Torsdagen den 19 mars var en riktig domens dag, inte minst om man ser det ur ett europeiskt brottmålsperspektiv. Konkurrensen om uppmärksamheten vad gäller riktigt allvarliga brottmål var påtaglig. Från Gällivare tingsrätt i norr ner till domstolen i St Pölten i Österrike. I norr dömdes Toni Alldén till livstids fängelse för mord på Carolin Stenvall. Målet har i Sverige under lång tid rönt ett mycket stort intresse. Under två veckor har vi med spänning väntat på domen. Skulle domstolen ”gå på” Alldéns linje att det var en olyckshändelse som ändade Carolins liv? Söderut nere i Österrike hade målet mot ”källarmannen” Josef Fritzl för dennes oerhörda grymhet mot sin egen dotter under praktiskt taget ett kvarts sekel väckt ett enormt medialt intresse över nära nog hela världen. Livstidsdomen mot Fritzl för mord m.m. övertrumfade med råge Carolin-målet, inte bara i fråga om grymhet och utdraget skeende utan också vad gäller den snabba domstolshandläggningen och domsavkunnandet. Båda fallen engagerade människor i allmänhet.
Domstolarna i Sverige har med tiden blivit mer modernt öppna och serviceinriktade. På sekunden kl 11 domsdagen fick jag – i likhet med många andra beställare – elektroniskt del av Gällivare tingsrätts dom. Jag kunde således genast ”kasta mig över den” för att läsa och begrunda domskälen. Och servicen var inte av engångskaraktär. Svea hovrätt hade t.ex. samma goda domservice i Arbogamålet. I båda målen tillhandhöll domstolarna också en föredömlig sammanfattning av respektive dom. Ett sådant öppet förhållningssätt gentemot media och allmänheten vore utesluten på ”den gamla tiden” när jag började inom rättsväsendet! Ordet service i modern bemärkelse fanns då inte inom domstolarna. I varje fall inte gentemot pressen. Journalister skulle hållas på behörigt avstånd var en vanlig uppfattning. Bäst vore för en rättens tjänare att aldrig riskera komma ens nära en mediagestalt.
Nå, vad anser jag då om Gällivaredomen? Jag hade förutsett utgången även om jag blev en smula oroad över lagmannens offentliga uttalande i direkt anslutning till huvudförhandlingens slut att målet var svårbedömt och att det skulle bli mycket jobb att skriva domen eller något med den innebörden.
Resultatet blev alldeles utmärkt. Domen är alltigenom välskriven med en genomgående förståelig och resonerande uppbyggnad av domskälen. Spontant kände jag vid första genomläsningen att jag gärna skulle ha kunnat vara den som fört pennan. Så väl svarade innehållet principiellt mot min egen uppfattning i sak.
Tingsrätten har slagit fast att det är svårt att med säkerhet bedöma vad som verkligen hänt mellan Toni Alldén och Carolin och att det finns en mängd obesvarade frågor. Gällivare tingsrätt har gått förhållandevis kritiskt och tufft fram mot den kriminaltekniker som i målet gjort en analys av hur det gått till när Carolin blivit beskjuten. Kriminalteknikerns teori beträffande skeendet ifrågasätts av domstolen. Tingsrätten anser emellertid – med stöd av rättsläkarens uppfattning – att den helt avgörande frågan är att Carolin levde när Alldén sköt henne. Han har i sammanhanget under alla förhållanden haft ett likgiltighetsuppsåt att beröva henne livet. Och det är därför han döms för mord. Motivbilden är synnerligen oklar trots stora ansträngningar under förundersökningen att få fram den. Det måste vara svårt för de närstående att inte få klarhet i vad som hände Carolin. Vad har hon utsatts för innan hon sköts till döds? Blev hon skändad och plågad medan hon levde? Frågorna finns där men de förblir obesvarade. Och om målet hamnar i hovrätten – vilket är högst troligt – torde svaren från Alldéns sida förbli lika otydliga och svävande. Något annat är dessvärre inte att hoppas på för de närstående.
I Sverige har vi upplevt flera gripande mordmål under senare tid. Vi kommer ihåg dem som Englafallet, Arbogamorden och Carolin-målet. Alla präglas de av ond bråd död som drabbat oskyldiga. Barn i Englafallet och i Arbogamorden. En ung kvinna på väg till en anställningsintervju i Carolin-målet. Vi har tagit så illa vid oss att vi mer eller mindre kan betraktas som brottsoffer i någon slags vid bemärkelse just därför. Vi lider med de ”äkta” brottsoffren. I de tre målen har gärningsmännen straffats med livstids fängelse, även om det hittills bara är Englafallet som lett till en lagakraftägande dom. Domstolarna har inte känt någon tvekan med hänvisning till vad Högsta domstolen uttalat i sitt hårt kritiserade avgörande i rättsfallet NJA 2007 s. 194, nämligen att vid straffmätningen för mord livstidsstraffet bör förbehållas de allvarligaste fallen.
Så allvarliga är nämligen de fall jag berört att jag känner mig övertygad om att de alla tre slutar med lagakraftägande livstidsdomar.
Sven-Erik Alhem
www.svenerikalhem.se
