Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Nazisternas uppvigling på hatsajter är ett allvarligt hot mot demokratin och Sveriges inre säkerhet”

Nyheter
Publicerad: 2015-09-15 08:39

Sedan terrorattentaten i USA den 11 september 2001 prioriteras nazismen ner både rättsligt och polisiärt. Gunno Gunnmo och Eric Rönnegård riktar nu skarp kritik mot både politiker och polisledningen för att detta tillåts ske – trots att nazismen enligt skribenterna utgör ett allvarligt hot mot både demokratin och Sveriges inre säkerhet.

KRÖNIKA/ANALYS – av Gunno Gunnmo, f.d. länspolismästare i Stockholm och Eric Rönnegård, f.d. polisintendent i Stockholm

 

 

 

Förra gången de svenska nazisterna gick till offensiv var på 1990-talet. De trappade upp sitt krig mot vårt demokratiska och mångkulturella samhälle. Grova hatbrott fick allt större rubriker och allmänheten markerade tydligt att man inte accepterade att rasismen spred sig i samhället. Riksdag och regering skrev i budgetpropositionerna att rättsväsendet skulle högt prioritera sitt arbete med hatbrotten.

Inom gruppen vit makt-världen finns nationalsocialister, fascister, rasockulta grupper och kristna antisemitiska grupperingar. Enligt historikern Helené Lööw har de utvecklats till en starkt sekteristisk miljö. Aktivisterna kan, framhåller hon, byta sekt och miljö i sin jakt på ”sanningen” men de stannar kvar i den sekteristiska miljön.

När den digitala revolutionen inleddes flyttade dessa miljöer ut på nätet och därmed har nazisterna kunnat sprida sitt hat ännu mer mot utsatta grupper som judar, romer, muslimer, icke-vita, politiker, journalister och kulturpersoner och därmed utgör nazisterna idag ett allt större hot mot demokratin.

Dagens nazister, som är hängivna nationalsocialister, intar en särställning gentemot de övriga inom vit makt-miljön. Det är deras våldsförhärligande och rasistiska idéer, med mycket starka band till Hitlertyskland, som är huvudskälet till det hot de utgör för demokratin.

Det var nazisternas hatbrott som polisen i första hand förebyggde och ingrep mot på 1990-talet. Det som bestod i att de propagerade och därmed spred nazistiskt rashat.

Det har i år gått 70 år sedan röda armén befriade människorna i förintelselägret Auschwitz-Birkenau och man fick full insyn i det man redan visste hade ägt rum i nazisternas förintelsekrig. Sex miljoner judar och fler än femhundratusen romer hade avrättats, män kvinnor, barn och åldringar. Av ett protokoll från en konferens i Wannsee 1942 framgår att alla Europas judar skulle förintas. De var förtecknade land för land till totalt elva miljoner. Där deltog höga representanter från nazistpartiet, SS och Gestapo.

Andra grupper som avrättades i Förintelsen var homosexuella, förståndshandikappade, utvecklingsstörda och andra grupper som nazisterna ansåg sakna människovärde.

Nazisternas rasistiska folkmord i Europa var grunden till att vi 1948 i vårt land  tillskapade brottet hets mot folkgrupp. Liksom att FN:s generalförsamling 1965 beslutade om FN:s rasdiskrimineringskonvention. Vidare att riksdagen beslutade att det skrevs in följande värdegrund i nya regeringsformen 1974: ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet.”

Sverige tillträdde 1971 FN:s rasdiskrimineringskonvention ”om avskaffande av alla former av rasdiskriminering”. I den sägs att anslutna länder förpliktar sig att i lag förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering.

Det gjorde inte Sverige. I stället skärpte riksdagen hatbrottet hets mot folkgrupp. I propositionen 1986/87:151 skrev regeringen:

  • Att med skärpningen av brottet ”kommer… rättsväsendets möjligheter att ingripa mot dem som söker sprida rasistiska budskap att förbättras avsevärt”.
  • I praktiken torde utrymmet för rasistiska organisationer ”komma att försvinna”.
  • ”Redan denna reglering är alltså tillräcklig för att tvinga dessa organisationer till total passivitet. Därmed skulle det inte heller finnas något egentligt behov av att tillföra lagstiftningen även ett direkt organisationsförbud.”

