Översikt


Hittar du inte vad du letar efter? Klicka här för att söka.
Annons
Annons

”Nazismen är aldrig nedskräpning eller pojkstreck – den är det blodigaste allvar mänskligheten upplevt”

Nyheter
Publicerad: 2015-03-13 10:54
Eric Rönnegård – före detta polisintendent

KRÖNIKA/ANALYS – av Eric Rönnegård, jur. kand och f d polisintendent

 

”Förintelsens minnesdag” (27/1-2015) var i år särskilt allvarstyngd. Dagens tema är att minnas för att aldrig glömma detta världshistoriens gräsligaste folkmord. Det är en ödesfråga för många demokratiska länder och folk, som tror på alla människors lika värde, att inte stå inför det på nytt. Detta i synnerhet mot bakgrund av de rasistiska strömningar som vi nu ser omkring oss i vårt eget land och övriga EU-länder.

Det har i år gått 70 år sedan Röda armén befriade människorna i förintelselägret Auschwitz‒Birkenau och man fick full insyn i det man redan visste ägde rum i nazisternas mordindustri. Facit visar till exempel att ofattbara sex miljoner judar och en halv miljon romer hade avrättats industriellt i bestialiska former.

Nazisternas rashat och förmenta rasöverlägsenhet var motivet. Andra grupper som avrättades i gasugnarna var förståndshandikappade, utvecklingsstörda, homosexuella och andra som ansågs sakna människovärde. Ett dödande som inspirerats och vetenskapligt legitimerats av världens första rasbiologiska institut, som startade i Sverige 1922.

Nazisterna var inte färdiga med sina mordorgier när de besegrades av de allierade 1945. Det framgår av ett dokument från en konferens i Wannsee 1942, där  temat var ”den slutliga lösningen av judefrågan”. Där deltog höga representanter från nazistpartiet, SS-polisen och Gestapo.

I slutdokumentet hade de förtecknat antalet judar, land för land i Europa. För Sverige hade de noterat 8 000. Slutsumman blev 11 miljoner judar. Protokollförare var Adolf Eichmann. Deras mål, om de inte förlorat kriget, var att utplåna den judiska befolkningen i Europa.

Ett annat exempel på vad som förevarit under Förintelsen har jag hämtat från vårt eget land. Det bygger på uppgifter hämtade ur Ivar Lo-Johanssons bok ”Zigenare” (Folket i Bilds förlag 1955):

Åren 1914-1954 fanns i Sverige ett invandringsförbud för romer, där det angavs att utlänning som var rom kunde avvisas. Och under den perioden genomfördes med vissa mellanrum razzior, då de svenska romerna skulle räknas, förhöras och registreras. Dessa razzior genomfördes av polisen. En sådan razzia genomfördes den 31 maj 1943, när nazisterna höll på att massavrätta tiotusentals människor varje dag, däribland romer.

Romerna i Sveriges grannländer befann sig i stark fara. De försökte fly till Sverige, men motades tillbaka med stöd av invandringsförbudet. I stället för att ge dessa romer asylrätt, som man gjorde med en rad andra länders medborgare, avvisade man dem vid gränsen. Det är okänt hur många av dessa avvisade som greps och transporterades till nazisternas gasugnar. Men enbart tanken att det kan ha skett är förfärande. Rasismen var öppen och synnerligen allvarlig också i vårt land.

I februari 1939 protesterade ett stort antal från universiteten i Lund, Stockholm och Uppsala mot att femton judiska läkarna skulle få asyl. Exempelvis tågade 500 studenter med studentmössor och facklor genom centrala Stockholm under banderollerna ”Stoppa judeimporten” och ”Sverige åt svenskarna”. Läkarna var allvarligt hotade. Men en stor andel av de lärda i Sverige, knutna till våra tre största universitet, använde deras utsatthet till att hetsa mot judarna. Läkarna stod nära nazisterna i rasfrågan. Medicinska föreningen i Stockholm röstade vid ett stormigt extrasammanträde, med anledning av en skrivelse till stöd för de asylsökande. 21 röster för asyl åt de judiska läkarna, medan 263 röstade emot.

Det största protestmötet mot asyl ordnades av studentkåren i Lund. Förslaget som vann med 731 röster mot 357 hade följande motivering: ”…vilja vi emellertid framhålla, att en invandring, som medför, att främmande element upptagas i vårt folk framstår för oss som skadlig och inför framtiden oförsvarbar.”

Från slutet av 1980-talet började rasistiska hatbrott att öka och ökningen tilltog under 1990-talet. Nazistiska organisationer med kopplingar till vitmaktmiljön blev allt mer aktiva.

Rasistiska mord, till exempel i Kode och Klippan 1995 och Västerås 1996, visade att något allvarligt höll på att hända i det svenska samhället.

Lasermannens tio attentat mot invandrare satte ytterligare press på myndigheterna. Attacker mot flyktingförläggningar tilltog, liksom skändningar av judiska kyrkogårdar. Brandattentat mot moskéer förstärkte den allvarliga bilden. Det främlingsfientliga partiet Ny demokrati blev invalt i riksdagen för perioden 1991-1994, men de blev inte omvalda. Några år efter att de lämnat riksdagen tog nazister över ledningen i partiet.

År 1996 började regering och riksdag på allvar ställa krav på polisen och övriga myndigheter i rättskedjan, genom att högt prioritera hatbrotten. Hatbrott är ett samlingsbegrepp för brott som grundar sig på gärningsmannens hat mot grupper och individer på grund av etnisk tillhörighet, religiös åskådning eller sexuell läggning. Det kan vara många olika slags brott, där ett motiv för brottet är rasism, främlingsfientlighet eller homofobi. Dessutom har vi det självständiga hatbrottet hets mot folkgrupp.

Sverige tillträdde 1971 till den konvention som FN:s generalförsamling antog 1965 ”om avskaffande av alla former av rasdiskriminering”, den så kallade rasdiskrimineringskonventionen. I den stadgas bland annat att anslutna länder förpliktar sig att i lag förbjuda organisationer som främjar rasdiskriminering.

Det gjorde inte Sverige. I stället skärpte riksdagen hatbrottet hets mot folkgrupp (brottsbalken 16:8). I propositionen 1986/87:151 skrev regeringen att med skärpningen av brottet ”kommer … rättsväsendets möjligheter att ingripa mot dem som söker sprida rasistiska budskap att förbättras avsevärt”. I praktiken torde utrymmet för rasistiska organisationer ”komma att försvinna”. ”Redan denna reglering är  alltså tillräcklig för att tvinga dessa organisationer till total passivitet. Därmed skulle det inte heller finnas något egentligt behov av att tillföra lagstiftningen även ett direkt organisationsförbud.”

