Den 1 januari 2006 trädde nya svenska regler i kraft vilka utvidgade polis och åklagares möjligheter att använda sig av DNA för provtagning och efterföljande registrering av framtagna DNA-profiler. Ur ett åklagarperspektiv har de nya reglerna inneburit en radikal förändring av vardagsarbetet vid åklagarkammaren. Numera är det möjligt att rutinmässigt ”topsa” personer som är skäligen misstänkta för brott varpå fängelse kan följa. Registreringen av DNA från salivprov ger dessutom polis och åklagare ett viktigt verktyg för att kunna söka i spårregistret och eventuellt öppna upp tidigare olösta fall, s k cold cases, där oidentifierade biologiska spår sparats. Kopplingen mellan DNA-registret och spårregistret uppkommer i de fall där en fullständig träff mellan en känd DNA-profil och ett sparat spår från ett ouppklarat ärende påträffas, dvs. samma person har begått både det nyligen inträffade brottet men även det ouppklarade brottet. En fullständig överensstämmelse mellan DNA-profiler är således inget spektakulärt. Det är snarare ett led i den effektivisering av DNA-verktyget som möjliggjorts genom de regler som trädde i kraft för snart ett och ett halvt år sedan.
I framförallt USA rasar nu den juridiska debatten om användningen av den amerikanska motsvarigheten till det svenska spårregistret. Debatten handlar om hur polis och åklagare skall hantera information om att en jämförelse mellan en känd DNA-profil och ett sparat spår inte ger upphov till en fullständig träff utan kanske bara till en delvis träff, dvs. det finns delar av de två jämförelseproverna som är lika. Låt mig förklara. När kriminaltekniker samlar in biologiska spår på en brottsplats jämförs dessa okända DNA-profiler med i DNA-registret redan kända profiler. Syftet är att hitta en fullständig överensstämmelse mellan profilerna och därmed kunna konstatera att en av polisen kanske redan känd person begått det aktuella ouppklarade brottet. Men ibland kan en sådan sökning i DNA-registret kanske bara visa att en del av spårprofilen överensstämmer med den registrerade kända DNA-profilen, vilket innebär att det kan uteslutas att den kände brottslingen begått även det olösta brottet. Men DNA-profilen är så pass lik den som finns registrerad att det mycket väl kan vara en släkting till den kände brottslingen som har begått gärningen. Hur skall denna information hanteras? Vissa amerikanska jurister anser att det är fråga om ett juridiskt dilemma för den kriminaltekniker som påträffar denna typ av information. Bör utredande polis och åklagare få vetskap om sådan information för att kunna påbörja en förundersökning mot potentiella familjemedlemmar till den tidigare kände brottslingen eller skulle det innebära en oproportionell kränkning av den personliga integriteten?
Storbritannien har använt sig av familjära sökningar i sina register sedan 2002, men det är först i och med att amerikanska poliser och åklagare efterfrågar möjligheterna att göra liknande eftersökningar som frågan blivit en het potatis. Den brittiska metoden bygger på det faktum att besläktade DNA-profiler i högre utsträckning än obesläktade DNA-profiler uppvisar likheter och överensstämmelser, t.ex. mellan förälder och barn eller inbördes mellan syskon. I USA har dess Federal Bureau of Investigation (FBI) fram till nyligen förbjudit de enskilda staterna att överföra information om icke helt överensstämmande DNA-träffar till andra myndigheter, men FBI börjar så smått att tillåta detta i vissa fall. Amerikanska åklagare i framförallt Kalifornien pressar lagstiftaren hårt och hävdar att rättssäkerheten skulle gynnas av en rutinmässig tillämpning av familjära DNA-sökningar eftersom studier visar att uppklarningsprocenten av tidigare olösta brott skulle kunna öka med så mycket som 40 procent. Svenska Statens Kriminaltekniska Laboratorium (SKL) har uppmärksammat denna teknik, men tillämpningen har ännu inte nått det vardagliga polis- och åklagararbetet.