Högsta domstolen (HD) avkunnade en dom 1996 (B 3203/96). En man i Visby dömdes för hets mot folkgrupp då han hade burit fem små märken med anknytning till nazismen och därmed uttryckt missaktning av människor tillhörande andra folkgrupper än den nordiska.

HD skrev i domen att de fem märkena kunde förknippas med symboler som användes av nazisterna under 1930- och1940-talen. Vidare skrev domstolen att symbolerna också idag får anses vara förknippade, inte bara med nämnda rörelser i sig, utan i hög grad också med ”idéerna med rasöverlägsenhet och rashat” som ledde till förföljelse och utrotning, särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förknippade med dessa rörelsers ideologi. HD klargjorde:

”… meddelandet i huvudfallet sprids i skrift eller i muntlig form. Men lagen har genom uttrycket ’annat meddelande’ givit ett visst utrymme för att med uttalandet likställs andra uttrycksformer. I förarbetena nämns som exempel åtbörder och framställning i bild som ej kan anses som skrift (NJA II 1970 s 531 f). I den mån sådana indirekta åsiktsyttringar entydigt förmedlar ett budskap ligger det nära till hands att inrymma dem under lagrummet. En jämförbar indirekt åsiktsyttring kan vara bärande av emblem eller uppträdande i viss klädsel. Om emblem och/eller kläder otvetydigt ger en viss åsiktsyttring är det befogat att se detta som ett meddelande i lagens mening.”

Domen innebar att det var ett allvarligt brott att utanför den ”helt privata sfären” sprida uttryck för nazism och därmed dess rasideologi.

Det straffria undantaget är mycket begränsat. Hets mot folkgrupp ska därför enligt huvudregeln beivras direkt vid allmänna sammankomster, såsom demonstrationer, vitmaktkonserter och politiska möten. Biträdande rikspolischefen skrev till och med till samtliga 21 polismyndigheter och klargjorde Rikspolisstyrelsens uppfattning, att det följer av polislagen att:

”Polisen bör därför som huvudregel inte förhålla sig passiv utan ingripa mot aktuell brottslighet, när den förekommer vid ban annat allmänna sammankomster… Här är det främst brottet hets mot folkgrupp som bör tilldra sig särskild uppmärksamhet” (VKA-128-4137/00).

I polisens utbildning för hatbrottsarbetet poängterades att det också var angeläget att hantera de misstänkta korrekt enligt gällande lag. Deras grundlagsskydd måste respekteras. Men det fick inte hindra polisen att ingripa direkt mot dem och lagföra dem när de begick brott.

Våldsbenägna vänsterautonoma aktivister brukade frekvent konfrontera nazisterna. Utifrån likabehandlingsprincipen i regeringsformen var det angeläget att polisen konsekvent ingrep direkt också när dessa gjorde sig skyldiga till brott. Det var lika viktigt att också dessa lagfördes.

Rikspolisstyrelsen, Riksåklagaren och Säkerhetspolisen startade ett nära och bra samarbete. Strategidokument, handlingsplaner och regelverk utarbetades. Att börja med att bilda särskilda grupper specialiserade på hatbrott sågs som en risk. Det kan få till följd att endast några enstaka promille av landets poliser kommer att vara motiverade och ha kunskap att arbeta med hatbrotten.

Hatbrottsarbete ska ingå i generalistrollen för alla poliser i yttre tjänst, tillsammans med andra vardagsbrott. Dessa kommer regelbundet i kontakt med hatbrott och måste kunna hantera dessa. De viktigaste att få med i arbetet är vakthavande befäl, yttre befäl samt utbildade insatschefer och kommenderingschefer att leda poliserna vid demonstrationer och vitmaktkonserter.

På Säpo var det författningsskyddsroteln som blev motorn i arbetet med hatbrotten. De samlade in kunskap om nazisterna. De utvecklade samarbete med de 21 polismyndigheternas underrättelserotlar som hade bästa kunskapen om det som hände lokalt ute i landet.