Högsta domstolen (HD) avkunnade en viktig dom 1996 (B 3203/96). En man i Visby dömdes för hets mot folkgrupp då han burit fem små märken med anknytning till nazismen och därmed spridit uttryck för nazism och nationalsocialistisk rasideologi.

HD skrev i domen att de fem märkena kunde förknippas med symboler som användes av nazisterna under 1930- och 1940-talen. Vidare skrev domstolen att symbolerna också får i dag anses vara förknippade, inte bara med nämnda rörelser i sig, utan i hög grad också med ”idéerna med rasöverlägsenhet och rashat” som ledde till förföljelse och utrotning, särskilt av människor av judisk härkomst och som är intimt förknippade med dessa rörelsers ideologi.

HD klargjorde: ”… meddelandet i huvudfallet sprids i skrift eller i muntlig form. Men lagen har genom uttrycket ´annat meddelande´ givit ett visst utrymme för att med uttalanden likställa andra uttrycksformer. I förarbetena nämns som exempel åtbörder och framställning i bild som ej kan anses som skrift (NJA II 1970 s 531 f). I den mån sådana indirekta åsiktsyttringar entydigt förmedlar ett budskap ligger det nära till hands att inrymma dem under lagrummet. En jämförbar indirekt åsiktsyttring kan vara bärande av emblem eller uppträdande i vissa kläder. Om emblem och/eller klädsel otvetydigt ger en viss åsiktsyttring är det befogat att se detta som ett meddelande i lagens mening.”

 Domen innebar att det var ett allvarligt brott att utanför den ”helt privata sfären” sprida uttryck för nazism och därmed dess rasideologi. Det straffria undantaget är mycket begränsat. I princip hemma hos familjen. Hets mot folkgrupp ska därför, om det förekommer, enligt huvudregeln beivras direkt vid allmänna sammankomster, såsom demonstrationer, vitmaktkonserter, politiska möten och utbildningsanstalter etcetera.

Biträdande rikspolischefen skrev till och med till samtliga 21 polismyndigheter och klargjorde RPS uppfattning att det följer av polislagen: ”Polisen bör därför som huvudregel inte förhålla sig passiv utan ingripa mot aktuell brottslighet, när den förekommer vid bl.a. allmänna sammankomster … Här är det främst brottet hets mot folkgrupp som bör tilldra sig särskild uppmärksamhet”, (VKA-128-4137/00).

RPS, RÅ och Säpo startade ett nära och bra samarbete. Strategidokument, handlingsplaner och allsköns regelverk utarbetades, där samarbete med forskare och även Expo var centralt.

Att bilda särskilda grupper som arbetar med hatbrott förkastades. Det skulle ha varit en skenbar lösning. Det är i den dagliga och breda operativa polisverksamheten det ska finnas motiverade poliser med tillräcklig kunskap. Det ska vara en del i de yttre arbetande polisernas generalistroll.

Alla poliser i yttre tjänst kommer i sin dagliga verksamhet i kontakt med hatbrott. De absolut viktigaste att få med i hatbrottsarbetet var vakthavande befäl och yttre befäl och utbildade kommenderingschefer att övergripande leda poliserna vid demonstrationer och vitmaktkonserter. Det är dessa operativa chefer som har status hos polispersonalen. Det är när dessa har utbildning, kompetens och ges tydligt ledningsansvar det händer positiva saker i verksamheten.

Det absolut mest angelägna är att en förtroendeskapande polis finns i lokalsamhällena och arbetar professionellt också med hatbrotten tillsammans med annan brottslighet. Hatbrottslagarna måste tillämpas och en försvarlig del av brotten leda till åtal och fällande domar. Först då kan vi börja tala om att det existerar ett rättssamhälle för särskilt utsatta gruppen som romer, judar och muslimer.

På Säpo var det författningsskyddsroteln som blev motorn i arbetet med hatbrotten. De samlade på sig kunskap om nazisterna. De utvecklade samarbete med de 21 polismyndigheternas underrättelserotlar, som hade bästa kunskapen om det som hände lokalt.

Det blev allt vanligare att nazister anordnade vitmaktkonserter, där ungdomar fick lyssna på rasistisk och främlingsfientlig musik. Sverige hade för övrigt blivit världsledande på att producera sådan musik. Det som hände på konserterna filmades och såldes bland ungdomar. Konserterna blev därmed en viktig rekryteringsbas för nynazisterna.

Det var skrämmande höga siffror om de ungas bristande kunskaper om bland annat Förintelsen, som var en av orsakerna till att regeringen startade informationssatsningen Levande historia (1998). Den satsningen blev den dåvarande regeringens kanske främsta internationella framgång.

Svenska regeringen inbjöd till tre stora internationella konferenser, med deltagande från ett fyrtiotal regeringar och internationella organisationer. Det var Förintelsekonferensen (2000 ), Intoleranskonferensen (2001 ) och Folkmordskonferensen (2004).

Regeringen bjöd också in ett stort antal av världens mest meriterade forskare till en tredagarskonferens om Förintelsen, folkmord och hatbrott.

Kommunkonferenser rörande hatbrottsbekämpning genomfördes också. Detta innebar att vikten av att effektivt bekämpa rasistiska hatbrott hamnade i fokus både nationellt och internationellt. Allt detta var naturligtvis ett positivt stöd för rättsväsendets arbete med hatbrotten.

Då poliser och åklagare arbetade med hatbrotten visste de att de hade samhällets stöd. En enig riksdag, regeringen, Säpo, RÅ, JO och JK stod alla bakom prioriteringen och underlättade arbetet.

Säpochefen Anders Eriksson upprepade ofta: ”Nazisterna är ett hot mot demokratin. Det har vi sagt alltsedan 1995 och därefter upprepat det. Däremot finns det ingen risk för att de ska kunna omkullkasta statsskicket genom statskupp.” (Expressen 18/12 1999). Detta var en helt nödvändig markering. 

 Polisens hatbrottsarbete utgick från de två första paragraferna i Regeringsformen: 1:1 §: ”Den offentliga makten utövas under lagarna”. Polisen skulle ingripa direkt med stöd av lag då hatbrott begicks och då i synnerhet vid brottet hets mot folkgrupp, som uppmärksammades särskilt vid allmänna sammankomster, typ demonstrationer och vitmaktkonserter.

Våldsbenägna vänsterautonoma aktivister brukade frekvent konfrontera nazisterna. Utifrån likabehandlingsprincipen i regeringsformen var det angeläget att polisen konsekvent ingrep direkt med stöd av lag också när dessa gjorde sig skyldiga till brott. Det var lika viktigt att också dessa lagfördes. Regeringsformen 1:2 §: ”Den offentliga makten skall utövas med respekt för alla människors lika värde och för den enskilda människans frihet och värdighet”.

