Hovrätten anser i motsats till tingsrätten att 4 632 transaktioner med kryptovaluta under tre års tid med inkomster på över en halv miljon kronor utgjorde näringsverksamhet.
47-åring frias från skattebrott men döms för bokföringsbrott.
Åklagaren yrkade att den 47-årige mannen skulle dömas för två fall av skattebrott, två fall av grovt bokföringsbrott och ett fall av bokföringsbrott sedan han köpt och sålt så kallade bitcoins för ett antal miljoner kronor och gjort vinster på handeln.
Bitcoins är, enligt Luleå tingsrätts beskrivning, en slags valuta som existerar endast i digital form, en kryptovaluta, och som kan användas för betalning. Det är även vanligt att bitcoins innehas i kapitalplaceringssyfte. Till skillnad från en valuta som också existerar utanför den digitala världen, så saknar bitcoins utgivare och är inte ett enligt lagen påbjudet betalningsmedel i något land. Bitcoins skapas genom en särskild algoritm.
Huvudfrågan i målet
En av huvudfrågorna i målet är att intäkterna skulle betraktas som inkomst från näringsverksamhet. Intäkter från handel med bitcoins ska, enligt tingsrätten, som huvudregel beskattas i inkomstslaget kapital. Det finns – så vitt tingsrätten känner till – inte ytterligare rättslig vägledning som berör frågan om hur inkomster från bitcoins ska beskattas. Tingsrätten har alltså inte funnit vare sig någon lagstiftning eller något överrättsavgörande som belyser förutsättningarna för att anse handel med bitcoins som en näringsverksamhet.
Tingsrätten utgår från att det är vanligt att bitcoins handlas i kapitalplaceringssyfte – det vill säga att man köper bitcoins i syfte att tjäna pengar på fluktuationer i bitcoinkursen. Enligt tingsrättens uppfattning framstår det som tydligt att 47-åringens handel enbart gick ut på att tjäna pengar på förändringar i värde på bitcoins. Han avsåg att tjäna pengar på kursskillnader mellan olika marknadsplatser och allmänna förändringar av värdet på bitcoins från tid till annan. Det framstår däremot inte som att han tillhandahöll en valutaväxlingstjänst så som åklagaren hävdade.
Snarare kapitalplacering – ej näringsverksamhet
Tingsrättens uppfattning var att mannens bitcoinhandel liknade kapitalplacering mer än näringsverksamhet. På grund av detta kunde han inte fällas till ansvar för de åtalade skattebrotten.
Och eftersom tingsrätten ansåg att det i detta fall framstår som lämpligt att knyta bokföringsplikten till hur verksamheten framstår skattemässigt och ”Det skulle förefalla som mycket inkonsekvent och märkligt att i en och samma dom påstå att [den tilltalade] inte bedrev näringsverksamhet, för att sedan i nästa andetag påstå att så var fallet” ogillades åtalen beträffande bokföringsbrott.
Han frikändes alltså helt i tingsrätten.
Marknadsförde sina tjänster
Hovrätten för Övre Norrland anser att bitcoin är en kapitalplaceringstillgång med utgångspunkt från att Högsta förvaltningsdomstolen har slagit fast att bitcoin inte utgör vare sig en valuta, ett värdepapper eller en personlig tillgång.
Det finns emellertid, menar hovrätten, ingen i lagtext eller i praxis formulerad rättsregel som innebär att en privatpersons handel med kapitalplaceringstillgångar aldrig skulle kunna utgöra näringsverksamhet.
Av 47-åringens egna uppgifter framgår att försäljningarna föregåtts av individualiserade annonser riktade till allmänheten och att priset satts så att han gjort förtjänst oberoende av dagskursen. Upplägget bär således kännetecken som är typiska för reguljär utåtriktad handels- eller växlingsverksamhet där säljaren har ett lager av tillgångar som löpande införskaffas för ett pris och sedan säljs för ett högre på en öppen marknad. Utformningen av den annons som åberopats i målet ger också stöd för att den tilltalade både uppfattat och marknadsfört sig själv som en handlare som tillhandahåller en vara eller tjänst till allmänheten.
Varaktig och omfattande verksamhet
Med hänsyn till att antalet transaktioner uppgått till sammanlagt 4 632, att verksamheten pågått under tre år och inneburit inkomster med i vart fall 530 000 kronor så har det också varit fråga om en varaktig och omfattande verksamhet. Det har därvid varit fråga om en hög omsättningshastighet. Sammantaget måste omständigheterna anses vara sådana att mannens förfarande har utgjort näringsverksamhet.
47-åringen har uppgett att han var ovetande om att han var skyldig att betala skatt för sin verksamhet.
För att 47-åringen ska kunna anses ha handlat med likgiltighetsuppsåt fordras, alldeles oavsett vad han kan ha insett i fråga om risken för att skattskyldighet förelegat, att det är styrkt att han skulle ha underlåtit att deklarera sina intäkter även om han känt till att sådan skyldighet förelåg. Enligt hovrättens mening finns det ingenting i utredningen som talar för att så skulle vara fallet. Han ska därför frikännas från åtalet för skattebrott. Eftersom åklagaren inte framställt något andrahandsyrkande om ansvar för vårdslös skatteuppgift så kan inte heller ansvar för sådant brott ådömas mannen.
Döms för bokföringsbrott
Mot bakgrund av hovrättens ställningstaganden har det förelegat en bokföringsskyldighet för 47-åringen. Det står klart att någon bokföring inte utförts och genom vad som framkommit om hur mannen i den uppkomna situationen förhållit sig till frågan om eventuell bokföringsskyldighet är det enligt hovrättens mening utrett att underlåtenheten att bokföra skett av oaktsamhet. Han ska därför dömas för bokföringsbrott. Även om åsidosättandet avsett betydande belopp så motiverar inte omständigheterna att brottet bedöms som grovt.
47-åringen döms till villkorlig dom och 50 dagsböter. (Blendow Lexnova)