Det blev allt vanligare att nazister anordnade vitmaktkonserter där ungdomar fick lyssna på rasistisk musik. Sverige hade för övrigt blivit världsledande på att producera sådan musik. Det som hände på konserterna filmades och såldes bland ungdomar. De blev därmed en viktig rekryteringsbas för nazisterna.

Säpochefen Anders Eriksson upprepade ofta: ”Nazisterna är ett hot mot demokratin. Det har vi sagt alltsedan 1995 och därefter upprepat det. Däremot finns det ingen risk för att de ska kunna omkullkasta statsskicket genom statskupp.” (Expressen 18/12 1999).

Detta var en helt nödvändig markering av Säpochefen för att ge polisorganisationen förutsättning att verkställa riksdagens prioritering av hatbrotten.

Den 3 januari 1998 anordnade det nazistiska förlaget Nordland en icke tillståndsgiven vitmaktkonsert vid Brottby i Stockholms län. De hade inte sökt tillstånd. Lika fullt var det en allmän sammankomst som polisen var skyldig att skydda. Det kom över 300 personer. I publiken fanns besökare från USA, Tyskland, Storbritannien, Norge och Finland. Nazistiska partier har under senare årtionden haft betydande kontakt och samverkan med utländska likasinnade partier.

Då publiken började göra hitlerhälsning och ropa ”sieg heil” i takt till musiken ingrep polisen. De tvingades individuellt gripa 314 personer som deltog i den allmänna sammankomst som konserten utgjorde. Detta då publiken samfällt gick till angrepp mot poliserna i ett våldsamt upplopp. Upploppet utlöstes då ett mindre antal ledande aktivister skulle gripas för hatbrott.

Tjugotvå av de närvarande åtalades. Tolv dömdes till fängelse för hets mot folkgrupp. Två av dem i tingsrätten dömda överklagade till Svea hovrätt. Hovrätten som fastställde tingsrättsdomarna anförde i domen (mål B 239/98):

”Nazistiska symboler förknippas starkt med idéerna  om rasöverlägsenhet och rashat. Hitlerhälsningen associeras idag entydigt till nazism, även om hälsningen som sådan har ett helt annat ursprung. (…) lagstiftaren har markerat att domstolarna bör se särskilt allvarligt på brottslighet med rasistisk bakgrund. (…) Det är uppenbart ett samhällsintresse att motverka att den får ytterligare spridning”.

Därför menade hovrätten att hets mot folkgrupp är ett artbrott där fängelse skall väljas som påföljd om inte särskilda omständigheter talar för någonting annat.

Det starka samhällsintresse som hovrätten såg föreligga 1998 torde vara avsevärt starkare i vår demokrati i dag när rasismen är på frammarsch i hela Europa.

DN skrev 5/1 1998 på ledarplats: ”Polisingripandet är den första och tydligaste markören i samhällets reaktion mot sådana brott. Därför gjorde polisen en viktig insats i sitt tillslag mot nazistmötet.”

Göteborgs Posten hade som rubrik på en ledare: ”Brottbymodellen bör användas”.

I budgetpropositionen 1999/2000:1 finns sammanlagt flera sidor om polisens och rättsväsendets hantering av hatbrotten. Några brottstycken ur den får visa att regering och riksdag tog dessa frågor på allvar under de år dessa frågor prioriterades:

”Respekten för alla människors lika värde är grundläggande i en demokrati… Rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska yttringar skall förebyggas och bemötas med kraftfulla åtgärder. Samarbetet med Säkerhetspolisen och den öppna polisen på detta område har varit positivt och utvecklas vidare… De största framgångarna i bekämpningen av brottslighet med rasistisk anknytning har noterats i samband med insatser vid särskilda händelser (såsom demonstrationer och vitmaktkonserter). Insatserna har genomförts med ett betydande bättre kunskapsunderlag än tidigare. En rapport som ligger till grund för planering, ledning, insats och uppföljning av särskilda händelser med rasistiska inslag har utarbetats av den öppna polisen och Säkerhetspolisen (RPS Rapport 1998:1).”

