”Domstolarna fördummar män som frias från våldtäkt för att de inte har förstått”

DEBATT – av Nina Rung, utredare Barnahusenheten, polisen i Stockholm

Det är få brott som väcker sådan ilska och avsky som våldtäkt. Ändå är det ett alltför vanligt brott i Sverige. Brottsförebyggande rådet (BRÅ) uppskattar att 100 våldtäkter sker i Sverige varje dag, medan endast 17 av dem anmäls.

Det går inte heller åt rätt håll. Fler våldtäkter än någonsin anmäls och BRÅ menar att det kan handla om en faktisk ökning. Många praktiker vittnar om att våldet blivit grövre, att fler våldtäkter inbegriper fler gärningsmän och att de sexuella kraven och kränkande sexuella handlingarna kryper ned i åldrarna. Inte minst de som sker på nätet.

Under de senaste 40 åren har de anmälda våldtäkterna tiodubblats, medan åtalen ligger kvar på samma låga nivå. En del av problematiken ligger i stigmatiseringen av både brott och gärningsman.

Jag menar att vi behöver omvärdera hur vi framställer gärningsmän och vad vi gör för att förhindra ytterligare brott. Det handlar inte om att dalta med våldtäktsmän. Det handlar om (vålds)prevention.

Under 2014 anmäldes 6 700 våldtäkter i Sverige. Det ger Sverige en särskilt upphöjd plats bland kriminalstatistiken när det kommer till sexualiserat våld såsom våldtäkt. Det sägs ibland att vi är ”världsmästare i våldtäkt” och att vi har en ”våldtäktskultur” i Sverige. Oavsett hur en ser på den saken, så ligger vi statistiskt i särklass internationellt när det gäller anmälda våldtäkter.

Och de ärenden som ledde till åtal, det vill säga uppklaringsprocenten, var under 2014 tjugo procent. Av dem var det 172 ärenden som ledde till en fällande dom. Det innebär att cirka 40 procent av åtalen ogillades, jämfört med nästan all annan brottslighet där fem procent av åtalen ogillas i domstol.

I flera fall av våldtäkt som jag själv utrett har kvinnorna givit uttryck för att de inte uppfattat det de utsatts för som våldtäkt. Anledningarna är att våldtäktsmannen varit någon de känner, för att det inte inbegrep stor mängd våld och för att de själva inte gjorde motstånd i form av sparkar, slag eller skrik.

Istället har de gjort det motstånd som de allra flesta våldtäktsutsatta gör, agerar genom ”fright and freeze”, en automatisk reaktion och kroppens svar på att undkomma en situation man upplever sig som hjälplös inför. Det innebär att den utsatta helt enkelt blir förstenad och inte kan göra motstånd under övergreppet.

Fortfarande, trots långvarig kunskap och forskning kring utsattas motstånd, så resoneras det i domar om varför utsatta inte har slagit, skrikit eller försökt att ta sig från förövaren. Det är oerhört problematiskt att domstolar inte velat ta till sig av forskningen och kan ha del i varför så pass många åtal ogillas.

Att de utsatta inte genast förstår vad de utsatts för leder ofta till en fördröjning av anmälan till polis. Det problematiska med att anmäla brottet efter en tid är dels att just tidsglappet ifrågasätts av både försvarare och domstol och dels att de utredningsåtgärder som polisen har att göra blir svårare att genomföra eller i vart fall försämras bevisläget avsevärt.

Många åtal ogillas idag på grund av att det inte kan anses bevisat att mannen haft uppsåt att våldta. Även då det inte krävs hot om våld eller våld, utan då kvinnan befunnit sig i en särskilt utsatt situation, så krävs att mannen insett att hon varit så och att han utnyttjat det.

Domstolarna fördummar just nu många män genom att hävda att de inte förstått att kvinnan inte ville även fastän hon sov, var inlåst tillsammans med flertalet män (och upprepade gånger sagt nej), var berusad och tydligt självskadande eller att män inte ansetts ha fog nog att kontrollera flickors ålder.

