”Norrmalmstorgsdramat hanterades som om det fanns en generell nödrätt – men vad har vi lärt oss?”

DEBATT – av Eric Rönnegård, f.d. polisintendent  

När jag började arbeta med boken Norrmalmstorgsdramat – den sanna historien, hade jag tillgång till en unik källa. En tidigare mörkad granskningsrapport, som en arbetsgrupp inom Stockholmspolisen, efter de sex dygnen i augusti 1973, hade använt åtta månader till att dokumentera, utvärdera och föreslå förbättringar utifrån.

Detta gav mig bra förutsättningar att tillsammans med också andra källor beskriva vad som hände när dramat utspelade sig och vad det fick för följder för polisens förmåga att i fortsättningen hantera extraordinära grova våldsbrott. Detta då det är en kärnuppgift för statsmakterna och specifikt polisen att inom rättssamhällets ramar värna landets inre säkerhet.

Granskarna redovisade mycket stora brister i beredskap, organisation och chefskap. Det saknades insatspoliser, som var taktiskt kunniga och kunde hantera förstärkningsvapen. Det saknades beredskapsplan och utbildade och tränade chefer. Polismästaren tvingades därför improvisera. Något som är extremt svårt att genomföra vid en nationell krishändelse, när händelseförloppet accelererar och polisledningen hela tiden kommer på efterkälken och tvingas parera gärningsmännens oberäkneliga handlande.

Polismästaren valde att själv behålla alla beslutsbefogenheter. Han var i princip ensam chef för alla beslut som var direkt relaterade till gärningsmännen och gisslan. Alla chefsnivåerna som vi ser dem idag, det vill säga strategisk, operativ och taktisk nivå, behöll han själv.

Idag visar all erfarenhet att det inte går att leda en krävande, krisrelaterad polisinsats på det sättet. Särskilt inte en insats som pågår dygnet runt, dag efter dag. Det skapade dessutom en riskfylld vilda västern-miljö bland poliserna.

Polismästaren hade ett tiotal förtrogna medarbetare. De växlade mellan att förhandla med gärningsmännen om villkoren för ”fri lejd” för dessa och försök att skjuta eller droga ner dem.

Det var i den miljön avsågade hagelgevär och lagstridiga jaktvapen plockades fram. Det hanterades som om det hade funnits en generell nödrätt, som tog över gällande lagar. Mycket av det cheferna och poliserna lärt i utbildning och polistjänst glömdes bort. Flera poliser utsattes i den miljön för livsfara, två blev allvarligt skadade. Gärningsmännen sköt eller sprängde vid många tillfällen i banken.

Stockholmspolisens granskningsrapport var den enda utvärdering som gjordes. Den kom att förbli mörkad i fyrtio år. Det är den allvarligaste kritiken mot polisens hantering av Norrmalmstorgshändelserna, att därmed inget kom att läras av bristerna som granskarna redovisade i rapporten. De grundläggande strukturella problem, som de med skärpa lyfte fram, kom således att bestå. Av de nödvändiga och angelägna förslagen blev i stort sett inget genomfört.

Något ansvarsutkrävande blev aldrig aktuellt. Allt hade ju skötts bra enligt den officiella bilden.

De strukturella briserna har sedan upprepats gång på gång under de fyrtio år som förflutit sedan Norrmalmstorgsdramat. Antalet sådana händelser är stort. Några särskilt allvarliga exempel får belysas:

1975 ockuperades västtyska ambassaden. Terrorister tog gisslan och krävde att västtyska regeringen skulle frige terrorister, som satt fängslade i Västtyskland. Då i stort sett ingenting hade lärts av det som brustit vid Norrmalmstorg uppvisades ledningsbristerna i repris. Också de avsågade hagelgevären plockades fram igen.

Terroristerna avrättade två i gisslan och de hotade att fortsätta avrätta en gisslan varje timme så länge de inte fick igenom sina krav. Rikspolischefen Carl Persson beskriver i sin memoarbok ”att situationen var desperat”.

Liksom vid Norrmalmstorg räddades dock även denna gång situationen tursamt från ett hotande blodbad. Denna gång genom att terroristerna av misstag detonerade en sprängladdning. Ansvar för bristerna kom inte att utkrävas.