Det ska nämnas att den rapport som nämns här byggde på den så kallade Brottbyinsatsen.

Efter terroristattentatet i USA 11/9 2001 vände utvecklingen. En tid efter 11 september ändrade RPS och Säpo sin hotbildsbedömning av nazisterna: ”Nazisterna utgjorde inte längre ett hot mot demokratin…”. Då den nya bedömningen var en helomvändning från vad som tidigare hade gällt i minst sju år bör beslutet ha fattats av rikspolischefen.

Tidigare hade gällt ”att nazisterna var ett hot mot demokratin …”. Då var det en av Säpos huvuduppgifter att kontinuerligt kartlägga och följa upp de hatbrott som ägde rum i vitmaktmiljön/nazistmiljön. En viktig informationskälla för Säpo var den lokala polisen ute i landet. Ett effektivt samarbete utvecklades. I hatbrottsarbetet fick Säpo också använda nödvändig registrering, dock inte åsiktsregistrering.

Allt detta upphörde när nazisterna inte längre var ett hot mot demokratin. Huvudansvaret för hatbrotten övergick till den öppna polisen.

Författningsskyddsroteln på Säpo, som tidigare varit motorn i polisens hatbrottsarbete, omorganiserades och många där fick andra uppgifter. Personal fördes över till terroristroteln.

Det var naturligtvis viktigt att terroristbrotten prioriterades, men fel att det fick gå ut över att hatbrotten tilläts bli bortprioriterade och detta utan debatt. Hatbrottsexperterna på Säpo fick successivt andra arbetsuppgifter. En likartad utveckling ägde rum i de 21 polismyndigheterna.

I budgetpropositionen 2006/07:1 framgår att Säpo kraftigt påtalat att organisationen i brist på resurser ”tvingats till interna omprioriteringar” från i huvudsak författningsskyddsroteln till terroristroteln. De tidigare skrivningarna om att hatbrottsbekämpningen skulle prioriteras ströks i propositionen. Det blev på nytt enbart ett ordningsproblem, inte som det skrevs i budgetpropositionerna tidigare, ”ett angrepp på respekten för alla människors lika värde”, där det enligt riksdagen var en högt prioriterad uppgift för rättsväsendet att förebygga och beivra hatbrott.

Förändringen innebar att nazistiska organisationer villkorslöst fick polisens tillstånd att demonstrera. Inga krav ställdes på dem, att de inte skulle medföra nazistiska symboler, som innebar att de spred uttryck för nationalsocialistisk rasism och våldsideologi och därmed gjorde sig skyldiga till hatbrott. Ej heller informerades arrangörerna om att polisen skulle ingripa om demonstrationsdeltagare gjorde sig skyldig till brott, såsom hets mot folkgrupp.

Åren som följde förekom allt fler tillståndsgivna demonstrationer runt om i landet. En uppgift för polisen har, som normalt ska ske när tillstånd beviljats, blivit att skydda den tillståndsgivna demonstrationen och ingripa mot autonoma aktivister som utövar våldsbrott. Men helt fel att i princip aldrig ingripa mot deltagare i demonstrationer, som begick hatbrott eller annat brott.

Det som särskilt gällde när hatbrotten prioriterades har efter 2007 utvecklats till en uppgift att ensidigt skydda demonstrationen. Ett demonstrationstillstånd skyddar inte de i en demonstration som begår brott.

Det hade inte tillåtits när hatbrottsbekämpning prioriterades att nationalsocialistiska Svenskarnas parti (SvP) och Svenska motståndsrörelsen (SMR) fått medföra nationalsocialistiska symboler knutna till Hitlertysklands SS-organisation, som genomförde Förintelsen.

Efter 11 september 2001 har svensk polis underlåtit att ingripa mot nazistorganisationer, som de ovan nämnda, när de gjort sig skyldiga till hets mot folkgrupp. De har istället fått polisens beskydd att på gator och torg sprida uttryck för nationalsocialistisk rasideologi. Det hade inte hänt under åren hatbrotten prioriterades.

