfarelse måste villfarelsen vara ”uppenbart ursäktlig” för att gärningspersonen ska gå fri från ansvar. Något förenklat kan gärningspersonen ursäktas om hen har undersökt vad som gäller men på något sätt har misslyckats med att komma till rätt slutsats. Detta är den vanligaste situationen.
Exempel från verkligenheten är när det har varit fråga om en felaktig publicering eller fall där gärningspersonen har förlitat sig på ett felaktigt besked från en myndighet. Men gärningspersonen kan också ursäktas om hen inte har undersökt vad som gäller eftersom hen saknat möjlighet att komma till rätt slutsats.
”Uppsåtstäckning”
Dennis Martinsson framhåller att den avgörande frågan blir hur man har valt att utforma kravet på ”uppsåtstäckning” – ”beroende på vad gärningspersonen ska ha uppsåt till, blir det styrande för hur en villfarelse i ett enskilt fall ska hanteras”.