Dessa målparagrafer för den svenska demokratin innebar inga tolkningsproblem. I polisernas utbildning för hatbrottsarbetet poängterades att det också var angeläget att hantera de misstänkta korrekt enligt gällande lag. Deras grundlagsskydd måste respekteras. Men det fick inte hindra polisen att ingripa direkt mot dem och lagföra dem när de begick brott.

Den 3 januari 1998 anordnade det nazistiska förlaget Nordland en icke tillståndsgiven vitmaktkonsert vid Brottby i Stockholms län. De hade inte sökt tillstånd. Det kom över 300 personer. I publiken fanns besökare från USA, Tyskland, Storbritannien, Norge och Finland.

Nazistiska partier har under senare årtionden haft betydande kontakt och samverkan med utländska likasinnade partier. När polisen kom till konsertlokalen informerades arrangören att poliser skulle närvara i lokalen och att polis skulle komma att ingripa om det förekom brott, och då särskilt vid hets mot folkgrupp.

Kommenderingschefen, som satt med sin stab i polishuset på Kungsholmen, hade kontinuerlig kontakt med JK under kommenderingen och jourhavande åklagare fanns i beredskap. RPS:s insatskoncept skulle följas.

Då publiken började göra hitlerhälsning och ropa ”sieg heil” i takt till musiken ingrep polisen. De tvingades individuellt gripa 314 personer som deltog i den allmänna sammankomst som konserten utgjorde. Detta då publiken samfällt gick till angrepp mot poliserna i ett våldsamt upplopp. Upploppet utlöstes då ett mindre antal skulle gripas för hatbrott.

Tjugotvå av de närvarande åtalades. Tolv dömdes till fängelse – en månad eller fjorton dagar – för hets mot folkgrupp. Två av de i tingsrätten dömda överklagade till Svea hovrätt. Hovrätten som fastställde tingsrättsdomarna anförde i domen (mål B 239/98): 

”Nazistiska symboler förknippas starkt med idéerna  om rasöverlägsenhet och rashat. Hitlerhälsningen associeras idag entydigt till nazism, även om hälsningen som sådan har ett helt annat ursprung. (…) lagstiftaren har markerat att domstolarna bör se särskilt allvarligt på brottslighet med rasistisk bakgrund. (…) Det är uppenbart ett samhällsintresse att motverka att den får ytterligare spridning”.

 Därför menade hovrätten att hets mot folkgrupp är ett artbrott där fängelse skall väljas som påföljd, om inte särskilda omständigheter talar för något annat.

Det starka samhällsintresse som hovrätten såg föreligga 1998 torde vara avsevärt starkare i vårt demokratiska Sverige i dag när rasismen är på frammarsch i hela Europa.

Svensk rätt tillåter inte någon att utanför den rent privata sfären sprida uttryck för nazism och därmed nationalsocialistisk rasideologi. Det framgår av riksdagens beslut när brottet hets mot folkgrupp stiftades samt de ovan redovisade domarna.

Chefs-JO Claes Eklundh konstaterade i media att, vad han kunde se, hade polisen vid Brottbyinsatsen hanterat uppgiften rättsenligt. Rikspolisstyrelsens informationsdirektör skrev följande till polismyndigheterna några dagar efter polisinsatsen i Brottby:

”Tillslaget mot nynazisterna i Brottby har vad jag kunnat se utan undantag skildrats positivt i alla medier. Såväl Expressen som Aftonbladet hade huvudledare om tillslaget. Expressens rubrik var: ´Polisen gjorde rätt´ och Aftonbladets rubrik var: ´Rätt att polisen grep nazisterna´. Sällan ser man dessa konkurrenter så överens. Östgöta/Corren skrev: ´Det kraftfulla ingripandet är bra´och Sundsvalls Tidning hade rubriken: ´Framgångsrik polisaktion´. Falu-Kurirens rubrik: ´Ett resolut ingripand´. Detta som några enstaka men representativa exempel.”

 DN skrev 5/1 1998 på ledarplats: Polisingripandet är den första och tydligaste markören i samhällets reaktion mot sådana brott. Därför gjorde polisen en viktig insats i sitt tillslag mot nazistmötet.”

 Göteborgs-Posten hade som rubrik på en ledare: ”Brottbymodellen bör användas”.

I budgetpropositionen 1999/2000:1 finns sammanlagt fyra sidor om polisens och rättsväsendets hantering av hatbrotten. Några brottstycken ur den får visa att regering och riksdag tog dessa frågor på allvar under de år dessa frågor prioriterades ”högt”:

”Respekten för alla människors lika värde är grundläggande i en demokrati. (…) Rasistiska, främlingsfientliga och homofobiska yttringar skall förebyggas och bemötas med kraftfulla åtgärder. Samarbetet med Säkerhetspolisen och den öppna polisen på detta område har varit positivt och utvecklas vidare. (…) De största framgångarna i bekämpningen av brottslighet med rasistisk anknytning har noterats i samband med insatser vid särskilda händelser (såsom demonstrationer och vitmaktkonserter). Insatserna har genomförts med ett betydande bättre kunskapsunderlag än tidigare. En rapport som ligger till grund för planering, ledning, insats och uppföljning av särskilda händelser med rasistiska inslag har utarbetats av den öppna polisen och Säkerhetspolisen (RPS Rapport 1998:1).” Den rapporten byggde på Brottbyinsatsen.

Efter terroristattentatet i USA 11/9 2001 vände utvecklingen. En tid efter 11 september ändrade RPS och Säpo sin hotbildsbedömning av nazisterna: ”Nazisterna utgjorde inte längre ett hot mot demokratin, men däremot ett hot mot enskilda människor”. Då den nya bedömningen var en helomvändning från vad som tidigare gällt i minst sju år bör beslutet ha fattats av rikspolischefen.

Tidigare hade gällt ”att nazisterna var ett hot mot demokratin”, men inte för en statskupp. Då var det en av Säpos huvuduppgifter att kontinuerligt kartlägga och följa upp de hatbrott som ägde rum i vitmaktmiljön/nazistmiljön. En viktig informationskälla för Säpo var den lokala polisen ute i landet. Ett effektivt samarbete utvecklades.

I hatbrottsarbetet fick Säpo också använda nödvändig registrering, dock inte åsiktsregistrering. Allt detta upphörde när nazisterna inte längre var ett hot mot demokratin.

