Kriminalvården ansträngde sig inte tillräckligt för att tillgodose en morddömd mans önskan om att få ta del av delar ur en förundersökning via en läsplatta inför sin resningsansökan.
Det slår Justitieombudsmannen fast och riktar kritik mot myndigheten.
Mannen är dömd för ett uppmärksammat mord och avtjänar sitt fängelsestraff på Hallanstalten. När han i slutet av förra året skulle förbereda en resningsansökan till Högsta domstolen ansökte han om att få tillgång till en teknisk lösning som skulle möjliggöra för honom att ta del av delar av en förundersökning som han inte tidigare tagit del av. Det röde sig bland annat om ljudfiler som inte finns i pappersform och som han fått skickade till sig på en USB-sticka av Åklagarmyndigheten.
Kriminalvården ansåg dock att mannen inte hade rätt att ta del av förundersökningsmaterial via digitalt medium och att de inte hade möjlighet att tillhandahålla en sådan lösning på Hall. Mannen JO-anmälde då anstalten och riktade klagomål mot deras agerande.
Uppsåtsfrågan än en gång
Knappast någon fråga inom straffrättens allmänna del har diskuterats lika mycket som den som gäller vad uppsåt närmare bestämt är. I flera rättsfall har uppsåtet varit centralt, men en prövning av om uppsåt har förelegat har gjorts av HD också i många mål där prejudikatfrågan har varit en annan. En iakttagelse är att tingsrätter och hovrätter inte alltid tillämpar läran om uppsåt på ett sätt som stämmer med HD:s praxis och den uttolkning av uppsåtsbegreppet som har gjorts i doktrinen. Martin Borgeke belyser här den senaste utvecklingen.
Kriminalvården borde ha ansträngt sig mer
Justitieombudsmannen konstaterar att mannen inte har någon möjlighet att ta del av handlingarna på plats hos Åklagarmyndigheten och han har sannolikt inte rätt att få delar av materialet utlämnat i pappersform. Kriminalvården har, enligt JO, inte påstått att det skulle finnas några särskilda ordnings- eller säkerhetsskäl som påverkat deras bedömning av mannens möjlighet att få den tekniska lösningen på plats, varför JO tolkar det som att det framförallt rört sig om tekniska begränsningar.
JO säger sig ha svårt att uttala sig om hur Kriminalvårdens ansvar och skyldigheter sträcker sig i ett enskilt ärende man konstaterar att mannen i vart fall fått del av de handlingar som han begärt av Åklagarmyndigheten. Samtidigt har han inte kunnat tillgodogöra sig allt innehåll och hans grundläggande rätt enligt tryckfrihetsförordningen blir därmed ”illusorisk i en sak som berör honom på ett mer uttalat sätt”.
Även om Kriminalvården inte tillhandahållit materialet ansvarar man för att verkställigheten av mannens straff utformas ”med förståelse för de särskilda svårigheter som är förenade med frihetsberövandet och att de negativa följderna av det motverkas”. Hade han inte suttit på Hallanstalten hade han kunnat ta del av det aktuella materialet hos Åklagarmyndigheten och Kriminalvården har i ett tidigare fall lämnat ut en läsplatta till en annan intagen. Det kan därför, enligt JO, inte anses godtagbart att Kriminalvården hanterat mannens önskemål på det sätt som skett. Myndigheten borde helt enkelt ha ansträngt sig ytterligare och kritiseras därför.