1986 mördades statsminister Olof Palme. Inte heller då hade Stockholmspolisen lärt av tidigare brister. Det blev kaos i polisledningen de första tolv timmarna efter mordet. Grundorsak var att myndigheten helt saknade beredskapsplan och att de högsta chefer som tidigt infann sig och ansvarade för ledningen av polisinsatsen helt saknade kompetens att leda insatsen vid en sådan händelse. Tre kommissioner utredde hur polisarbetet bedrivits, men  något ansvar kom aldrig att utkrävas.

Vid dödsskjutningarna mot en restaurang vid Stureplan 1994 (fyra dödade och 20 skadade) fanns en grundberedskapsplan (FAP 201-1) för så kallade särskilda händelser.

Ett inferno rådde vid restaurangen som angreps med automatvapen. Vakthavande befäl ringde tidigt på lördagsmorgonen och informerade tre höga polischefer som var behöriga och hade befogenhet att utlösa beredskapsplanen. Ingen av dem fann skäl att utlösa planen och infinna sig att leda insatsen, som planen krävde.

Länsstyrelsen som efterhandsgranskade polisinsatsen konstaterade att ”bristen på central ledning har varit till avsevärt men för polisinsatsen i sin helhet”. Ansvar utkrävdes inte.

Även då utrikesminister Anna Lindh mördades 2003 upprepades chefsbristerna. Under de första femton timmarna kom polisen att hantera den brutala knivattacken som ”ett överfall på vem som helst. Att det var utrikesministern motiverade ingen särbehandling, resonerade polisledningen.

Medan ett stort antal läkare arbetade hela natten med att rädda den dödligt skadade utrikesministern, bedömde polisledningen att det endast rörde sig om grov misshandel. Därför kallades ingen extra polispersonal in. Poliser som var i ordinarie tjänst förbjöds med stöd av arbetsmiljölagen, att arbeta längre än fjorton timmar, då de beordrades att åka hem. Därför måste till exempel tipsmottagningen stängas mitt i natten. Som en konsekvens lämnade också de högsta ansvariga cheferna en efter en polishuset. Det kom att helt saknas kommenderingschef i polishuset från kl. 22.00. Överfallet inträffade på varuhuset NK klockan 16.13.

Ingen efterhandsgranskning av ministermordet ansågs nödvändig den gången. Vare sig regeringen, RPS eller Stockholmspolisen tog något sådant initiativ. Det bedömdes uppenbarligen inte finnas något att lära. Gärningsmannen blev ju gripen efter några veckor. Ansvar utkrävdes inte.

Den svenska dagssituationen inger stora bekymmer. Efter terroristattentaten i Norge 2011, har där en kommission granskat polisens arbete, den så kallade 22 juli-kommissionen. Deras rapport redovisar en rad allvarliga brister, som vi känner igen från den svenska praktiken under de senaste fyrtio åren. Den redovisar många nödvändiga förslag på strukturell nivå, som kräver medverkan från storting och regering. Dessa tycks i Norge ta det ansvar som krävs för att nödvändiga förändringar ska kunna genomföras.

Den svenska riksdagen och regeringen borde vara minst lika mycket på tå som kollegorna i Norge. RPS har i en rapport analyserat och föreslagit åtgärder med anledning av den norska kommissionsrapporten. De redovisar 43 förslag, som bedöms ”nödvändiga och angelägna”. Där framhålls särskilt att förberedda beredskapsplaner är ett måste och att det är ”särskilt angeläget” att chefer som skall leda poliserna vid oväntade extraordinära händelser har utbildats och övats för sitt chefskap.

Enligt uppgifter i media i januari 2013 avvisade justitieminister Beatrice Ask huvudkravet i RPS-rapporten, som är att regeringen måste konkret prioritera området i budgetproposition och regleringsbrev. Ministerns svar innebär att Sverige medvetet avstår från att lära av fyrtio års egna erfarenheter. Det blir resultatet om regeringen inte aktivt prioriterar frågan. Det innebär att det grundläggande strukturella problemet kommer att bestå, när det oväntat inträffar grova våldsbrott och terroristbrott.

Sverige är ett förunderligt land. Åtta riksdagspartier tycks stå bakom justitieministerns ståndpunkt i detta – av tystnaden att döma. Dessutom i en fråga som erfarenhetsmässigt utgör ett allvarligt hot mot landets inre säkerhet.

Det är idag 40 år sedan det så kallade Norrmalmstorgsdramat inträffade – en av den svenska kriminahistoriens mest uppmärksammade händelser, 1973. Den tidigare polisintendenten Eric Rönnegård var själv med och har nu grävt fram en tidigare okänd rapport.