Förintelsen var det blodigaste allvar mänskligheten upplevt. Den tyske professorn i socialpsykologi Harald Welzer har i boken ”Gärningsmän ‒ helt vanliga människor blir massmördare” förmedlat en bild av vad som egentligen hände under Förintelsen. Källorna till uppgifterna i boken har författaren i huvudsak hämtat från förhörsprotokoll, anklagelseakter respektive domar. För en djupare förståelse av nazismens ofattbara rasistiska grymheter och kopplingen till Förintelsen är denna bok mycket värdefull. Ett fasansfullt exempel ur boken får illustrera vad som hände för endast 70 år sedan:

Under anfallet mot Sovjetunionen hade i september 1941 den nazityska armen nått fram till Kiev i Ukraina. Sjätte armen tryckte upp trespråkiga affischer med uppmaning till samtliga judar att de kl. 8 en angiven morgon skulle infinna sig på en plats vid stadens utkant. Med förevändning att de skulle förflyttas till annan plats. Legitimation, pengar och värdesaker skulle medtagas, liksom varma kläder, underkläder etcetera. Alla judar som inte hörsammar detta och påträffas på annan ort kommer att skjutas. Alla invånare som gör intrång för att stjäla i en bostad som har övergivits av judar kommer att skjutas.

30 000 judar infann sig. De tvingades gå till den närliggande ravinen Babij Jar. Där tvingades offren lämna ifrån sig sina värdeföremål och ta av sig kläderna. De drevs framåt med slag mot det öppna området i slutet av allén. Sedan drevs offren nakna, ibland i underkläderna mot ravinen, också nu med slag för att skynda på arkebuseringen. Offren föstes uppifrån kanten ner till ravinens botten och fram till exekutionsplutonen. Där fick de lägga sig ner med ansiktet neråt ovanpå de blodiga kropparna som hade skjutits före dem. Om de vägrade göra det slog man dem och slet ner dem med våld. Därefter klev skyttarna omkring på de svajiga likhögarna, ställde sig bakom offren och sköt dem bakifrån i huvudet. Det fanns män, kvinnor, barn och åldringar bland offren. Alla som befann sig i sänkan var inte döda. Det hördes skrik där nerifrån. Det sades att man fortfarande kunde höra skrik på kvällen. Två hundra män ur SS-Einsatzkommando hade inom loppet av två dagar lyckats döda mer än 33 000 män, kvinnor, barn och åldringar med sina egna händer. Gärningsmännen hade varit nedstänkta av blod, benflisor och hjärnsubstans. Det hade delats ut brännvin till exekutionsplutonen. Det fanns nyfikna åskådare, bland dem officerare som tog sig till slänten och betraktade det rasistiska folkmordet genom kikare.

Några dagar senare firades massakern med en nöjestillställning. SS-chefen höll tal i vilket han försvarade massmorden och tackade männen för deras insats.

Innan kriget var över hade omkring tio miljoner människor blivit nazismens offer i Förintelsens mordexcesser.

Kopplingen mellan vad som gäller idag och det som gällde i Hitlertyskland är stark och entydig för dagens nazistiska rörelser. Det kan illustreras av deras följande aktioner från senare år:

Förintelsens minnesdag 27/1 2005 arrangerade SMR tillsammans med SvP:s föregångare Nationalsocialistisk front en demonstration i Stockholm på temat ”Stoppa förintelsen av vårt folk”. Därmed avsågs att den nordiska rasen hotades av förintelse på grund av rasblandning. Det var en protest mot det officiella högtidlighållandet av minnesdagen.

Förintelsens minnesdag 27/1 2007 genomförde samma organisationer en likartad motdemonstration i Stockholm på samma tema.

År 2008 gjorde polisen ett tillslag mot en SMR-aktivist, varvid stora mängder vapen och sprängmedel påträffades. Han dömdes till två och ett halvt års fängelse.

Förintelsens minnesdag 27/1 2009 genomförde Nordiska rikspartiet, som stod nära både SvP och SMR, demonstrationer på tre platser i landet på temat att ”hedra förintelsens glömda offer ‒ Vakterna i lägren. (…) Vi sänder dessa hederliga och anständiga människor en tanke.”

