Västmanlands tingsrätt ogillade ett åtal avseende olaga hot. En advokat som förordnats om offentlig försvarare för den tilltalade yrkade i målet ersättning med drygt 7 600 kronor, varav närmare 4 700 kronor avsåg arbete, drygt 1 000 kronor avsåg tidsspillan, 350 kronor avsåg utlägg och drygt 1 500 kronor avsåg moms.
Advokaten, som var verksam i Karlstad, hade rest till Västerås för förhandlingarna och yrkat ersättning för tidsspillan och utlägg avseende ett tänkt avstånd från Västerås med fem mil. Tingsrätten konstaterade att försvaren var verksam utanför domsagan och rätten utgick därför i bedömningen från en försvarare i Västerås. Mot denna bakgrund nekades advokaten ersättning för tidsspillan och utlägg, utöver parkeringskostnad om 45 kronor.
Advokaten överklagade ersättningsbeslutet och anförde att han varit väl medveten om att full ersättning för tidspillan och utlägg med anledning av resan fram och tillbaka mellan Karlstad och Västerås inte skulle utgå. Hans ersättningsyrkande baserade sig dock endast i en resväg om tio mil, vilket var jämförligt med en kostnad som en försvarare inom domsagan, verksam i till exempel Arboga eller Köping, hade kunnat föranleda.
Justitiekanslern uttalade sig i frågan och anförde att en offentlig försvarare som har sin verksamhet långt ifrån domstolsorten visserligen har rätt till ersättning för tidsspillan och utlägg avseende sådana kostnader som uppstår även för en lokalt verksam försvarare. Detta medförde dock inte att en sådan försvarare automatiskt ska ha rätt till ersättning med ett belopp motsvarande det som skulle ha uppkommit om en försvarare som har sin verksamhet fem-tio mil från domstolsorten hade förordnats.
Hovrätten konstaterade också att det i fall som det aktuella alltid krävs särskilda skäl för att försvararen ska ha rätt till ersättning för merkostnader. Att några sådana skäl skulle föreligga hade inte ens påståtts av advokaten. Baserat på uttalanden i förarbetena till rättegångsbalken kunde heller inte en sådan schablonmässigt beräknad ersättning som advokaten gjort gällande utgå och överklagandet avslogs.
Hovrätten konstaterade dock att begreppet merkostnader inte var entydigt och att det saknades vägledande domstolsavgöranden som tog upp den aktuella problematiken. Hovrätten fann därför att det fanns särskilda skäl att med tillämpning av 54 kap. 3 § tredje stycket rättegångsbalken tillåta överklagande av beslutet.
Högsta domstolen beslutar dock nu att inte meddela prövningstillstånd i målet och hovrättens beslut står därmed fast.
