Den nya lagen innebär att det inte längre ska krävas att risken för brott är påtaglig för att ett kontaktförbud för gemensam bostad ska kunna utfärdas.
Det betyder bland annat att det inte måste vara fråga om en akut risk för brott mot den person som förbudet avses skydda, utan att det är tillräckligt att den risken är konkret och tydlig.
Lagändringen träder i kraft vid årsskiftet.
Justitieutskottet ställde sig bakom regeringens proposition som röstades igenom i riksdagen med stor majoritet. Endast Sverigedemokraterna röstade emot förslaget.
Ett kontaktförbud innebär att en person förbjuds att besöka, ta kontakt med eller förfölja en annan person. För att ett sådant förbud ska utfärdas krävs att det finns risk för att personen som förbudet gäller kommer att begå brott mot, förfölja eller allvarligt trakassera den som förbudet ska skydda.
Om kontaktförbudet avser en gemensam bostad krävdes att det på grund av särskilda omständigheter finns en påtaglig risk för att den mot vilken förbudet avses gälla kommer att begå brott mot en sammanboendes liv, hälsa, frihet eller frid.
När kontaktförbud för gemensam bostad infördes 2003 betonades särskilt regleringens brottsförebyggande syfte. Bestämmelsen ansågs vara motiverad även om sådana förbud skulle komma att meddelas endast vid ett fåtal tillfällen, eftersom allvarlig våldsbrottslighet då skulle kunna förebyggas.
Men genom en rapport från Åklagarmyndigheten har det framkommit att andelen beviljade kontaktförbud skiljer sig stort mellan olika åklagarkamrar – det är alltså mycket lättare att få ett kontaktförbud i vissa delar av landet än andra.
Dessutom visar de utvärderingar som Brottsförebyggande rådet gjort av lagstiftningen och genom uppgifter från Åklagarmyndigheten att förutsättningarna för kontaktförbud för gemensam bostad och för anhållande eller häktning ofta sammanfaller. I dessa fall har ofta ett frihetsberövande – som i förhållande till kontaktförbud är en mer ingripande åtgärd – framstått som enklare att använda sig av för åklagarna.
Bakgrunden till den nya lagen är därför att det bedömdes att kraven för kontaktförbud framstod som så högt ställda att de i princip krävde att en person måste utsättas för våld eller hot innan samhället hade reell möjlighet att faktiskt utfärda ett kontaktförbud.
Regeringen menade att det var angeläget att kontaktförbudens brottsförebyggande funktion får det genomslag som avsetts samtidigt som enskildas rättighetsskydd upprätthålls.
Regleringen hade enligt regeringen inte tillämpats brottsförebyggande i den utsträckning som avsågs då den infördes. Regeringen pekade också på Europarådets konvention om förebyggande och bekämpning av våld mot kvinnor och av våld i hemmet. Sverige undertecknade konventionen i maj 2011 och regeringens ambition var och är att Sverige ska tillträda konventionen under mandatperioden.
I den promemoria som är underlag för bearbetningen av frågan om Sveriges tillträde till konventionen görs bedömningen att den svenska regleringen om kontaktförbud för gemensam bostad bör övervägas inför ett svenskt tillträde.
Enligt promemorian var det främst rekvisitet påtaglig risk som borde ses över, vilket nu har gjorts då kravet på att risken för brott ska vara påtaglig slopas. Regeringen anser att detta ökar förutsättningarna för att kontaktförbud kan tillämpas i ett tidigare skede i de fall där det bedöms finnas en konkret risk.
Genom att lagen ändras stärks också regleringens brottsförebyggande syfte.
Justitieutskottet håller med i regeringens bedömning, och skriver att ”detta ger ökat utrymme för en användning av åtgärden i förebyggande syfte, vilket ligger bättre i linje med den avsikt som angavs då bestämmelsen infördes.”
Utskottet skriver också:
”En självklar utgångspunkt är att domstolar, förvaltningsmyndigheter och andra som fullgör offentliga förvaltningsuppgifter i sin verksamhet ska beakta allas likhet inför lagen och iaktta saklighet och opartiskhet. Av den ovan nämnda rapporten från Åklagarmyndigheten framgår att andelen beviljade kontaktförbud skiljer sig stort mellan olika åklagarkamrar.
Utskottet har förståelse för vad som anförs i rapporten om att eventuella samband är komplexa och att inga enkla svar finns på frågan om varför andelen beslut varierar mellan åklagarkamrarna. Utskottet vill emellertid understryka att det är av största vikt att säkerställa att det inte finns några osakliga skillnader i tillämpningen av bestämmelserna om kontaktförbud.
Utskottet vill vidare framhålla att det ser med oro på uppgiften i rapporten om att bedömningen av vad som utgör ringa brott tycks skilja sig åt mellan olika åklagare. Det rör sig dock om ett begränsat antal fall, och viss försiktighet när det gäller slutsatserna är därför påkallad.”
Både Åklagarmyndigheten och polisen har dock antagit nya riktlinjer för att arbetet med att tillämpa kontaktförbud ska förbättras och likställas.
Foto: TT
