Den 41-åriga kvinnan åtalades vid Sundsvalls tingsrätt för mord.
Kvinnan och den nu avlidne mannen blev ett par för närmare 15 år sedan och har en son tillsammans.
Låg livlös i ett dike
De har periodvis bott tillsammans men ”deras relation har präglats av interna bråk, även med vissa våldsinslag, och polisanmälningar mot varandra”, enligt vad som har framkommit under utredningen. Problem med missbruk har också förekommit.
Det var efter ett bråk en vårkväll 2017 som kvinnan ringde till SOS alarm och berättade att hennes sambo ”hade blod på tröjan och något som såg ut som knivstick på överkroppen”. Mannen låg då livlös i ett dike vid vägkanten nära kvinnans bostad.
Kvinnan har erkänt att det var hon som högg mannen med kniv men har nekat till att hon skulle ha haft uppsåt.
Kunde inte tänka klart
Enligt kvinnan var det i samband med att mannen trängde in henne i ett hörn i parets kök med en kniv nära hennes hals som hon högg honom någonting hon dock inte har några minnen av, eftersom hon var rädd och chockad samtidigt som ”allt var kaotiskt och hon kunde inte tänka klart”.
Enligt kvinnan släpade hon ut mannen på gården för att ”dra ut honom i kylan och klappa liv i honom där”.
Tingsrätten konstaterade att åklagarens gärningsbeskrivning innehöll ett påstående om att kvinnan hade orsakat mannens död genom att sticka honom två gånger i överkroppen med kniv men däremot inget påstående om att hon skulle ha orsakat honom någon kroppsskada eller smärta eller att hon skulle ha agerat oaktsamt. Att döma kvinnan för något annat brott än uppsåtligt dödande kunde därför inte bli aktuellt.
Ändrade sina uppgifter
Efter att ha tagit del av flera vittnesmål och annan bevisning konstaterade domstolen att kvinnans redogörelse framstod som rimlig och ”väl förenlig med delar av den förebringade utredningen”.
Att åklagaren dels pekat på motsägelser i kvinnans berättelse, dels på att hon ändrat sina uppgifter efterhand och att hon var motbevisad i vissa avseenden ändrade inte på den bedömningen.
Enligt tingsrätten var det inte ställt utom rimligt tvivel att kvinnan verkligen hade haft uppsåt att döda mannen och hon friades därför.
Lade till alternativyrkande
Åklagaren överklagade till Hovrätten för Nedre Norrland där hon höll fast vid sitt yrkande om att kvinnan i första hand skulle dömas för mord. Åklagaren lade dock till ett alternativyrkande om att hon i andra hand skulle dömas för grov misshandel och grovt vållande till annans död.
Hovrätten skriver dock:
”Ingenting i målet tyder på att X (den tilltalade) har handlat med avsikt att beröva MÄ (mannen) livet. Utredningen ger inte heller något stöd för att hon hade förstått att den följden var praktiskt taget oundviklig”.
Likgiltighetsuppsåt
Hovrätten anser dock att kvinnan har haft ett så kallat likgiltighetsuppsåt och att hon därför – rent objektivt skulle kunna dömas enligt åtalet.
Hovrätten kommer dock fram till hon har befunnit sig i en nödvärnssituation. Det handlar därför om att pröva om hennes agerande har varit ”uppenbart oförsvarligt”.
Hovrätten konstaterar att mannens angrepp mot kvinnan har gett henne rätt att använda sig av kniven för att försvara sig. Frågan är dock om båda knivhuggen kunde anses rymmas inom nödvärnsrätten.
Kroppspulsådern skadad
Här konstaterar hovrätten att det inte har gått att slå fast vilket av knivhuggen där det ena var mer allvarlig än det andra som utdelades först:
”Hade det gått att fastställa att MÄ först åsamkades skada A, och därmed den största skadan på kroppspulsådern, skulle det kunna ha talat för att han segnade ihop och därmed avväpnades relativt omgående”, skriver hovrätten.
Hovrätten djupt oenig
Detta har dock alltså inte gått att fastställa och utgångspunkten blir därför att kvinnan utdelade huggen tätt i följd och att mannen segnade ihop först efter det att båda huggen hade delats ut:
”Som en följd av detta bedömer hovrätten att det inte var uppenbart oförsvarligt av X att använda två knivhugg för att avvärja MÄ:s angrepp eller den överhängande fara som fanns för fortsatt angrepp”, skriver hovrätten.
Kvinnan frias därför helt även i hovrätten.
Ett hovrättsråd och en nämndeman är dock skiljaktiga och anser att kvinnan borde dömas för dråp.