År 2013 (15/12) angrep ett 30-tal SMR-aktivister en antirasistisk demonstration i Stockholmsförorten Kärrtorp, där 26 av aktivisterna greps av polisen. Flera av dem har dömts till långa fängelsestraff för våldsamt upplopp.

Från både SvP och SMR har aktivitet och våldsamma konfrontationer fortsatt under 2014. Bland annat har förundersökningar bedrivits i både Malmö och Stockholm, där misstankar om försök till mord har ingått. Våldsutövning av SMR-aktivister har också förekommit i till exempel Uppsala, Gävle och Umeå.

Valåret 2014 har SMR-aktivister anslutit till möten och demonstrationer som SvP anordnat. SMR:s verksamhet liknar i mycket mellankrigstidens nationalsocialistiska ungdomsorganisationer. De uppträder som den tidens paramilitära gatuslagskämpande SA-aktivister.

Valdagen 2014 (14/9) dök SMR-aktivister upp i olika vallokaler i Stockholmstrakten. De störde valförrättningen, bland annat genom att uppträda hotfullt och filma röstande medborgare.

Förintelsens minnesdag 27/1 2015 genomförde SMR en avspärrningsaktion i ett tiotal svenska städer, där mediaredaktioner, myndigheter och politiska partiers lokaler symboliskt spärrades av med band mot ”sionism och kapitalism” i protest mot medias rapportering av Förintelsens minnesdag.

Liknande aktioner genomfördes av SMR:s broderorganisationer i Norge och Finland.

När SvP och SMR demonstrerat runt om i landet efter 11 september 2001, eskorterade av polis, har de spridit uttryck för rasöverlägsenhet och rashat. Som de själva anser för de ett krig mot demokrati, mångkultur, medier, judar, homosexuella och feminister. Detta i en tid när en våg av rasism sköljer över Europa.

Rikspolischefens beslut efter 11 september 2001 ”att inte se nazisterna som ett hot mot demokratin” var djupt olyckligt. Det skulle som det visat sig komma att allvarligt drabba polisens förmåga att tillämpa hatbrottslagstiftningen och därmed kunna skydda de två minoritetsgrupper som nazisternas rashat drabbade extremt under Förintelsen, nämligen judarna och romerna.

Nazisterna är organiserade i relativt små organisationer. Men de arbetar i symbios med ett mycket stort antal oorganiserade individer runt om i samhället.

Nazisterna inspirerar och påverkar de oorganiserade på hatsajter som Flashback och Avpixlat. Med aggressiv retorik påverkas dessa att tillgripa oorganiserat våld mot till exempel synagogor, moskéer, asylboenden och tiggande romer.

Metoden utgör ett allvarligt hot mot demokratin och landets inre säkerhet då nazisterna kan uppvigla, bekräfta och motivera oorganiserade att gå till attack, såsom exempelvis sannolikt var fallet med både Anders Bering Breivik och Peter Mangs.

På Brottsförebyggande rådets (Brå:s)hemsida går att utläsa:

Enligt uppgifter från Nationella trygghetsundersökningen (2014) utfördes 2013 uppskattningsvis 262 000 främlingsfientliga/rasistiska hatbrott; 67 000 antireligiösa hatbrott; 42 000 homofobiska hatbrott. Det blir för det året sammanräknat 371 000 utförda hatbrott. Det ger ett grovt och skrämmande perspektiv på mängden av hatbrott.

Det officiella antalet hatbrottsanmälningar under senare år har legat genomsnittligt på 5 000 till 6 000 per år. Av brottsanmälningarna för 2013 personuppklarades 5 procent. Procenten lagförda av dessa anmälningar redovisas inte, men torde knappast uppgå till 1 procent.

Hatbrottslagarna i vårt land torde tillhöra de allra minst använda rättsreglerna i straffrätten. Mörkertalet för denna för vår demokrati så viktiga brottskategori torde vara synnerligen stort och resultatet av polisens arbete är uselt.

