Med ”strategi” menar jag en övergripande inriktning som syftar till att nå ett långsiktigt mål. I företagsvärlden formuleras målet ofta som en vision. Visionen när det gäller advokatbyråers verksamhet och affärsutveckling formuleras ofta i termer av hur byrån skall se ut om 3 – 5 år, vad den skall syssla med, dess önskade position på marknaden, vilka klienter och uppdrag den skall arbeta med, etc.
Strategin handlar om vad man skall göra och inte göra för att nå målet.
Alla advokatbyråer (som jag känner till) är strategiskt intresserade av att på olika sätt utveckla den juridiska kompetensen hos byrån och därmed hos medarbetarna. Kompetensutvecklingen sker på olika sätt i olika byråer beroende på inriktning, storlek och resurser. Den lilla byrån fokuserar i stor utsträckning på ”on the job training”, d.v.s. kompetensutvecklingen sker huvudsakligen i arbetet med klientuppdrag, och kompletterar med kurser och träning som är tillgängliga på marknaden genom ett ganska omfattande kommersiellt kursutbud. Den stora byrån har därutöver resurser att genomföra organiserad juridisk och annan utbildning och utveckling i egen regi. De största affärsjuridiska byråerna har ambitiösa och väl strukturerade program för individuell professionell utveckling med inriktning på juridik, ledarskap, ekonomi, branschkännedom och annat sådant.
Ett av den stora byråns bekymmer när det gäller individuell professionell utveckling är konflikten mellan intresset å ena sidan att de yngre juristerna deltar i de olika momenten i det ambitiösa interna utbildningsprogrammet och därmed på sikt utvecklas till drivna seniora affärsjurister och å andra sidan att de yngre juristerna är tillgängliga för och deltar i klientarbetet i de olika projekt byrån är involverad i. Självklart tangerar den här intressekonflikten också frågan om byråns strävan efter ökad lönsamhet. Det är inte ovanligt, i och för sig kanske mindre ofta nu när transaktionsvolymen på marknaden har minskat (eller i vissa branscher helt dött) än tidigare (och förhoppningsvis framöver) när det fanns/finns hur mycket som helst att göra för de affärsjuridiska byråer som var fokuserade på transaktioner, att yngre jurister uppfattar att de inte har tid med eller inte har sanktion från den eller de delägare de arbetar närmast att ägna tid åt att delta i utbildningsprogrammet enligt byråns planer. Det behöver nog inte sägas att den här frågan handlar om fajten mellan kortsiktiga och långsiktiga prioriteringar. I det strategiska perspektivet är det ingen tvekan om att individuell professionell utveckling är viktigare än att en enskild jurist lägger den närmaste dagen eller halva dagen på ett specifikt klientuppdrag (givet att det senare innebär, vilket det av olika skäl tenderar att göra, att hon eller han går miste om den delen av den planerade utbildningen).
Ett annat fenomen i advokatbranschen, som har med den strategiska inriktningen att göra, är insikten om behovet av och följaktligen utvecklingen av ”know how” i form av förlagor och andra kunskapsorienterade dokument. Det här är en utveckling som är positiv och nödvändig. Arbetsmetoderna i konsultverksamheter av olika slag, däribland i advokatbranschen, måste utvecklas. Den ”industrialisering” som det leder till är, enligt min mening, positiv, i vart fall under vissa förutsättningar. Den innebär en effektivisering av arbetsmetoderna och framför allt i den stora byråns verksamhet är effektiviseringen en förutsättning för att uppnå bl.a. den ökade lönsamhet som stordriftsfördelarna skall leda till. (Den stora byrån får automatiskt de nackdelar som storleken för med sig, men fördelarna måste man själv skapa!)
Det finns dock ett dilemma i kombinationen av de här båda frågorna. Ökad användning av förlagor och ”drafting notes” i know how-dokument ökar kvaliteten i den juridiska rådgivningen om användaren är en kompetent nyttjare av produkten. Och för att man skall bli det krävs träning både i den juridik som förlagan avser att hantera och i förlagan som sådan. Om det brister i utbildningen eller kompetensen i den här delen blir användandet av förlagor lätt motsatsen till kvalitetshöjande. I vissa fall (kanske i de flesta fall) kan inkompetent användande av förlagor utgöra en katastrofal risk. Den vanliga situationen att ombuden för två parter i en transaktion skall förhandla ett avtal startar normalt med att det ena ombudet tar fram ett första utkast till avtal. Här har den genomtänkta och genomarbetade förlagan sin givna betydelse. Men nästa steg i processen är en förhandling om villkoren i avtalet. Det ombud som inte är mycket familjär med den juridiska materien kommer omedelbart till korta i den förhandlingen. Och det gäller kanske särskilt om det är den egna byråns förlaga man förhandlar utifrån. Jag är säker på att de flesta erfarna advokater känner igen situationen då man uppfattar att en diskussion om en bestämmelse i ett avtal inte leder framåt eftersom motpartens ombud inte förstår eller har kläm på juridiken bakom eller konsekvenserna av bestämmelsen.
Jag tycker mig se en tendens i branschen att fokus i ökad utsträckning ligger på förmågan att skapa och skicka eller att ”vända” en version av ett avtal till motsidan på så kort tid som möjligt och att vikten av det juridiska tänket bakom formuleringar och ställningstaganden tonas ner.
Möjligen är det här konsekvensen av en uppfattad efterfrågan hos de stora internationella klientföretagen i en konjunktur som varit hektisk, men det är strategiskt sett en farlig utveckling för advokatbyråer och för den delen för advokatbranschen. Det kan inte vara meningen att advokatbyråer skall utvecklas till pappersvändarekvilibrister på bekostnad av kvaliteten i den juridiska rådgivningen. Jag tror inte att det i längden är till nytta för byråns klienter och jag är inte säker på att de stora klientföretagen ens frågar efter den utvecklingen. I synnerhet tror jag inte att de står bakom en sådan syn den gången rådgivningen blev bristfällig på grund av bristande kompetens.
Jag tror inte heller att de unga juristerna på de affärsjuridiska advokatbyråerna ser denna utveckling med särskilt blida ögon. De stora byråerna har under lång tid varit privilegierade såtillvida att de utan omfattande ansträngningar kunnat rekrytera många av de bästa unga juristerna. Min bild av deras grundläggande ambitioner är att de vill utveckla sin kompetens och sitt kunnande inom juridiken för att bli skickliga affärsjurister. På sikt kommer de affärsjuridiska byråerna inte att kunna behålla de bästa juristerna om de inte får utrymme för att utveckla sig inom den egna professionen, d.v.s. inom juridiken.
Jag är övertygad om att de byråer som satsar på individuell professionell utveckling, och inom ramen för det har juridiken en viktig eller till och med dominerande plats, på sikt kommer att utvecklas långt bättre än andra byråer, bl.a. för att de kommer att befolkas av de bästa juristerna. Strategiskt sett är det ingen tvekan om detta. Och i den strategin måste det ingå att delägarna på advokatbyråerna inte bara låter utan även uppmuntrar eller till och med kräver av de unga juristerna att de ägnar tid och möda åt sin egen professionella utveckling och däribland att de deltar i den utbildning och de utvecklingssatsningar som står till förfogande.
Jag har visserligen den stora byråns perspektiv för ögonen när jag funderar i dessa banor, men jag kan mycket väl tänka mig att detta gäller för all advokatverksamhet.