Men vad är det då som gör att den amerikanska debatten är så häftig rörande denna nya tillämpning av DNA- och spårregistren? Naturligtvis handlar det om den personliga integriteten på ena sidan och uppklarningsprocenten av olösta brott på den andra.
Enligt vissa amerikanska jurister skulle rutinmässiga familjära sökningar innebära en kränkning av oskyldigas personliga integritet, särskilt avseende dem som endast råkar vara besläktade med en kriminellt belastad person. För att familjen har ett svart får skall det kunna få medföra att hela familjen per automatik blir synad under lupp? Men det skulle även kunna bli fråga om en kränkning av andra oskyldigas personliga integritet vilka inte är besläktade med någon DNA-registrerad person. DNA-analyserna riktar nämligen in sig bara på ett begränsat antal markörer av en persons DNA. Syskon kan ha ett antal identiska markörer, men även inbördes obesläktade kan uppvisa kanske en eller två identiska markörer. Det är dock framförallt familjehänsynen som rör upp känslorna i den juridiska debatten. Vissa familjer tenderar nämligen att vara mer representerade i DNA-registren än andra samtidigt som naturligtvis de flesta familjer är helt orepresenterade i samma register. Uppklarningsprocenten skulle enligt kritikerna helt enkelt handla om att fler brott skulle bli lösta bland de familjer som har en familjemedlem DNA-registrerad, medan andra familjer aldrig skulle bli aktuella inom ramen för ouppklarade brott eftersom det inte finns något identifierat DNA att utgå ifrån. Enligt flera framstående amerikanska jurister skulle dessutom en rutinmässig tillämpning av familjära sökningar göra att steget inte blir långt mot heltäckande nationella DNA-register eftersom antalet genom registren åtkomliga personer blir allt fler.
Det är naturligtvis så att argumenten för att införa rutinmässiga familjära sökningar är politiskt helt i led med de ursprungliga bakomliggande syftena med att överhuvudtaget införa nationella DNA-register. Brott skall inte löna sig och finns medel att tillgå för att lösa ouppklarade brott skall dessa tillämpas. En delvis överensstämmelse mellan en registrerad DNA-profil och ett brottsplatsspår är onekligen intressant information särskilt eftersom det kan vara fråga om nära släktingar till den kände brottslingen – framförallt föräldrar, barn eller syskon. En jämförelse skulle kunna göras med den information som kan komma en polis eller åklagare till del vid en vanlig fotokonfrontation. Låt säga att ett vittne tycker sig känna igen en misstänkt på ett fotografi, men det snarare är liknande drag än en fullständig överensstämmelse som vittnet faller tillbaka på. En naturlig fråga från en polis till den misstänkte skulle i detta fall vara om den misstänkte har ett syskon som liknar honom eller henne? Skulle det visa sig att personen har ett syskon skulle det för polis och åklagare falla sig naturligt att åtminstone ta denna information i beaktande under den fortsatta förundersökningen. Frågan är därför om överskottsinformationen vid en familjär DNA-sökning skiljer sig särskilt mycket från annan information som polis och åklagare löpande får inom ramen för en pågående förundersökning? Ur ett åklagarperspektiv anser undertecknad att all dylik information skall hanteras på mest rättssäkra sättet oavsett dess substans. Ur försvarsadvokatperspektiv har jag full förståelse för att det kan finnas en oro för hur denna typ av information skulle kunna tillämpas. Det finns därför all anledning att förvänta oss en juridisk debatt avseende just framtida möjligheter att genomföra familjära DNA-sökningar.
Mot bakgrund av det ovanstående kanske det inte är så underligt att ett nytt slagkraftigt ordspråk dykt upp i rättsliga sammanhang på den amerikanska kontinenten – ”Don’t do the crime if Your brother’s doing time.”
Johanna Björkman