Det är för mig obegripligt att det tillåts ske i våra domstolar. Och ännu mer obegripligt att lagen tillåter sådana resonemang.

Således krävs en satsning på medvetandehöjning och kunskap kring vad som är ett sexuellt övergrepp så att pojkar, som växer upp till män, kan kräva att inte dumförklaras i våra domstolar.

Jag föreslår fyra punkter för att minska stigmat, arbeta våldspreventivt samt ge polis och åklagare en rimlig chans att utreda brotten.

1. Utbilda skolungdomar i var sexuella gränser går, pornografi, maskulinitetsnormer, samtycke och sexualbrottslagen. Det är främst flickor och kvinnor i åldrarna 16-34 som blir utsatta för våldtäkt och i samma ålderskategori (och lite äldre) finner vi gärningsmännen.

Jag menar att den kostnad som det initialt skulle innebära att utbilda skolungdomar, har vi igen i form av minskade kostnader inom rättssystemet, barn och ungdomspsykiatrin och för att inte tala om det mänskliga lidandet.

2. Program riktade mot sexualförbrytare inom kriminal- och frivården blir obligatoriska och bygger inte, som nu, på frivillighet. Om samhället vill visa att det tar ansvar för och vill medverka till ”friska” individer med minskad risk för upprepad brottslighet, behöver vi också tillse att de får adekvat hjälp och behandling. Utöver behandlingsprogrammet ska alla sexualförbrytare ta del av enskild terapeutisk behandling.

3. En översyn gällande påföljd och möjligheten att dömas till rättspsykiatrisk vård utvidgas samt det juridiska begreppet allvarlig psykisk störning. För 20 år sedan dömdes femton män till rättspsykiatrisk vård vid våldtäkt istället för till fängelse. Tio år senare dömdes tre män till vård och 2014 dömdes en man till rättspsykiatrisk vård för våldtäkt.

I de fall män döms till vård så släpps de ut efter en riskbedömning kring återfallsrisk av samma typ av brottslighet. Det skulle alltså garantera att personen i fråga inte bara hålls inlåst utan får adekvat vård och stöd innan han släpps ut.

När fängelse döms ut som påföljd så släpps personerna utan hänsyn till återfallsrisk efter två tredjedelar av påföljdstiden, vilket alltså inte sker vid vård. Det är en intressant förskjutning gällande synen på påföljd i våldtäktsfall. Möjligen har domstolen, såsom samhället i stort, blivit så pass normaliserat gällande just våld kopplat till sex att det inte anses ligga något patologiskt bakom sådana brott längre.

4. Våldtäktsbegreppet ersätts i lagtext av begreppet sexualbrott, grovt sexualbrott samt eventuellt ringa sexualbrott. I dagens våldtäktsparagraf krävs hot om våld, våld eller särskilt utsatt situation. Det innebär alltså att det i det tredje kravet inte krävs något våld. Ändå är brottsrubriceringen våldtäkt.

Om den nuvarande sexualbrottskommittén i sitt betänkande föreslår att även samtycke samt oaktsamhet ska ingå i våldtäktsparagrafen så blir själva våldet i ordet våldtäkt än mer främmande. Vi vet att semantik spelar stor roll och att det påverkar normer och den allmänna debatten.

För samhället finns det alltså stora vinster med att inte fortsätta bidra till stigmatiseringen av våldtäktsmän. Mediernas upprepande av bilden av ett monster som ger sig på kvinnor på väg genom parken tjänar syftet illa. De män finns också, men de är få och framförallt: De är inga monster.

Rättsväsendet skulle vinna på att stigmat minskar genom ökade möjligheter till att utreda våldtäktsbrott och framförallt: Vi skulle förhoppningsvis få färre våldtäkter att utreda genom att färre skulle begå brott och återfalla i brottslighet.

Det är och borde vara målet för alla former av utformande av åtgärder gentemot sexualbrott.