Judarnas utsatthet för antisemitiska hatbrott har, sedan polisens prioritering av hatbrotten upphörde, ökat konstant och blivit allt allvarligare under de senaste åren. Där attentat mot synagogor och skändning av judiska kyrkogårdar ökat markant. Allt fler judar undviker därför att bära judisk kippa eller andra symboler som visar att de är judar.

Hotbilden mot de svenska judarna har skärpts ytterligare efter terroristattentaten i Paris och Köpenhamn. Där judar mördades och ett stort antal judar utsattes för synnerligen stor fara.

Enligt European Union Agency for Fundamental Rights är 49 procent av judarna i Sverige rädda att visa att de är judar.

Det är en stor sorg för vår demokrati att judarna i Sverige har tvingats få sin yttrandefrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet begränsad. Det är en ödets ironi att vändningen till nazisternas fördel och judarnas allt sämre fri- och rättigheter kom efter 11 september 2001. Detta mot bakgrund av att nazisterna i hög grad kom att sluta upp kring Usama bin Ladin och al-Qaida. På till exempel nazist-sajten Info-14 kunde man läsa hyllningsartiklar till islamisterna som utfört terrorattacken, med rubriker som ”En spjutspets i den ondes hjärta”, syftande på främst judarna.

Det nazistiska hatet mot judarna är ett allvarligt hot mot demokratin. Det avser att skrämma, tysta och begränsa judarnas yttrandefrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet.

Romerna drabbades liksom judarna bestialiskt i Förintelsen. Av en rapport från ”Kommissionen mot antiziganism” framgår att hotbilden mot dem ökat alltmer under senare år. På grund av en mycket mörk historia saknar romerna förtroende för myndigheter. De anmäler därför nästan aldrig brott. Romer som bär symboler såsom romska kläder måste ständigt konfronteras med vardagsrasism. De blir ständigt kränkta, diskriminerade och utsatta för hatbrott.

Behandlingen av romer som sitter på gatorna och tigger är extremt skrämmande ur ett människorättsperspektiv. Det pågår ständigt övergrepp mot dem i deras primitiva läger i form av mordbränder, vandalism och trakasserier. På gatorna där de sitter och tigger med sin pappersmugg blir de hotade, bespottade och ibland attackerade med våld.

Nazisterna, liksom andra närbesläktade grupper, mobiliserar på rasideologiska sajter. Det görs genom att blåsa under den anatiziganism som finns i samhället mot de tiggande romerna. Man uppviglar människor lokalt ute i landet genom att informera dem om var romerna finns och att de ska jagas bort. De som gör det uppmuntras och ska veta att de har stöd hos många.

Antiziganism riktad mot tiggande romer väller fram på sociala medier. På hatsajter sprids en strid ström av rasistiskt hat och hets mot dem. Där beskrivs de inte som människor. Det ökande hatet mot dem är också det ett allvarligt hot mot demokratin i vårt land. Hur minoritetsgrupper i en demokrati behandlas är en viktig markör på hur demokratin utvecklas. Som det stod i budgetpropositionerna, när hatbrotten prioriterades: ”Respekten för alla människors lika värde är grundläggande i en demokrati.”

Muslimerna är i dag en synnerligen utsatt minoritet i vårt samhälle. De senaste tio åren har det varit en mycket stor ökning av antimuslimska hatbrott. Det har begränsat muslimernas friheter enligt våra grundlagar. Moskéer har utsatts för vandalism, mordbrand och bombhot. Vandalismen har bestått av rasistiskt klotter, sprayade hakkors samt sönderslagna fönster, dörrar och lokaler.

På sociala medier sprids det mängder av hat mot muslimer. Exempelvis är det vanligt att man uppmanar andra att bränna moskéer samt hota, kränka och skada muslimer och deras symboler. Särskilt muslimska kvinnor, som bär slöja har alltmer blivit måltavlor för antimuslimska hatbrott. De blir utsatta för ofredande, kränkningar och ibland blir de också misshandlade.

Det rasistiska hatet mot muslimer är också det ett allvarligt hot mot vår demokrati. Också det avser att skrämma, tysta och begränsa deras yttrandefrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet.

Nazisternas hat och hot drabbar också grupperna politiker, journalister, forskare och kulturpersoner.

