En 80-årig kvinna ska nekas CITES-intyg för ett gepardskinn som hennes man köpte i Kongo Kinshasa under början av 60-talet.
Det slår Mark- och miljööverdomstolen fast när man river upp underinstansens avgörande.
Enligt överdomstolen är det inte förenligt med CITES-förordningens syfte att bevilja henne ett intyg för skinnet.
Den 80-åriga kvinnan vände sig till Jordbruksverket med en ansökan om CITES-intyg för ett gepardskinn som hennes man hade köpt i Kongo Kinshasa när han var FN-anställd där under tidigt 60-tal.
Hon saknade dock kvitto från köpet, hade inga fotografier och hade aldrig försäkrat det. Hon uppgav dock att det suttit på väggen i hemmet sedan mitten av 70-talet.
Jordbruksverket hänvisade till den bristande dokumentationen och slog fast att det inte med tillräcklig säkerhet gick att påvisa att djuret köpts i enlighet med gällande lagstiftning. Kvinnans intygsansökan avslogs därför.
Fick rätt i domstol
Hon överklagade beslutet till mark- och miljödomstolen – som gav henne rätt.
Kvinnan hade vid domstolen åberopat två skriftliga intyg från personer som uppgav att de sett skinnet sitta uppe på väggen i kvinnans bostad under 1973. Kvinnan uppgav också vid domstolen att hon själv varit anställd på svenska ambassaden i Kongo under tidigt 60-tal och berättade att det aldrig förekom kvitton eller liknande i de få butiker som då fanns där.
Den nya bevisning som kvinnan åberopade räckte för att mark- och miljödomstolen skulle upphäva Jordbruksverkets beslut. Hon ansågs nämligen, på ett tillfredsställande sätt, ha visat att skinnet är var ett bearbetat exemplar som köpts för mer än 50 år sedan.
Går på jordbruksverkets linje
Domen kom senare att överklagas av Jordbruksverket – som nu får rätt i Mark- och miljööverdomstolen.
Mark- och miljödomstolen ställer sig tveksam till de intyg som kvinnan åberopade och pekar på att de är såväl kortfattade som detaljrika och dessutom är ”identiskt utformade utom såvitt gäller åtalen”. Det framgår inte vilka personerna som undertecknat intygen är eller i vilka sammanhang de gjort sina iakttagelser. Bevisvärdet av dessa bedöms därför vara lågt – och sammantaget anses kvinnan inte ha visat att skinnet fördes in i gemenskapen innan någon av bestämmelserna som avses i artikel 8.3 a blev tillämpliga på det.
Överdomstolen poängterar vidare att den myndighet som har att pröva frågan om utfärdande av intyg även ska beakta syftet med CITES-förordningen och bedöma lämpligheten av ett intyg. I denna del konstaterar domstolen att det inte heller framkommit att ett intyg är förenligt med CITES-förordningens syfte. Sammanfattningsvis ska underinstansens dom därför ändras och Jordbruksverkets överklagande bifallas.