Författningsskyddsroteln på Säpo, som tidigare varit motorn i polisens hatbrottsarbete, omorganiserades och många där fick andra uppgifter. Personal fördes över till terroristroteln. Det var naturligtvis viktigt att  terroristbrotten prioriterades, men helt fel att det fick gå ut över att hatbrotten tilläts bli bortprioriterade och detta utan öppenhet och debatt.

Hatbrottsexperterna på Säpo fick successivt andra arbetsuppgifter. En likartad utveckling ägde rum i de 21 polismyndigheterna.

I budgetpropositionen 2006/07:1 framgår att Säpo kraftigt påtalat att organisationen i brist på resurser ”tvingats till interna omprioriteringar” från i huvudsak författningsskyddsroteln till terroristroteln. De tidigare skrivningarna om att hatbrottsbekämpningen skulle prioriteras  ströks i propositionen. Det blev på nytt enbart ett ordningsproblem, inte som det skrevs i budgetpropositionerna tidigare, ”ett angrepp på respekten för alla människors lika värde”, där det enligt riksdagen var en ”högt prioriterad” uppgift att beivra hatbrott.

Förändringen innebar att nazistiska organisationer villkorslöst fick polisens tillstånd att demonstrera. Inga krav ställdes på dem, att de inte skulle medföra nazistiska symboler, som innebar att de spred uttryck för nationalsocialistisk rasism och våldsideologi och därmed gjorde sig skyldiga till hatbrott. Ej heller informerades arrangörerna om att polisen skulle ingripa om demonstrationsdeltagare gjorde sig skyldig till brott, såsom hets mot folkgrupp.

Åren som följde förekom allt fler tillståndsgivna demonstrationer runt om i landet. Ganska ofta förekom mycket våld. Våldsbenägna autonoma grupper, typ AFA och Revolutionära fronten infann sig allt oftare och lagstridigt våld utövades mellan grupperna.

En uppgift för polisen har, som normalt ska ske när tillstånd beviljats, blivit att skydda den tillståndsgivna demonstrationen och ingripa mot autonoma aktivister som utövar våldsbrott. Men det är helt fel att i princip aldrig ingripa mot deltagare i demonstrationer, som begick hatbrott eller annat brott.

Det som särskilt gällde när hatbrotten prioriterades har efter år 2007 utvecklats till en uppgift att ensidigt skydda demonstrationen. Ett demonstrationstillstånd skyddar inte de i en demonstration som begår brott. Enligt regelverket när hatbrotten prioriterades uppmanade RPS polismyndigheterna att poliserna skulle tillämpa polislagen restriktivt och ingripa direkt då hatbrott begicks .

Det hade inte tillåtits när hatbrottsbekämpning prioriterades att Svenskarnas parti fått medföra en nationalsocialistisk symbol knuten till Hitlertysklands SS-poliser, som genomförde Förintelsen. En symbol som de själva beskriver på hemsidan: Den står för styrka i strid och ska injaga skräck i sina fiender. Den är en ”krigssymbol” i kampen för att ”byta ut det destruktiva styret” där målet är ”en total avveckling av mångkulturen”.

 Symbolen är en krigssymbol där nazismens förhållning till rasism, våld och död ingår. I det avseendet är deras symbol minst jämförbar med hakkorset om än inte fullt lika känd.

Då hatbrotten prioriterades hade polisen ingripit direkt även mot annan brottslighet. Ett exempel får belysa. På Svenskarnas partis demonstration i Jönköping 1 maj 2014 lade demonstrationsledningen ut en EU-flagga på gatan som demonstranterna skulle gå på.  När de gått över flaggan stannade demonstranterna. Partiordföranden tog upp flaggan och hällde brännbar vätska över den och eldade upp flaggan.

Deltagarna som deltog i det agerandet kunde misstänkas göra sig skyldiga till förargelseväckande beteende (brottsbalken 16:16).  Nazisterna hade därmed uppträtt på ett sätt som var ägnat att väcka förargelse hos allmänheten. Nu valde polisledningen att ge samtliga som deltog i ”flaggskymfningen” rapporteftergift. När hatbrotten prioriterades hade polisen ingripit på platsen och sett till att också dessa brott hade lagförts.

Ett annat exempel där polisen hade ingripit under åren hatbrotten prioriterades:  Svenskarnas parti hade villkorslöst erhållit polisens tillstånd att demonstrera i Lidköping 7 december 2013. De 150 demonstranterna tågade fram på Lidköpings gator med metallbatonger, som var konstruerade för att också kunna användas som facklor, vilka var tända under demonstrationen.

Det var uppenbart att de kunde misstänkas för brott mot lagen (1988:254) om förbud beträffande knivar och andra farliga föremål. Det maximala straffet är sex månaders fängelse. Också skonsammare batonger, typ av trä, har av Högsta domstolen i en dom bedömts vara straffbart innehav som ”gatustridsvapen” (B 3001-10).

När hatbrotten prioriterades hade det varit uteslutet att någon grupp som demonstrerat på allmän plats skulle ha tillåtits av polis att medföra någon form av straffbart vapen. Polisen hade ingripit, beslagtagit batongerna och upprättat anmälan så förundersökning och lagföring kunnat ske.

Nazistiska Svenska motståndsrörelsen (SMR) har som partisymbol den så kallade Tyrrunan. Den användes av SS-poliserna som genomförde Förintelsen.

Bland annat årligen den 30 januari till minnet av 30/1 1933 då Hitler utsågs till rikskansler. Den är associerad med ord som kamp, seger och död. SMR har också, i likhet med Svenskarnas parti, under senare år villkorslöst erhållit polisens tillstånd att demonstrera, med paramilitära inslag.

På exempelvis Kristallnattsdagen 9 november 2013 fick de tillstånd att marschera från Karlaplan till grekiska ambassaden för att där hylla nazistpartiet Gyllene gryning. De eskorterades av polis och hade sköldar med den nämnda SS-symbolen. Demonstrationen sände i sig och från enskilda personer i tåget ett meddelande som starkt spred uttryck för nazism och dess idéer om rasöverlägsenhet och rashat, vilket innebar att de kunde misstänkas för hets mot folkgrupp.

Svenskarnas parti och Svenska Motståndsrörelsen har sedan länge ett nära samarbete med likasinnade partier i Europa. De har också utvecklat ett nära samarbete med svensk polis sedan de regelmässigt och villkorslöst får tillstånd till möten och demonstrationer där det sprids nationalsocialistiska symboler som uttrycker rashat.

Efter Svenskarnas partis demonstration i Stockholm 30 augusti 2014 gjorde Rikskriminalen en fältstudie av poliskommenderingen. Fältstudien dokumenterades i en rapport daterad 3 september 2014.