Nazisternas huvudsyfte är att skrämma. De anser att de utkämpar ett krig för att byta ut det destruktivt demokratiska styret, där deras mål i första hand är en total avveckling av mångkulturen.

Åren 1999 ‒ 2009 har 14 nazister dömts eller misstänkts för mord eller dråp. Dessutom en mängd misshandelsbrott, varav flera med inslag av knivskärning.

Under de senaste 30 åren rör det sig om ett trettiotal mord eller dråp. Våldsutövning är en mycket central del i deras ideologi, där Förintelsen är den över alla gränser allvarligaste markören.

I dag finns det starka indikationer på att nazisterna går in i en aktivare och mer utåtriktad fas med dels ökat rashat mot judar, muslimer, romer och icke-vita, dels intensifierar det pågående ”kriget” mot det demokratiska styret. Vi kan vara på väg mot en situation jämförbar med när det var som värst på 1990-talet, med bombattentat, mord, mordbrand, misshandel och skadegörelse. Ledningen för SMR har uppmanat medlemmarna att utbilda sig och beväpna sig för den kommande kampen på gatorna.

Nazisternas frihet, att hota och begå brott vid allmänna sammankomster har på punkt efter punkt blivit judarnas, romernas och muslimernas ofrihet. På grund av den höga hotbilden från nazisterna vågar dessa minoriteter allt mindre använda sin yttrandefrihet och andra friheter. Alltfler av dem vågar till exempel inte använda sina symboler offentligt eller visa sin etniska identitet. Alltfler judar överväger att  lämna landet. På grund av fler och grövre attacker mot synagogor och moskéer känner judar och muslimer sin religionsfrihet allvarligt hotad.

Politiska löften – om ökad satsning på hatbrotten – kommer inte att kunna uppfyllas om inte två helt avgörande strategiska beslut fattas.

Det första beslutet: Vi har nu en erfaren säpochef och en helt ny rikspolischef. Tillsammans bör ni ändra den nu gällande hotbildsbedömningen ”att nazismen inte utgör ett hot mot demokratin”.

Ni bör fatta samma beslut som gällde de sju år då riksdagen högt prioriterade rättsväsendets hatbrottsarbete, nämligen ”att nazismen är ett hot mot demokratin”. Därmed skulle hatbrottsbekämpning åter bli en huvuduppgift för Säpo.

Det är Säpos ansvar att sköta landets ”grova ideologiskt motiverade brott och brott som syftar till att systematiskt ändra statsskicket”. Dit hör brottet hets mot folkgrupp då gärningen består i att sprida uttryck för rasöverlägsenhet och rashat, som i sin yttersta konsekvens resulterade i Förintelsen och är ett allvarligt angrepp på demokratin.

Det andra beslutet: Det måste fattas av riksdagen och finnas tydligt inskrivet i budgetpropositionen. Utan ett tydligt prioriteringsbeslut från riksdagen kommer inte svensk polis att lyckas återta initiativet vad gäller hatbrottsarbetet.

När svenska folket nu senast svarade på vad som oroar dem mest blev svaret ”organiserad brottslighet, miljöförstöring och nynazism”. Det visar den senaste SOM-undersökningen från Göteborgs universitet.

Utvecklingen efter 11 september 2001 riskerar i förlängningen leda till att nazisters spridning av uttryck för hat och hot rörande idéer om rasöverlägsenhet och rashat blir demokratiskt legitima i strid med gällande lag. Jämfört med det blir andra som på nätet hetsar mot till exempel invandrare och tiggande romer synnerligen demokratiskt legitima. Svenska folkets oro är befogad.

Två böcker borde vara obligatorisk läsning för riksdagsledamöter och rättsväsendets chefer. Den ena är Heléne Lööws ”Nazismen i Sverige 2000 ‒ 2014”. Den andra är socialpsykologen Harald Welzers bok ”Gärningsmän ‒ Hur helt vanliga människor blir massmördare”.

 

 

 

 

 

 Foto: Tomas Olsson och Privat

 

 

 

 

 

 

 

 

  

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se

Dela sidan:
Skriv ut: