KRÖNIKA – av Sven Cavallin, f d rådman i bl a Blekinge tingsrätt
Ord har alltid intresserat mig. Utan egna vetenskapliga ambitioner finner jag dock stort nöje i att läsa en och annan språktidning. I en sådan fann jag härförleden en intressant artikel om språkbruket i sagor och diverse annan litteratur kopplat till högläsning och muntlig tradition i allmänhet.
Högläsning var en tradition som jag liksom tog med mig från min egen barndom och under de egna barnens uppväxt idkade i vårt enkla tjäll. Förmodligen har detta varit givande för barnens språkliga utveckling.
Mycket finns här att fundera över. Upprepningars betydelse till exempel. Elsa Beskows saga om den lilla lilla gumman som hade en liten liten ko och en liten liten katt etc är ett mycket bra exempel.
Jag minns att barnen när de var riktigt små älskade den sagan. Det där knyter an till ganska mycket, bland annat visor och ballader samt rim och reson i barnramsor, vilka ju inte sällan har många hundra år på nacken. Många av dessa ramsor utgörs av förvrängningar av det man kunde höra i de svenska kyrkorna under de katolska mässorna – det vill säga för drygt femhundra år sedan!
Ramsor som ”Esike desike luntan tuntan”, ”häck väck vällingsäck” och ”hokus pokus filliokus” torde alltså ha sådant ursprung. Den sistnämnda för övrigt härstammande från den katolska nattvarden. ”Hoc est corpus” blev ”hokus pokus”. En annan ramsa innehåller orden ”Arje marje, grase domeridike bulleri” – och handlar om den så kallade änglahälsningen: Ave Maria, dominus tecum, benedicta tu in mulieribus.
Det går förvisso även att dra paralleller till sådan information som statsmakterna velat delge menigheten i forna tider och där man kan hitta liknande språkbruk. Även här har det handlat om i vart fall från början muntligt traderande.
Till exempel finner man i domarreglerna, vilka säkerligen har sitt ursprung i mångårig muntlig tradition innan de genom Olaus Petri kom på pränt på 1540-talet, ett likartat språk. En närmare analys skulle förmodligen visa på en hel del likheter vad gäller alliterationer och slikt. Den korta och kärnfulla stil som präglade gamla tiders lagtext var nog väl ägnad att inpränta goda levnadsregler.
I en urtid uttalades alltså säkerligen sådana här saker i olika sammanhang – man hade ju inga andra kommunikationsmedel på den tiden. Det är nämligen inte medeltiden utan snarare vikingatiden och måhända tidigare än så det här kan handla om.
Språket är alltså förmodligen i botten uråldrigt. Det är ju ganska nervkittlande detta att mången ramsa och muntligt traderad förhållningsorder härstammar ifrån den verkliga urtiden för vårt vidkommande, det vill säga förmodligen till tiden långt före 1 000-talet. Här låter sig förvisso historiens vingslag anas…
Vi kan ta ett par exempel. I domarreglerna står ju bland annat : ”Hött är med ingo bött, dock icke på alla rum”.
Svårbegriplig är kanske denna sentens, nedtecknad alltså cirka 1540 men säkerligen med rötter betydligt längre tillbaka. Det är ju inte gällande rätt idag precis – att hotelser skulle vara straffria och inte ens föranleda bötesstraff, men man kan ju i till exempel August Strindbergs ”Hemsöborna” hitta anspelningar därpå. Gusten hotar Carlsson i enrum och tillfrågas av denne: ”Hotar du?” Han får till svar: ”Ja, när inga vittnen finns, så..”
Slug f-n, Gusten… För övrigt tillfogas ju till sentensen att detta gäller ”dock inte på alla rum” och utifrån den reservationen skulle alltså den här regeln tillämpas med klokskap av den som hade att stå för dömandet.
Den domarregel jag mest tagit till mitt hjärta har nr 8 och lyder: ”En god och beskedlig domare är bättre än god lag, ty han kan alltid laga efter lägligheten.” I den regeln ligger enligt min mening stor visdom. Inte minst innebär den att man som domare ska ägna tid åt varje enskilt mål och lyssna noga.
I regel nr 24 sägs: ”Domaren skall icke vara för hastig till att döma, förrän han saken väl begrundat haver, ty en hastig dom är sällan god och rätt.” Denna uråldriga klokskap får dessvärre stryka på foten i den modernare rättsskipningen, där statsmakterna snarare synes sträva efter höjd målavverkning i alltmer centraliserade domstolar.
”Känd sak är så god som vittnad” är en annan sentens som ingår i domarreglerna. När jag för något år sen skrev en artikel om bland annat ”Qvicksanden” och refererade till denna sentens påstods i en kommentar från någon advokat att ”känd” här betydde ”allmänt veterlig”. Han hade fel – vilket framgår redan av SAOL, där i tidigare upplagor anges att i ålderdomlig lagtext betyder ”känd” just ”erkänd”. Det är alltså snarast fråga om ytterligare ett exempel på det korta, kärva språk som förr användes. Vad jag i den artikeln syftade på var bland annat att rättsskipningen måste vara jordnära och begriplig för envar.
En antydan om betydelsen av lagarnas förankring i det allmänna rättsmedveandet hittar man förvisso också i domarreglerna – på flera ställen faktiskt.
I regel nr 9 står: ”Det rätt och skäl icke är, det kan icke heller vara lag, för de skäl som lagen haver med sig gillas hon.” Man ska alltså ha ”på fötterna” när man stiftar lagar och lagarna ska vara begripliga. Det är vad man kan lära av denna sentens.
I den nästföljande regeln anges: ”All lag bör med beskedlighet driven varda; förty högsta rätt är största orätt, och måste nåden vara med rätten.” Nu handlar det om tillämpningen av stiftade lagar. Försiktighet anbefalles!
Dessa råd till en domare kan sägas utgöra kvintessensen av en framvuxen uråldrig rättsuppfattning. Det är lätt att hitta kopplingar till exempelvis romersk rätt, där det till exempel utsäges att ”summum ius – summa iniuria” – det vill säga högsta rätt är högsta orätt. Förmodligen finns här också knytningar till andra kulturer med liknande rättsuppfattningar.
Nå, jag finner alltså nöje i sådant språk och menar det vara mer levande och kraftfullt än annan text jag får mig till livs nutilldags. Instinktivt gör jag knytningar till just sagoberättande och annat sådant som har djup och långt tillbaka gående muntlig tradition.
Idag skriver man lagar med användande av annat språk. Nu står det inte i ingressen till en föreslagen lagtext till exempel att ”Nu dör gäldbunden man”, vilket ju var en instruktiv inledning till ett antal regler om vad som skulle gälla i just en sådan situation…
”Huru svin må i ollonskog släppas” är ju knappast något som blir föremål för lagstiftning i våra dagar, men det var alltså en gång rubriken till 12 kapitlet i Byggningabalken 1736…
I en artikel i Dagens Juridik i mars 2015 omnämnde utgivaren – före detta justitierådet Johan Munck – att just den lagstiftningen av pietetsskäl alltjämt återfinns i den redan alltför tjocka lagboken… Dåförtiden var ju detta med svin i ollonskog ett samhälleligt problem – nu har vi helt andra spörsmål, vilka är i behov av reglering.
När så sker är språket ett helt annat. Det som står att läsa i dagens lagar och förordningar är mera abstrakt och alls icke lika välljudande. Intressant är denna utveckling i semantiskt avseende. Den sveper över århundraden för att inte säga nästan millenier.