Mitt på omslagets framsida finns den nationalsocialistiska symbolen ”skräckhjälmen” i färg med koppling till SS-poliserna och Förintelsen. Partiets egen partilogga som de själva bedömer vara en ”krigssymbol” i deras kamp för att ”byta ut det destruktiva styret” där målet är ”en total avveckling av mångkulturen”. Längre ner på sidan fast med mindre bild och text finns ett färglagt svenskt polisemblem, med följande text under: ”Rikskriminalpolisen och Rikspolisstyrelsen”. Detta emblem med tillhörande text är tydligt mindre än partisymbolen ovan med tillhörande text (se bilden nedan – rapportens framsida).

Som helhet är rapportens framsida ett nazistiskt dokument som propagerar för nazism, med partiet i centrum. Detta förstärks dessutom av att det svenska polisemblemet, spöknippet ”råkar” vara en av den italienska fascismens främsta symboler.

Europas nazistpartier ser säkert ett officiellt dokument från rikspolisen i ett EU-land som optimalt bra politisk reklam. För dessa partier har symboler närmast mytisk karaktär. Men hur har högsta ledningen på RPS tänkt när de godkänt ett sådant dokument? Hur tror de att till exempel judar, romer och HBTQ-personer tänker när de ser sin egen polis ‒ som ska skydda dem och vår demokrati ‒ utarbeta, sprida och uttrycka nazism (om än det beror på bristande kunskap)?

Under de senaste tio åren har det varit en synnerligen stor ökning av antimuslimska hatbrott. År 2011 hade 40 procent av Sveriges moskéer utsatts för vandalism, mordbrand eller bombhot. År 2014 hade siffran ökat till 66 procent, enligt en studie av Islamiska samarbetsrådet. Vandalismen har bestått av rasistiskt klotter, sprayade hakkors samt sönderslagna fönster, dörrar och lokaler.

På sociala medier sprids det mängder av hat mot muslimer. Exempelvis är det vanligt att man uppmanar andra att bränna moskéer samt hota, kränka och skada muslimer och deras symboler.

Särskilt muslimska kvinnor, som bär slöja har alltmer blivit måltavlor för antimuslimska hatbrott. De blir utsatta för ofredande, kränkningar och ibland blir de också misshandlade.

Polisens arbete med att beivra antimuslimska hatbrott är ytterst bristfälligt. Av de anmälda brotten är det närmast en försumbar andel som leder till fällande dom. Exempelvis: Uppdrag granskning har granskat ett 70-tal anmälningar rörande allvarliga hatbrott med islamofobiska motiv (28/1-2015). Endast två hade klarats upp. Dessutom är mörkertalet mycket högt för dessa brott, enligt alla initierade bedömare.

Ingen minoritetsgrupp i Sverige har under första halvan av 1900-talet utsatts för en öppnare allvarlig rasism än romerna. I Hitlertyskland blev en halv miljon av dem Förintelsens offer.

Den diskriminering de utsatts för sedan de kom till Sverige på 1500-talet, innebär att de saknar förtroende för myndigheter. Därför anmäler de nästan aldrig hatbrott. Efter att det lagstridiga romregistret hos Skånepolisen uppdagades är beklagligtvis deras förtroende för polisen mycket lågt.

Den nyligen tillsatta ”Kommissionen mot antiziganism” kom nyligen med sin första rapport. Av en artikel i DN (7/2-2015) framgår att hotbilden mot dem ökat under senare år. Hot och våld mot dem har blivit vanligare. Det finns en vardagsrasism riktad särskilt mot romerna som bär symboler såsom romska kläder. De blir kränkta och diskriminerade när de besöker exempelvis affärer eller restauranger.

EU-parlamentarikern Soraya Post, som är ledamot i kommissionen, säger i artikeln att det i samhället tycks ha skapats konsensus om att alla ska vara emot romer. ”Det handlar inte om att vi anklagas för att ta över det finansiella systemet eller kulturen, det är mer frågan om att man inte ska se romer som mänskliga.”

 Romerna som sitter runt om i landet med sin pappersmugg och tigger är utsatta för brutal rasism och diskriminering i sina hemländer Rumänien och Bulgarien. Deras omänskliga misär i hemlandet innebär att någon eller några familjemedlemmar väljer att åka till Sverige och tigga ihop i bästa fall kanske åttio kronor per dag. Där en del av pengarna kan sändas hem till familjen för att täcka den värsta nöden.

Deras primitiva läger här i Sverige utsätts ständigt för olika hatbrott, som bränder, vandalism och allehanda trakasserier. På bland annat Flashback flödar rasistiskt hat och hets mot dem.

Mattias Gardell nämner exempel i en artikel i Aftonbladet (19/11-2014): ”´Det här är bara början, snart kommer det att eskalera´, (…) ´Någon dag kommer döda zigenare att påträffas i skogarna runt om i landet´. (…) Hur man får myndigheterna att göra ´städjobbet´: Tipsa polisen, exploateringskontoret, kronofogden, stadskontoret. (…) Fyll deras läger med sopor, skär sönder däcken på deras fordon, tänd eld på deras tält. Ge dem inte mat, värme, kläder, jobb, vänlighet. (…). Angivarnas tips mottas av myndigheter som avhyser läger på läger. I år har sextiofem läger avhysts, enbart i Stockholm. Polisen slarvar öppet då bränder i romska läger ska utredas, men tar sin plikt på allvar då lägren ska tömmas.”

 Grov utbredd rasism har åter blivit en uppenbar realitet i det svenska samhället. Då det drabbar en etnisk grupp som mördades i extremt antal i nazisternas Förintelse, känns det som historien kan vara på väg att upprepa sig. Var finns idag rättssamhällets skydd för rasistiskt drabbade minoriteter? 

Antisemitiska hatbrott har, sedan polisens prioritering av hatbrotten upphörde, ökat konstant och alltmer och allvarligare under de allra senaste åren. Där attentat mot synagogor och skändning av judiska kyrkogårdar också blivit allt vanligare. Allt fler judar undviker därför att bära judisk kippa eller andra symboler som visar att de är judar.

Enligt European Union Agency of Fundamental Rights är 49 procent av judarna i Sverige rädda att visa att de är judar. Judar i Sverige lämnar till och med idag sin hemstad för att judehatet blivit så stort.

SVT:s Uppdrag granskning har granskat judehatet i Malmö (21/1-2015). Bland annat redovisades i programmet 137 anmälningar rörande antisemitiska hatbrott (åren 2013-2014). Inget av dessa brott hade lett till åtal. Gärningsmännen finns att söka både bland nazistiska grupper och bland nya svenskar med rötter i Israel-Palestina konflikten samt gruppen våldsbejakande islamister.

