Advokaten var förordnad som offentlig försvarare i ett brottmål i hovrätten. I juli 2009 begärde han att bli entledigad och att en annan advokat skulle träda i hans ställe. I samband med detta lämnade han in en kostnadsräkning på 10 011 kronor.
Hovrätten lämnade begäran om entledigande utan bifall men medgav att den kvinnliga advokaten fick träda i hans ställe genom substitution. Vid huvudförhandlingens slut i augusti 2009 lämnade hon in en kostnadsräkning om 38 063 kronor undertecknad av både henne själv och den tidigare försvararen. Genom ett ”beklagligt förbiseende” uppmärksammade inte hovrätten den först inlämnade kostnadsräkningen.
Advokaten, som tillerkändes ersättning i enlighet med den senare kostnadsräkningen, överklagade hovrättens beslut i ersättningsfrågan och yrkade ersättning med ytterligare 10 011 kronor avseende den första räkningen.
Sedan Högsta domstolen beslutat att inte meddela prövningstillstånd, har advokaten vänt sig till Justitiekanslern med en begäran om skadestånd.
Av de båda kostnadsräkningarnas utformning framgår klart att den senare inte ersatte den tidigare, varför det enligt hovrätten inte råder någon tvekan om att advokaten önskade ersättning enligt båda räkningarna.
Hovrätten på pekar att vare sig den av den kvinnliga advokaten ingivna kostnadsräkningen, eller hennes agerande med att så skedde, gav anledning att tro att det förelåg något ytterligare anspråk.
En hovrättslagman menar att detta inte kan utgöra fel eller försummelse som skulle kunna medföra skadeståndsskyldighet för staten, men hovrättspresidenten säger sig ha svårt att se att staten kan undgå skadeståndsskyldighet trots att underlåtenheten beror på olyckliga omständigheter.
JK konstaterar att den kvinnliga advokaten inte nämnde den tidigare inlämnade kostnadsräkningen och att den nya inte innehöll någon hänvisning till denna. Det begärda beloppet i den senare kostnadsräkningen låg vidare i linje med övriga försvarares kostnadsanspråk.
Sammanfattningsvis finner JK att det inte fanns anledning för hovrätten att utgå från annat än att den senare kostnadsräkningen omfattade allt arbete för vilket den manlige advokaten begärde ersättning för i målet. Med hänsyn till detta kan inte hovrätten anses ha gjort sig skyldig till skadståndsgrundande fel eller försummelse. JK avslår därmed advokatens anspråk.
