I veckan rapporterades att det snart 20 år gamla Lindomefallet kan komma att tas upp på nytt. Det finns en rad hinder för det.
Först måste man fundera på den gamla domens rättskraft och om resning krävs. Krävs resning blir ettårsreglen i 58 kap 4 § RB aktuell. Om man känt till hårtussen i mer än ett år kan förhållandet inte grunda resning.
Det har ju länge varit känt att mitokondrie-undersökningar kan lyckas även på hår utan rötter.
Sedan måste man fundera på om en hårtuss i handen på brottsoffret utgör ett bevis på att den som lämnat hårtussen verkligen skulle dömas till ansvar för ett uppsåtligt dödande.
Det som antagligen stänger dörren är att gärningen med stor sannolikhet inte är att bedöma som mord.
Även om det skulle gå att visa ett uppsåtligt dödande, skulle gärningen med stor sannolikhet bli bedömd som dråp och då är preskriptionstiden 15 år eftersom livstid inte ingår i skalan – se 3 kap 2 § samt 35 kap 1 § 1 st 4 p BrB. Är det fråga om dråp är gärningen således preskriberad.
Under åren har Lindome-fallet ofta tagits upp som ett exempel på lagstiftningens otillräcklighet. Den andra extremen är det s k Annika Östberg-fallet i Kalifornien. Det framställdes i svenska medier som om hon var ett offer för en felaktig lagstiftning – ”Hon höll ju inte i vapnet, utan följde bara med!” De amerikanska medhjälpsreglerna går långt för att definiera ett gärningsmannaskap.
Alla jag frågat under åren har anslutit sig till den svenska modellen, som kan renodlas på följande sätt:
Tre personer går in i ett rum. En dödar en av dem på ett sätt som utesluter två gärningsmän. Ingen teknisk bevisning finns.
Om de två överlevande vägrar att yttra sig – eller skyller på varandra – kan inte båda dömas till ansvar. Några tyckte förstås att båda skulle dömas, men de ändrade snabbt uppfattning om de förutsattes vara den oskyldige av de två överlevande.
Claes Hjalmarsson
Försäkringsjurist
Läs också: Lindomefallet kan återupptas
Kommentera artikeln