På det sättet blir hotet mot demokratin och situationen för judarna ännu allvarligare. Allrahelst då polisen inte annat än undantagsvis har visat vilja och ambition att utreda och lagföra gärningsmän och skydda judar som utsätts för rashat.

Britta Svensson ger i en artikel i Expressen (16/1-2015) en bild av demokratin idag i Sverige, 70 år efter Förintelsen. Hon beskriver ett besök på ett äldreboende för överlevande från Förintelsen. De sköraste gamla människor vi har i landet. På grund av hotbilden mot dem tvingas de leva inlåsta, med vallar runt, kameror och vakter dygnet runt. En 87-årig man på boendet berättar: ”Jag har upplevt nazisterna på 1930-  och 1940-talen, men då behövde vi aldrig ha skottsäkra glas, som vi måste ha nu. Nu måste vi uppmana människor att inte visa sig ute med judiska symboler. Så var det inte på 1940-talet.”

 Hotbilden mot de svenska judarna har skärpts ytterligare efter terroristattentaten i Paris och Köpenhamn. Där judar hatmördades och ett stort antal judar utsattes för synnerligen stor fara. 

 Det är nazismens gränslösa rashat och förakt för demokrati som utgör en av de stora riskerna för mänskligheten. Förintelsen var den främsta markören. Den vi aldrig skulle få glömma. Det visste FN när rasdiskrimineringskonventionen beslutades 1965. Liksom riksdagen i Sverige när portalparagrafen rörande ”alla människors lika värde” skrevs in i regeringsformen på 1970-talet. Det visste rättsväsendets myndigheter 1998 när nynazisterna vrålade ut  sitt rasförakt på en vitmaktkonsert i Brottby. Nazisterna var ett hot mot vår demokrati.

I budgetpropositionen 2006/07:1 skrevs att bekämpningen av terroristbrotten var ”högt prioriterad”. Medan den tidigare prioriteringen av hatbrotten upphörde. Av det följde enligt propositionen att Säpo hade ”tvingats till interna omprioriteringar”, från författningsskydd till terroristbekämpning. I propositionen skrevs vidare: ”Säkerhetspolisens kapacitet i stort behövde därför förstärkas. Regeringen kommer att följa denna utveckling noga och avser att vid behov återkomma till frågan.”

 Några nya pengar till Säpo för återställande av kompetensen rörande författningsskyddet och hatbrotten blev det inte. Rikspolischefen hade redan tidigare ändrat hotbildsbedömningen av nazisterna från att ha varit ”ett hot mot demokratin, (…)” till att ”det inte är ett hot mot demokratin, men däremot ett hot mot enskilda människor”. Därmed blev inte längre hatbrotten ett ansvar för Säpo. Ansvaret för dessa brott överflyttades till den uniformerade, öppna polisen, utan tilldelning av extra pengar för uppgiften. Säpos tidigare huvudroll rörande hatbrotten övertogs av Rikskriminalpolisen. Säpo skulle ansvara för ”grova ideologiskt motiverade brott och brott som syftade till att systematiskt ändra statsskicket”, typ terroristbrotten. Nazisternas hatbrott uppfyllde inte längre kravet som gällde för att de skulle vara en uppgift för Säpo. Hatbrotten var inte längre tillräckligt allvarliga då de inte hotade demokratin.

Polisen kom med denna förändring att avveckla sitt i tidigare propositioner lovordade hatbrottsarbete. Vid nazisternas demonstrationer och vitmaktkonserter ingrep man inte längre, när de gjorde sig skyldiga till hets mot folkgrupp eller annat hatbrott. De brott som enligt riksdagen skulle tvinga rasistiska organisationer till total passivitet. Det har blivit fritt fram för deltagarna att med till exempel symboler uttrycka rashat och hetsa mot folkgrupp eller begå andra brott. Den roll polisen ensidigt har valt har blivit att skydda nazisternas sammankomster mot eventuella motdemonstranter.

Exempelvis har det ledande nazistiska partiet Svenskarnas parti fått behålla sin nationalsocialistiska partisymbol skräckhjälmen. Den symboliserar deras ”krig” mot demokrati, mångkultur, medier, judar, homosexuella och feminister. Symbolen är hämtad från SS-poliserna som genomförde Förintelsen. När de demonstrerar eller anordnar möten, bärs flera skräckhjälmssymboler på stora fanor, oftast på gul botten. Spridningseffekten jämfört med märken på en persons kläder blir monumentalt större, då det gäller att uttrycka nationalsocialistiskt rashat.  

Rikspolischefens beslut efter 11 september 2001 ”att inte se nazisterna som ett hot mot demokratin”, var djupt olyckligt. Det skulle komma att allvarligt drabba polisens förmåga att kunna skydda de två minoritetsgrupper, som nazisternas rashat drabbade extremt under Hitlertidens Förintelse, nämligen judarna och romerna.

Det är sorgligt att judarna i Sverige har tvingats få sin yttrandefrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet begränsad. Judar undviker att besöka vissa platser och bära judiska symboler. Judiska gravar och synagogor skändas och hotas. Judar i Europa dödas.

I takt med att polisen under de senaste tio åren närmast upphört att ingripa mot och lagföra hatbrott har hotbilden och hatbrotten mot judar ökat. Det är främst brott av nazister och våldsbejakande jihadister där motivet är rasistiskt eller politiskt judehat. Att hatbrott beivras och lagförs är den absolut viktigaste brottsförebyggande åtgärden. Men tyvärr är idag den lagförda andelen närmast försumbar. Förutom att mörkertalet är synnerligen stort.

Alltfler judar undviker idag att ge tillkänna att de är judar. De undviker att visa sig öppet med judiska symboler. Fler och fler judar överväger att flytta till annan ort. Det är djupt oroande att polisen idag bedömer att nazisterna inte är ett hot mot vår demokrati och att riksdagen sannolikt därför inte prioriterar operativ hatbrottsbekämpning.

Chefen för hatbrottsgruppen i Malmö försökte i Uppdrag granskning (21/1-2015) tolka innebörden i rikspolisledningens bedömning att ”nazisterna inte utgör ett hot mot demokratin, men  utgör ett hot mot enskilda personer”. Först sade han att en jude kan röra sig i Malmö utan att bli attackerad. Att det nog mer handlar om att folk hamnar på ”fel plats” vid ”fel tillfälle”, men att ”detta är en fråga som judarna själva måste besvara”.

Det borde istället ha varit rikspolischefen, som beslutade att nazisterna inte utgör ett hot mot demokratin, som borde ha besvarat reporterns fråga. Det har blivit så fel att det till och med kan tolkas så att det inte är den som utsätter andra för hets och hat som är problemet, utan brottsoffret självt som besöker fel platser vid fel tidpunkt. Det har blivit resultatet av rättsväsendets brister i försvaret av vår demokrati.

Det är en djup tragedi att idag gamla sköra överlevare från Förintelsen på grund av hot tvingas leva inlåsta bakom pansarglas med vakter dygnet runt. Detta för att samhället inte valt att prioritera kraftfulla rättsliga åtgärder mot de hatbrott som utförs mot judar.

Det rasistiska hatet mot judarna är ett allvarligt hot mot demokratin. Det avser att skrämma, tysta och begränsa judarnas yttrandefrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet.

Romerna drabbades liksom judarna av Hitlers Förintelse. På grund av en mycket mörk historia saknar folket utan land förtroende för myndigheter. De anmäler därför mycket sällan hatbrott. Romer som bär symboler som romska kläder måste ständigt konfronteras med vardagsrasism. De blir ständigt kränkta, diskriminerade och utsatta för hatbrott.

Behandlingen av romer som sitter på gatorna och tigger är extremt skrämmande ur ett människorättsperspektiv. Det pågår ständigt övergrepp mot dem i deras primitiva läger i form av bränder, vandalism och trakasserier, liksom de många avhysningar som hanteras av myndigheter. Antiziganismen flödar skoningslöst mot dem i sociala medier. Där ses och beskrivs romer inte som människor.

Vissa hatbrott mot de tiggande romerna har också ett annat motiv än den rena antiziganismen. Romerna har nämligen lagligt stöd i EU-rätten att vistas i andra EU-länder kortare perioder, den så kallade fria rörligheten. Därför syftar sannolikt många av trakasserierna mot dem idag till det som en statlig utredning beskrev 1923:

”Då zigenarnas inordnande hos oss synes vara ett olösligt problem (…) kan deras försvinnande ur landet icke nås på annat sätt, än att så starka inskränkningar läggas på deras rörelsefrihet, att de finna med sin egen fördel förenligt att lämna landet …”, SOU 1923:2 sid 89.

Det ökande rasistiska/främlingsfientliga hatet mot romerna är också det ett allvarligt hot mot demokratin. Hur minoritetsgrupper i en demokrati behandlas är ett symtom på hur demokratin utvecklas.

De senaste tio åren har det varit en synnerligen stor ökning av antimuslimska hatbrott. Det har begränsat muslimernas friheter enligt våra grundlagar. Moskéer har utsatts för vandalism, mordbrand eller bombhot.

På sociala medier förekommer en stor okontrollerad mängd rasistiska hatbrott riktade mot muslimer. Exempelvis uppmaningar att bränna moskéer samt hota, kränka och skada muslimer och deras religiösa symboler. Kvinnor som bär slöja riskerar särskilt att utsättas för hatbrott.

Polisens arbete med att beivra antimuslimska hatbrott är ytterst bristfälligt. Fällande domar är mycket sällsynta. Dessutom är mörkertalet mycket högt.

Det rasistiska hatet mot muslimer är också det ett allvarligt hot mot demokratin. Också det avser att skrämma, tysta och begränsa yttrandefrihet, religionsfrihet och rörelsefrihet.

Nazisternas hat och hot drabbar också allvarligt politiker, journalister, forskare och kulturpersoner. Även andra än nazister hotar naturligtvis också och kränker personer i dessa yrkesgrupper, särskilt på sociala medier.

I gruppen yrkes- och fritidspolitiker har det blivit allt vanligare att de utsätts för hat och hot. Nazisters hot drabbar alltmer också journalister, forskare och kulturpersoner. Det är främst på sociala medier som hatet och hoten i första hand sprids. Många av dem är ensamarbetande med hemmet som arbetsplats. De känner sig särskilt utsatta och otrygga. Många av dem vittnar om polisens brister vad gäller kunskaper och intresse när de vill anmäla hatbrott eller söker hjälp.

Det som utmärker dessa grupper är att de har en helt avgörande central roll i vår demokrati.

Nazisternas syfte med hoten är att skrämma. De anser att de utkämpar ett krig i kampen för att ”byta ut det destruktive styret” där målet är ”en total avveckling av mångkulturen”.

Från mars 1999 till februari 2009 har 14 nazister varit misstänkta för mord eller dråp. Dessutom en mängd  misshandelsbrott, varav flera med inslag av knivskärning. Under de senaste trettio åren rör det sig om ett 30-tal mord eller dråp. Våldsutövning är en mycket central del i deras ideologi, där Förintelsen självfallet är den över alla gränser allvarligaste markören.

Det kan räcka med att en känd nazist visar sig utanför en bostad för att familjemedlemmar ska känna ”allvarlig fruktan”. Hatbrottet olaga hot, med maximalt ett års fängelse i påföljden kan då eventuellt misstänkas (brottsbalken 4:5). Upprepas besöken förstärks sannolikt denna fruktan. Personer som utsatts för hot har till exempel berättat hur poliser, när de kommit till en bostad där det sprayats hakkors på en bostadsdörr, rubricerat det som skadegörelse, utan förhör om de närmare omständigheterna. Och sedan hur anmälan avskrivits redan vid ankomsten till polisstationen, då gärningsmannen är okänd.

Sitter till exempel en hakkorssymbol så den kan ses och därmed sprida nazistisk rasideologi till ungefär tio personer, utanför den helt privata sfären, kan gärningen misstänkas vara hets mot folkgrupp. Har en nazist utfört gärningen är det aldrig ett pojkstreck.

En ruggig erinran av vad nazismen är inträffade natten före Förintelsens minnesdag den 27 januari i år. Nazistiska Svenska motståndsrörelsen hade satt upp plastband utanför entréerna till ett antal nyhetsredaktioner runt om i landet. Redaktionerna uppmanades att inte rapportera om minnesdagen. En företrädare för Sveriges Radios säkerhetsavdelning uttalade sig i media och ”kallar det för nedskräpning” och inget annat.

Jag hänvisar till vad jag skriver i denna artikels inledning. Nazisterna hade som mål, om de inte hade förlorat kriget, att i Förintelsen fortsätta massavrätta judar i Europa, som de hade förtecknat i antal, land för land till slutsumman elva miljoner. Vid krigsslutet hade de dödat sex miljoner.

Nazisterna anser att de har rätten att bestämma vilka människor som har rätten att få leva. Den rätten anser de finns i nationalsocialismens idéer om rasöverlägsenhet och rashat.

Nazismen är aldrig ”nedskräpning” eller ”pojkstreck”. Den är det blodigaste allvar mänskligheten upplevt.

Nazisternas hat och hot mot politiker, journalister, forskare och kulturpersoner är också det ett uppenbart hot mot demokratin. Deras hat syftar till att skrämma och tysta, åstadkomma självcensur samt, som också har hänt, få politiker att avsäga sig sitt politiska uppdrag.

Idag finns det starka indikationer på att nazisterna går in i en aktivare och mer utåtriktad fas med dels ökat rashat mot judar, muslimer, romer och icke-vita, dels intensifiering av det pågående ”kriget” mot det demokratiska styret.

Vi är tydligt på väg mot en situation, minst jämförbar med när det var som värst omkring 1998, med mord, skadegörelse, misshandel etcetera. Ledningen för Svenska motståndsrörelsen har till exempel uppmanat medlemmarna att beväpna sig för den kommande kampen på gatorna. Tre typiska gatuvåldsaktioner kan nämnas här.

En aktion var då en afrikan blev överfallen och livshotande skadad i Hökarängen (7/12-2013). Fyra män från Svenska motståndsrörelsen attackerade honom. De ropade ”sieg heil” och en av männen som bar kniv högg honom i magen, varefter de lugnt lämnade platsen. Tre av männen åtalades för mordförsök, men friades i tingsrätten, då åklagaren inte hade kunnat styrka vem av de tre som hade utdelat knivhugget.

Den största markören var när ett 30-tal nazister agerade motdemonstranter i Kärrtorp (15/12-2013). De anföll då med allsköns gatustridsvapen en fredlig demonstration mot nazismen.

En tredje aktionen var då nazister följde efter fyra obeväpnade feminister och överföll dem med kniv i Malmö (9/3-2014). De fyra skadades. Tre av dem hade knivstick i ryggen och i sidan. En av dem var nära att avlida. Brottsrubriceringen är försök till mord. Ingen är åtalad.

Också andra gatuvåldsaktioner med inslag av våld har förekommit, såsom i Uppsala, Gävle och Umeå. Detta är gatuvåldsaktioner som liknar dem som användes när paramilitära SS och SA intog gatorna i Hitlertyskland på 1930-talet, till exempel i samband med kristallnatten 1938.

Docenten i historia Lena Berggren beskriver dagens situation i en artikel i Aftonbladet (23/3-2014): 

”… det är dubbelt tragiskt att det i dag saknas ett polisiärt tryck mot rörelsen. Det är tragiskt för alla de människor som drabbas av hot, trakasserier, skadegörelse av privat egendom och olika grader av fysiskt våld, men det är också tragiskt för demokratin. På 1990-talet lyckades polis och åklagare, med stöd av regering och riksdag till slut få till ett massivt tryck mot rörelsen som i allra högsta grad bidrog till att – tillfälligt – trycka tillbaka dem. Ledande aktivister åkte helt enkelt i fängelse. Detta arbete fick inte fortsätta. Sverige har en bra hatbrottslagstiftning, speciellt efter lagskärpningen 1988, men den tillämpas i mycket liten utsträckning.”

 Istället har polisens resurser använts till att skydda nazisternas demonstrationer och vitmaktkonserter, men underlåtit att ingripa mot deras hatbrott och andra brott de begått i samband med sådana sammankomster. Detta har starkt bidragit till att ge nazisterna ökad legitimitet.

I budgetpropositionen 1999/2000:1 fick RPS och Säpo beröm av regeringen, exempelvis: ”De största framgångarna i bekämpningen av brottsligheten med rasistisk anknytning har noterats i samband med insatser …” vid demonstrationer och vitmaktkonserter. Idag har det istället blivit fritt fram för nazister att göra sig skyldiga till hets mot folkgrupp med användning av nazistiska symboler som sprider uttryck för rashat, såsom ”hitlerhälsningar” och krigssymboler hämtade från nazisternas idéer om rasöverlägsenhet och rashat.

Nazisternas frihet, att hota och begå brott, har på punkt efter punkt blivit judarnas, muslimernas och romernas ofrihet. På grund av den höga hotbilden från nazisterna vågar dessa minoriteter allt mindre använda sin yttrandefrihet. Alltfler av dem vågar till exempel inte använda sina symboler offentligt eller visa sin etniska identitet. Alltfler judar överväger till och med att lämna landet. På grund av fler och grövre attacker mot synagogor och moskéer känner judar och muslimer sin religionsfrihet hotad.

Samhällets mest hatade och hotade minoriteter har under senare år fått allt svårare att leva enligt de grundläggande friheter de är garanterade i regeringsformen. Det är ett allvarligt hot mot demokratin.

Hatbrottslagarna måste tillämpas kraftfullt och en försvarlig del av dessa brott leda till åtal och fällande domar. Det är den absolut viktigaste brottsförebyggande åtgärden.

Regeringen och riksdagen samt rikspolischefen bör återgå till de prioriteringar och det som gällde när hatbrotten hade hög prioritet.

Rikspolischefen bör återgå till vad som tidigare gällde och besluta ”att nazisterna utgör ett hot mot demokratin, men inte ett direkt hot för en statskupp”.

Hatbrottsarbetet bör vara en prioriterad uppgift för hela polisorganisationen, inte endast för några specialiserade grupper. Hatbrottsbekämpning ska vara en uppgift i polisernas dagliga operativa arbete nära medborgarna, jämte övriga angelägna vardagsbrott. Det ska vara en viktig del i polisernas generalistroll, vilket kräver utbildning. Det visade erfarenheterna från den tid då hatbrotten var prioriterade.

Riksåklagarens tidigare handlingsprogram i tolv punkter rörande arbetet med hatbrotten bör åter börja tillämpas igen fullt ut.

Då hatbrotten prioriterades och ”nazisterna utgjorde ett hot mot demokratin” var dessa brott förtursärenden för polis och åklagare. Poliserna ingrep direkt, särskilt vid allmänna sammankomster. Poliserna var utbildade att överväga eventuellt hatbrottsmotiv, redan när de först kom till platsen. Snabb och tidig bevissäkring gällde. Särskilt utbildade åklagare var normalt förundersökningsledare. Tidig uppmärksamhet krävdes kring frågan om vem som skulle vara förundersökningsledare, åklagare eller polis. Poliserna skulle utreda med förtur. Rättsväsendets uppgift var att se till att en försvarlig andel misstänkta lagfördes.

 

Framsidan på Rikskriminalens rapport från 2014.

 

 

 



Dela sidan:
Skriv ut:

Dagens Juridik
red@dagensjuridik.se
Kommentarer
Håll dig till ämnet i artikeln du kommenterar och håll en god ton. Visa respekt för andra skribenter och för berörda personer i artikeln. Inlägg som vi bedömer som olämpliga kommer tas bort.